Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 30 maj 2016

Ornitolog är det nåt för mig - NEJ...

Tidig måndagsmorgon, jag skuttade glad i hågen till soptunnan för att kasta en soppåse. Plötsligt hörde jag någon liksom knacka "på fönstret". Från mycket nära håll och med ordentliga knackningar.


Jag frågade mig själv om det var mina nerver som gäckade mig eller om det rent av var andarna som var efter mig, jag som är så himla rädd för spöken. Till slut förstod jag att det knackade från det höga fönstret på loggavlen. Jag kollade upp och fick se en hackspett som tittade ut och hackade hårt mot rutan med jämna mellanrum..


Jag rusade in i Lilla stugan och skakade liv i Valdemar som kastade sig ner från vindstrappen och riggade raskt om till ornitologkläderna. Här fanns ingen tid att förlora - hackspetten måste hjälpas ut från lidret.


Först försökte vi bara vifta helt töntigt med en gammal häschestör med en fastknuten handduk på men den tekniken var helt värdelös, faktiskt. "Vi måste ha en håv!" ropade Valdemar upphetsat. "Vi har ingen håv" ropade jag gällt, minst lika uppe i varv som Valdemar, "men fixar du en håvställning av järntråd så ordnar jag håvtyget!" Valdemar kom springande med en enorm håvring, som lätt kunde svälja en medelstor elefant, och jag sydde fast Mamma Gertruds bästa kammargardin. Jösses, vilken håv det blev...


Valdemar klättrade raskt upp på den gamla, rangliga rensmaskinen med livet som insats och startade operation hackspettsräddning.


Valdemar flaxade både högt och lågt och vinglade livsfarligt fram och tillbaka uppe på rensmaskinen. Jag stod färdig med lakan och kraftiga handskar utifall fågelskrället skulle gå till attack. Men inte heller, efter en ganska så lång stund så fångade Valdemar hackspetten och släppte ut honom till friheten. Ja, vad gör man inte för fågellivet så säg...

lördag 14 maj 2016

Gissa bajset...


Den som gräver en grop...



Valdemar är ju en sådan positiv och glad man. Han vill gärna hålla sig á jour med allt det nya som sker och vill verkligen hänga med i samhällsutvecklingen. Hans nyaste intresse är just det, gissa bajset.

Han rekar omgivningarna med total falkblick för att inte missa någon intressant djurspillning och funderar vem som är den skyldiga. Åhå, en liten grop med träck i och han omedelbart halar fram kameran för att få den bästa av bilder. Valdemar kryper på knä runt i skog och mark för att inventera bajshögar av olika slag. Han kollar i djurböcker och googlar så det står härliga till.



Härom morgonen tittade han ut från vindsfönstret och ropade glatt: "Kolla något djur har bajsat på stenen uppe vid jordgubbsodlingen." Han rusar ner för den skrangliga vindstrappen ut i spöregnet med nattskjortan fladdrande runt knäna. Väl nere på plats inser han att bajset "bara" är ett gammalt rostigt konservburkslock som jag fått fatt på under mina arkeologiska grävningar.

Jag kan dock inte förringa hans nya stora intresse alls då jag själv är oerhört och onormalt intresserad av typ vattenlås, avlopp och slaskdiken och härbergerar hela skuffen full med skyfflar och dikspadar. För tänk om någon bonde just står och gräver diken på väg till ner till byn och man kan ge ett hjälpande spadtag i all välmening.


Fast å andra sidan gräver man ens diken för hand nu för tiden? Jajemen, det händer minsann. Om Kulturtanten har en kvart över så greppar hon gärna en spade och gräver raskt upp ett igenväxt gammalt dike så leran stänker runt fotknölarna. Det liksom bara sitter i generna...

söndag 8 maj 2016

Sol, vind och vatten...

Dags för en uppfräschning nere vid stranden...


Glitter...


...och glamour...


Nu ska bryggan skuras ett riktigt skitgöra...


Här lurar kanske en gädda i vassen...


Nu återstår bara en bro ut till Tantön sen väntar lata dagar på stranden...