Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 31 december 2016

Nyårslöften 2017

Gott Nytt År...

Lilla gummanns nyårslöften:

Mina nyårslöften är ganska många, av förståeliga skäl, men det är välan bara i princip att ta ett i taget och bocka av. Hör bara:


  • Jag ska bli snyggare, snällare och smartare (är detta verkligen möjligt?)
  • Jag ska träna mer på gymmet, åka skidor när snön kommer och jag ska börja jogga och löpa som en gasell över ängarna
  • Jag ska börja äta nyttigare, knapra på morötter i tid och otid, ständigt ha ett knippe sparrisar redo och så klart frossa i välgörande nötter och frön (obs! ej fågelmat även om det lockas med fina kilopriser i mataffären)
  • Jag ska sortera sopor så det står härliga till, satsa på secondhand och återanvända kläder och sy om, sy in eller sy ut och ska aldrig någonsin mer använda en plastkasse i affären
  • Jag ska låta Valdemar se på hans favvoprogram på TV, både formel-1, amerikanska bilbyggarprogram och alla evighetslånga golftävlingar utan att gruffa det allra minsta
Det kan bli ett rätt tufft år...



Vi önskar er alla ett helt underbart 2017
Lilla gummann och Kulturtanten

måndag 26 december 2016

Vart är vi på väg...



På poäng 10: Från silverstad till Lasse-Maja-grotts-by...





8 poäng: På vägen passeras ABB-arenan...

6 poäng: Vi åker förbi före detta Bulten Kantal även känd som Hollyhammar

4 poäng: Ströbohög swishar vi snabbt förbi

2 poäng: Vi kör förbi Bro kyrka.

Nu är vi framme vid öppen, ljus plats...nämligen vardå?

Annandagsrean...

Fynd...


Satt som en smäck...

söndag 25 december 2016

Julens speltour går vidare.....

Ja, så drog den igång, julens speltour,
"Hemma på logens boardgames tour"



Bingo, en gammal klassiker vi alla minns och en del andra mer eller mindre kända spel...


Nytt för denna spelsäsong är Carcasonne med vägar, städer, kloster och en och annan träfigur... här gäller det att vara både listig och stark...

lördag 24 december 2016

tisdag 20 december 2016

Att hålla vikten...

Så här års bakar jag faktiskt en och annan kaka för att glädja mina kära familjemedlemmar och eftersom jag är ett hängivet fan till Ernst, ja, Ni vet ju vem, så håller jag mig benhårt till hans pålitliga recept. Häromdagen rörde jag till exempel ihop kanelhjärtan som resulterade i mycket goda men, ackackack, så hårda kakor.


Tidigt fjärde advent-morgonen så satte jag fart med nästa projekt - "Ullas farmors havrekex" med liv och lust. Jag rörde ihop smör, socker, mjöl, havregryn och kaffegrädde men degen liknade mest en förarglig smet. Valdemar smög förbi, kastade en hastig blick ner i bunken och fnös: "Har du inte vägt alla ingredienserna ordentligt?"

Han är så jobbig Valdemar, på gamla dagar har han nämligen blivit så onormalt nitisk vad det gäller att väga varor av olika sort. Det hela började med att jag tvingades till att låna ut min fin-hushållsvåg till yngsta dotra och vi var våglösa under lång tid tills vi fick överta Kulturtantens svärmors digitala hushållsvåg. Det var då Valdemar kastade sig över denna våg och vägrade därefter släppa den ur sikte. Nu skulle allt obönhörligen vägas. Fast jag trilskades och bråkade och vägrade vara med på noterna. Jag är ju en slarv- och fusk-maja och vill bara mäta upp liksom bara som på en höft och helt nonchalant splascha ner en halvmjuk smörklick i bakbunken, strössla ner enorma mängder havregryn eller skvalpa ner en rejäl skvätt mjölk. 


Nu får man passa på att pyssla i köket när inte Valdemar ser för då kommer han genast löpande med hushållsvågen i högsta hugg och stör mig totalt i skapandet. Ibland tror sig Valdemar, djupt nersjunken i tvfåtöljen, höra att jag rör och baxar bland skålar och decilitermått och ropar med barsk stämma: "Håller du på att baka, eller?" men jag ropar glatt tillbaka: "Nej, tok heller, jag bara julstädar i köksskåpen, sitt du bara och koppla av!" och så kan jag smygbaka helt på eget vis...

söndag 18 december 2016

4:e advent...

Ännu en hemlagad julgrupp.



Fyra hyacinter, en gammal sockerkaksform, ett stearinljus och en hink sjögrus från Storsjön är allt som behövs...

Trevlig advent önskar Lilla gummann och Kulturtanten er alla...

torsdag 15 december 2016

Om du har råkat förköpa dig på rödlök...

...så kan du slå till med att göra några burkar rödlöksmarmelad...


Ett måste i varje hus och hem...



Du behöver några justa lökar av röd variant...


För säkerhets skull ta några lökar till...


Skär lökarna i skivor med dina slöa knivar...


Några pavor rött...



Yes,  och ner med hela konkarongen i en passande glasburk...

söndag 11 december 2016

Julgrupp i all hast...

Snabbt och lätt på bästa sätt...



Man behöver: en loppiskruka, några hyacinter, lite mossa, en ranka murgröna och några rafs djupt ner i jullådan...


Knöla ner mossan och hyacinterna i krukan...


Ringla runt den dammiga murgrönan och pilla ner några käcka juldekorationer. Glöm för all del inte tallkottarna...


Ett, tu, tre... bättre än bra... Vem är den lyckliga mottagaren?... Moster Ulla-Britta? Farbror Glenn-Arne? eller rentav grannen Kurt?...

lördag 10 december 2016

Nej, se det snöar...

Åh, mitt vinterland...



...nu är vi här...


Lilla gummann har pyntat inför den stundande storhelgen...


Snön lyser vit på vedbodtaket...


Enris, tallris, granris på alla sätt och vis...



Även fågelholken har fått lite julris...


Fågelborden är laddade med godis...



...medan vi sitter inne och glöggar...

torsdag 14 juli 2016

Ett par myggjagare storlek 38,5 tack...

Jag gav mig ut i skogen redan i ottan. Dels för att jag är morgonpigg och trött på att höra Valdemars snarkande där uppe på vinden. Dels för att passa på då ingen brukar beträda skogen just vid den tidpunkten, inte ens hundar med deras hussar och mattar. Det är ju det där med hundrädslan som gör sig påmind ideligen och som faktiskt begränsar mitt liv och leverne så till den milda grad...


Hela mitt liv så har jag haft en skock arga hundar efter mig. De känner liksom på sig att jag är livrädd. Vem vill egentligen bli jagad av kamphundar en hel förmiddag eller ännu värre få en Sankt Bernhardshund på ryggen medan matte/husse står bredvid och skrattandes informerar att hunden "bara vill leka". Men vem frågade mig om jag ville leka?

Nåja, tillbaka till min skogstur. Det var nämligen blåbären jag var ute efter. Expertis och media hade ju meddelat att just denna sommaren skulle blåbärsskörden bli onormalt riklig. Trodde dom, ja, dom har garanterat inte varit i våra krokar i alla fall.



Jag kryssade genom den svala gammelskogen med hucklet fladdrande i vinden. Solen kikade in mellan kraftiga stammar, några fåglar spelade sin morgontrudelutt och man hoppade vigt likt en gasell över dom mossbelupna stenarna med blåbärshinken i högsta hugg. Jag skänkte Mamma Gertrud en varm tanke, hon som alltid nötte i skog och mark för att få fatt på alla, absolut alla blåbär i hela skogen.

Allt var liksom frid och fröjd. Om det nu inte hade varit för den trillion myggor som envisades med att göra sällskap. Hur irriterande kan inte en myggsvärm ändock vara? Särskilt om man har svaga nerver...som jag...




Jag kämpade vidare med blåbärsplockningen och tackade högre makter för varenda ynka liten vindpust som eliminerade mygginvasionen för en tiondels sekund. Nä, bärplockningen var liksom ingen höjdare och man ville bara gallskrika genom skogen: "Ge mig att par myggjagare å det snaraste"...

Fast blåbärspajen blev en fullständig succé...som vanligt när jag själv lagt sista handen på ett mästerligt bakverk...

tisdag 5 juli 2016

Anticimex till er tjänst...

Aldrig gör Valdemar så god insats på gården som när getinginvasionen är ett faktum.


Fram med motorcykelkängor, oljerock och Svågerns värsta insektshatt. Snabbt upp på stegen och med radarflaskorna dragna i båda händerna redo likt farbror Melker för en duell. 


Lite rangligt och skrangligt, viftande och famlande, men ack så underhållande...

måndag 20 juni 2016

För första gången i hela mitt liv...

...har jag fått en parkeringsbot...skulle det verkligen behöva ta nästan 60 år innan en sådan fästes på just min framruta? Man kan undra? Men det värsta var att jag inte ens fattade att det var parkeringsböter. Så här var det...



Jag hade parkerat inne i stan på det gamla vanliga stället där jag faktiskt har ställt bilen i åratal utan att varken blivit haffad av någon nitisk parkeringsvakt eller ens funderat på parkeringsförbud över huvud taget. Fast å andra sidan har jag ju aldrig varit särskilt intresserad av trafikskyltar någon gång i livet...


Jag drog igång den gamla Volvon, som tråkigt nog numera ståtar med åtskilliga rostfläckar utmed den matta lacken, och satte på vindrutetorkarna för att få bort klibbet som så otursamt droppat ner från träden rakt på min bil. Jag körde både en och två och fyra kilometer med torkarna på allra högsta hastighet och med vattnet hysteriskt sprutande över framrutan. Men trädklibbet satt som berg...



Det var först då jag, som av en händelse, uppmärksammade lappen på framrutan. Försökte intensivt få bort den med hjälp av torkarna men lappen höll sig envist kvar. Jag tvärnitade så gruset sprutade i dikeskanten och kastade mig ursinnigt ur bilen för att med våld förpassa lappen från bilen, ilsket muttrande: " Det är väl någon förbåld pizzeria som gör reklam för sina pizzor...har dom inte annat att göra i stället för att irritera stackarns oskyldiga bilförare..."

Det var ingen lapp från någon pizzeria, det var inte ens en liten ynka bild på en smaskig pizza...nej, för det var en lapp där det stod att jag hade felparkerat och skulle inom åtta dagar betala in 300 kronor...

Ja, tänk hur samhället ändå har blivit men sina lagar och förbud men jag kan lova nästa gång som jag får pizzareklam under vindtorkaren då ska jag obönhörligen köra dit och köpa pizzor för 300 kronor och omedelbart pressa i mig dessa...allt för att fira att jag klarat mig från parkeringsböter...

Parkeringsboten sitter numera bakom glas och ram längst inne i fläskboden...var sak på sin plats...

tisdag 7 juni 2016

Fullkomligt spelgalen...

... är Kulturtanten. Alltså...


Varje gång familjen strålar samman hemma på fädernegården så är det vissa traditioner som ska följas. För inte sitter vi, som alla andra, i pergolan och njuter av ett glas kallt rosévin, och vickar på tårna i den ljumma kvällsbrisen heller. Nä, vi spelar spel...




Det kan vara allt från "Mitt första spel" med skunkar, långörade harar och ekorrar så det står härliga till, Bingospel, där ett och annat nummer fattas och jag alltid får den brickan som kräver just dessa siffror och kan således aldrig någonsin vinna, eller också spelar vi den nya absoluta favoriten "Allt som flyger"




Alla i familjen måste obönhörligen vara med för ingen kommer undan med livet i behåll. Spelresultaten noteras och dokumenteras noggrant. Det har till och med gått så långt att vi kallar det för "speltouren"...

Jag har ända sedan barnsben avskytt att spela spel. Pappa Anders tyckte dock att spel absolut skulle spelas och då skulle minsann alla vara med. Jisses, vad jag slet med det förbålda Kinaschacket, det var som en mardröm som aldrig tog slut. Vadå, Kinaschack när jag inte ens kunde den svenska varianten...



I vilket fall som helst sitter jag där bänkad vid köksbordet med spelbrickor och hopppluttar varje gång det drar ihop sig till kamp. Chipsskålar och godispåsar finns tillhands därtill också välfyllda glas av diverse läskeblask och Kulturtanten fullkomligt lyser som en sol medan hon skuttar runt av glädje med protokollet i högsta hugg...och man ber en tyst bön: "måtte jag få en skunk å det snaraste så spelet snabbt är över..."

måndag 30 maj 2016

Ornitolog är det nåt för mig - NEJ...

Tidig måndagsmorgon, jag skuttade glad i hågen till soptunnan för att kasta en soppåse. Plötsligt hörde jag någon liksom knacka "på fönstret". Från mycket nära håll och med ordentliga knackningar.


Jag frågade mig själv om det var mina nerver som gäckade mig eller om det rent av var andarna som var efter mig, jag som är så himla rädd för spöken. Till slut förstod jag att det knackade från det höga fönstret på loggavlen. Jag kollade upp och fick se en hackspett som tittade ut och hackade hårt mot rutan med jämna mellanrum..


Jag rusade in i Lilla stugan och skakade liv i Valdemar som kastade sig ner från vindstrappen och riggade raskt om till ornitologkläderna. Här fanns ingen tid att förlora - hackspetten måste hjälpas ut från lidret.


Först försökte vi bara vifta helt töntigt med en gammal häschestör med en fastknuten handduk på men den tekniken var helt värdelös, faktiskt. "Vi måste ha en håv!" ropade Valdemar upphetsat. "Vi har ingen håv" ropade jag gällt, minst lika uppe i varv som Valdemar, "men fixar du en håvställning av järntråd så ordnar jag håvtyget!" Valdemar kom springande med en enorm håvring, som lätt kunde svälja en medelstor elefant, och jag sydde fast Mamma Gertruds bästa kammargardin. Jösses, vilken håv det blev...


Valdemar klättrade raskt upp på den gamla, rangliga rensmaskinen med livet som insats och startade operation hackspettsräddning.


Valdemar flaxade både högt och lågt och vinglade livsfarligt fram och tillbaka uppe på rensmaskinen. Jag stod färdig med lakan och kraftiga handskar utifall fågelskrället skulle gå till attack. Men inte heller, efter en ganska så lång stund så fångade Valdemar hackspetten och släppte ut honom till friheten. Ja, vad gör man inte för fågellivet så säg...

lördag 14 maj 2016

Gissa bajset...


Den som gräver en grop...



Valdemar är ju en sådan positiv och glad man. Han vill gärna hålla sig á jour med allt det nya som sker och vill verkligen hänga med i samhällsutvecklingen. Hans nyaste intresse är just det, gissa bajset.

Han rekar omgivningarna med total falkblick för att inte missa någon intressant djurspillning och funderar vem som är den skyldiga. Åhå, en liten grop med träck i och han omedelbart halar fram kameran för att få den bästa av bilder. Valdemar kryper på knä runt i skog och mark för att inventera bajshögar av olika slag. Han kollar i djurböcker och googlar så det står härliga till.



Härom morgonen tittade han ut från vindsfönstret och ropade glatt: "Kolla något djur har bajsat på stenen uppe vid jordgubbsodlingen." Han rusar ner för den skrangliga vindstrappen ut i spöregnet med nattskjortan fladdrande runt knäna. Väl nere på plats inser han att bajset "bara" är ett gammalt rostigt konservburkslock som jag fått fatt på under mina arkeologiska grävningar.

Jag kan dock inte förringa hans nya stora intresse alls då jag själv är oerhört och onormalt intresserad av typ vattenlås, avlopp och slaskdiken och härbergerar hela skuffen full med skyfflar och dikspadar. För tänk om någon bonde just står och gräver diken på väg till ner till byn och man kan ge ett hjälpande spadtag i all välmening.


Fast å andra sidan gräver man ens diken för hand nu för tiden? Jajemen, det händer minsann. Om Kulturtanten har en kvart över så greppar hon gärna en spade och gräver raskt upp ett igenväxt gammalt dike så leran stänker runt fotknölarna. Det liksom bara sitter i generna...

söndag 8 maj 2016

Sol, vind och vatten...

Dags för en uppfräschning nere vid stranden...


Glitter...


...och glamour...


Nu ska bryggan skuras ett riktigt skitgöra...


Här lurar kanske en gädda i vassen...


Nu återstår bara en bro ut till Tantön sen väntar lata dagar på stranden...