Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 29 januari 2017

Ute på tunn is...

Härom veckan så skulle Valdemar och jag köra hem veden från badön. Som vanligt vid just sådana färder kommer diskussionen upp om huruvida stark och tjock isen är. "Håller verkligen isen på kärret?" oroades Valdemar. "Så klart att den gör!" ropade jag både positivt och energiskt och vi enades om att vi absolut skulle köra hem stockarna från ön.

Den lilla röda, underbara BM Terriern från 1956 var nyriggad med snökedjor så nog skulle vi få bra fäste på det halvisiga  kärret. Tanken var nyfylld med bensin och sitsen var överlagd med en ny, varm och gosig sittdyna så allt var frid och fröjd. Ja, förutom då Valdemars ständiga malande "Kommer verkligen isen att hålla?"

Vi lastade på lass efter lass. För varje gång vi körde över kärret så knakade det mer och mer i isen. Valdemar blev osäkrare för varje tur men jag lugnade honom med "Klart att isen håller!!" och så slängde jag en romantisk slängkyss till honom där han satt på traktorn med mössan på svaj. Allt för att förhöja stämningen...

Och så körde vi...rätt ner i det vattenfyllda kärret...Ridå...


Vi turades om att försöka köra upp traktorn ur ishålet men ju mer vi gasade ju mer sjönk vi ner i det nu leriga vattnet. Till slut var halva vänstra bakdäcket nere. Valdemar kastade av sig mössan och slet sitt hår. Han hoppade jämfota och skrek "Vi måste ringa efter hjälp" Jag svarade honom lugn och balanserat "Ta det lugnt, jag har varit med om det här förr. Vi måste bara lägga på en massa granris för att få fäste!"


Och vi körde framåt och vi backade, la på mer och mer granris, sköt på och drog. Men däcket sjönk bara ner mer i vattenhålet. Det var då vi började gräva för att skapa en bra körbana för hjulen på vänstra sidan av traktorn. Det var verkligen läskigt att sätta sig på traktorn då den, vid just det tillfället, lutade oroväckande mycket och man riktigt kunde se för sitt inre hur den vickade helt abrupt åt ena sidan. Men man fick offra sig och hoppa upp och sedan bara försöka gasa allt vad man kunde och samtidigt trampa ner diffspärrspedalen...med samma fot samtidigt.


Till slut fick vi upp traktorn!!! Leriga och dyluktande susade vi överlyckliga fram med traktorn runt, runt på åkern. Vi klarade det! Hade isen verkligen hållit? Absolut inte. Löste vi hela problemet med massor av granris? Tveksamt. Kommer jag hädanefter att vidhålla att extremt svaga isar kommer att hålla? Aldrig någonsin...


Nu har både Valdemar och traktorn fått sig ett riktigt tidigt utebad. Det måste välan vara min tur nu...

tisdag 17 januari 2017

Årets första utebad...

Häromdagen startade Valdemar och jag upp arbetet med årsveden. Inte för att vi egentligen behöver ved inför nästa vinter ty vedboden redan är fullproppad med ved så att väggarna riktigt bågnar. Men man följer ju traditionerna... 


Just den här dagen var jag inte riktigt i farten, tråkigt nog, så när Valdemar högtidligt basunerade ut att nu var det minsann dags för skogsarbetet så hoppade jag inte direkt av förtjusning. Tvärtom jag segade och degade och försökte dra ut på tiden allt vad jag kunde men till slut gick det inte längre, fristen var slut. Motvilligt följde jag i Valdemars spår ner till badön med yxan och sågen släpandes efter mig...

Valdemar satte genast fart med att kapa upp de redan nedfallna björkarna och jag startade upp risdragandet. Vi höll till i sjökanten och fick försiktigt kliva på den osäkra isen. Jag jobbade på men hade bara tankarna på när klockan skulle slå tolv och vi skulle få gå hem. Men det var nästan två timmar tills dess...suck...stön...pust...

Helt plötsligt tjoade Valdemar till och jag rusade sta för att se vad som hade hänt. Kom snabbt fram till händelsernas centrum och fick se karln stå i det lårhöga vintervattnet och jämra sig. Isen hade plötsligt gett vika när han kommit farande som ett jehu med motorsågen i högsta hugg.

Jag hasade och kröp fram till sjökanten, det har jag nämligen läst att man ska göra när man vistas på tunna isar, fick ett bra tag i byxlinningen på Valdemar och med ett kraftigt ryck fick jag upp honom på fast mark.

Det var nu jämmerklagan steg ännu högre och Valdemar stapplade hemåt så man riktigt hörde vattnet skvalpa i stövlarna. "Det är så kallt och jag fryser!" ynkade han som ett litet barn. "Jag måste ta av mig stövlarna och hälla ur vattnet annars avlider jag!" fortsatte han sin klagolåt.

"Tok, heller!" ropade jag irriterat till honom "tar du av dig stövlarna  nu så får du aldrig på dom igen. Försök se det hela positivt i stället! Vattnet blir snart varmare och tänk på att det blir som ett praktiskt fotbad och sen väl hemma så kan du nog fila av hälarna med värsta framgången!"

Vi travade hemåt i takt med Valdemars pessimistiska och förtvivlade rop och nästan hemma så utbrast han hulkande: "Jag kommer att få kallbrand det är ett som är säkert!"...


Karln stod i duschen i nära en timme och det var först när varmvattnet tagit sopslut som han behagade komma ut. Sedan rullade han in sig i dubbla filtar och med tre lager raggsockor på dom kalla fötterna låg han och vilade i kammarsoffan. Kvar på köksgolvet låg blöta byxor och strumpor och stövlar som stank starkt av fiskosande dyvatten.

Framåt eftermiddagen masade han sig upp ur soffan och började gräma sig över dom blöta, stinkande stövlarna som jag stoppat fullproppade med tidningspapper. Jag tipsade honom om att hänga upp stövlarna ovanför vedspisen för att dom skulle torka fortare. Och så blev det. Jag fnissade hysteriskt för mig själv när jag tänkte på barndomens skojsiga ramsa: "Mor hänger upp hinkar i taket..." men ändrade den snabbt till: "Valdemar hänger upp stövlar i spisen..." det är tur att man är lättroad. För övrigt var detta ju årets första bad...inte illa alls...och dessutom blev det ju ett kort arbetspass...

onsdag 11 januari 2017

Vårens kurstips

Nu kan man gå en kurs i att poppa popcorn i kastrull på spisen...


Kursledare är Bruno, ingenjör i kemiteknik...


För att nå bästa resultat behöver man en tjockbottnad kastrull och inte så hög spisvärme kanske bara 80 % av spisens kapacitet... då behöver man inte skaka kastrullen...


Annat var det förr... man fick ta den sämsta kastrullen som hushållet kunde uppbringa, den blev ju ändå bara rund i botten av allt poppande... Man brassade på i vedspisen så den blev glödhet... I med smör som fick smälta, sen i med en bottenskyla av majskorn... och skaka, skaka kastrullen så inte kornen brändes vid... Med facit i hand så gjorde vi alltså totalt fel... men gott var det... 

fredag 6 januari 2017

Ostkroksmassage...

Igår fick jag reda på något riktigt intressant och direkt revolutionerande. Jag blev nämligen informerad om hur man lätt, snabbt och verkligt effektivt kan utföra en lymfdränagemassage på sig själv. Det är just vid sådana här tillfällen man tackar sin lyckliga stjärna och känner att man verkligen går en ljus framtid till mötes...

Det hela började med att jag berättade för en person att jag gick på gym två till tre gånger i veckan och att denne person sedan helt ogenerat, snabbt och totalt hänsynslöst gjorde en ockulär besiktning av min kropp. Jag blev nervös och stressad, ja, nästan panikslagen och stammade fram: "Ja, f-f-fast det är konstigt att den träningen inte satt det minsta spår på magfläsket..."

Nu berättade denna ödmjuka och fullkomligt genomtrevliga person att det inte alla gånger är fett man går omkring och drar på det kan eventuellt röra sig om lymfvätskesamlingar varvid hon förtäljde mig om hur man kunde massera sig själv för att åtgärda dilemmat.




Man kunde lätt göra behandlingen i duschen. Dra flera gånger med ena handen från handleden upp mot axeln och halsen för där hade man tydligen någon lymfkörtel som bara väntade på att få något att göra. Likadant på undersidan av armen och dra nerifrån från handen till armhålan. Hade man riktig tur kunde till och med gäddhänget vara ett minne blott fast då tror jag faktiskt att man får slita i månader eller rent av i åratal.



Det bästa av allt var nog den avslutade delen som kallades just "ostkroksmassagen". Det var då man skulle ta tag i den ena, eller den andra, magvalken på längden med båda händerna och därefter bearbeta fettet genom att föra ena valkdelen neråt och den andra uppåt och därmed framkalla någon slags ostkroksformning av fläsket och så röra runt en bra stund.



Lyckades denna massage så kunde man rent av börja lukta illa. Låter inte så himla kul men det får man väl ta om det verkligen blev så att gifter och annat slem och snusk bortförs från ens kropp. Skulle man trots allt inte ha någon direkt framgång med själva behandlingen tycker i alla fall jag att man kan trösta sig med en rejäl påse ostkrokar eller något annat snacks till helgen...lycka till!!!