Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

fredag 28 februari 2014

Let´s dance......

Alla kvinnor älskar kläder och alla kvinnor älskar att gå och shoppa. Så låter det både högt och lågt. På radio och tv, i alla tidningar och i alla husinredningsprogram så vill alla kvinnor ha en riktigt, riktigt stor garderob. Eller nu drar jag kanske alla över en kam men något som ju faktiskt är helt sant är att jag varken vill ha en stor garderob eller shoppa en massa kläder. Jag kan ju inte ens klä mig så det ser bra ut. Jag klär inte upp mig, jag klär ut mig.


Äkta rymdklänning kanske från 70-talet...
Det här med klänningar, kjolar och fina blusar det är inget för mig. En gång, för länge, länge sedan så skulle jag och mina kamrater ut och dansa på Stadshotellet. Jag ville så klart inte vara sämre än dom andra så jag tänkte slå på stort och klä mig riktigt snyggt och ärtigt. Jag störtade iväg och köpte, hör och häpna - en klänning. Jajemen, lite av det slinkiga materialet och i en mycket trevlig vinröd färg. Urtjusig, faktiskt!!! Ja, att titta på ja, för när jag väl fick på mig den blev jag synnerligen tveksam. "Är detta verkligen jag?" frågade jag mig själv men efter åtskilliga vändor (och flera timmar) framför spegeln så intalade jag mig att jag såg infernaliskt snygg ut.

Det blev en härlig kväll på Statt och vi dansade oavbrutet. När kvällen nästan var slut kom en snygg karl fram till mig och bjöd upp. Han dansade förvånansvärt följsamt och under dansen viskade han i mitt öra: "Jag ville så gärna dansa med tjejen i rymddräkten!" VA!!?? Rymddräkt? Jag smet in på damrummet för att pudra näsan (= gråta ut bakom lås och bom) och där i ljuset så såg faktiskt klänningen lite rymdaktig ut. Det slinkiga glänste liksom som glitter. Den vinröda tyget var som taget direkt från rymden. Suck och stön...ja, så gick det när jag försökte att klä upp mig...

Nåja, under dagens garderobsröj hittade jag Mamma Gertruds ena finklänning. Lite slinkig, vinröd, snygg. Och dra på trissor, såg inte den klänningen också lite rymdaktig ut. Det måste helt enkelt vara något som går i släkten.

Undrar vad Kulturtanten har hängt in längst in i garderoben. Kanske ett marsmännskogrönt fodral...med antennsprötsprytt glittrande diadem...

Annars kan man lätt summera det hela: gå aldrig ut och dansa iklädd rymddräkt...

torsdag 27 februari 2014

Knapp är tiden liden... eller Knappa fynd...

Några gamla medicinaskar låg och skramlade längst ner i en av korgarna från Mannens föräldrahem.


Huvudvärkstabletter, halstabletter och tobak i fina små askar. 
 

Nyfiken i en strut så öppnade jag dom så klart och vad hittade jag där? Jo, där fanns hela gårdens knappar samlade.

 
Inte bara knappar utan även hyskor och hakar av alla det sorter. En riktig guldgruva att gräva i. Om strumporna börjar kasa ner nåt alldeles förskräckligt ja, då är det bara att hämta nya strumpebandshållare i tobaksasken spänna på dom och så vandra ut på nya äventyr...

onsdag 26 februari 2014

Det finns alltid en utväg...

...sägs det i alla fall. Jag har väl inte alltid hittat den där braiga utvägen när man stått inför penibla eller besvärliga situationer. Som det där att sjunka genom jorden - en perfekt utväg men inte något som inträffar så himla ofta. Eller att man helt plötsligt upplöses för att dyka upp på en annan, betydligt behagligare, plats, liksom bara av en fingerknäppning, hur många gånger har man inte önskat det kunde bli så?


 Utgången på bygghandeln...

Ett ställe där man kan lita på att det finns en rejäl utväg är på bygghandeln. Vilket är mycket bra för på bygghandeln kan vad som helst hända. I lördags låg det en man på golvet och sparkade och skrek då han inte fick köpa fler lister för hans fru. Idag när vi var där slet och drog en kvinna i en vacker taklampa som hon så gärna ville ha med sig hem medan mannen slet och drog i henne för att få ut henne ur affären så snabbt som möjligt.

Personalen är så underbar. Dom har förmodligen en förskollärarutbildning i grunden och så byggt på med några högskolepoäng i psykologi och träkunskap. Personalen klappar om kunderna. Ropar med jämna mellanrum: "Kan vi hjälpa dig med något?" Tipsar, lugnar och delar problem och funderingar. Följer med ut och packar in i bilen, slår igen bildörren, knackar på rutan och ropar: "Kör försiktigt!" och vinkar adjö.

Jag höll nästan på att öppna den dörren själv nu i helgen. Utvägen. Faktiskt. Det var när jag återigen såg utbudet av lister. Vägg efter vägg. Rad efter rad. Fack efter fack. Listerna har stigit mig åt huvudet, om sanningen ska fram. Jag har drömt mardrömmar om lister. Jag har gersågat i sömnen. Yrat högt om listvinklar så Valdemar hoppat högt under vaddtäcket. Nu byter jag dock arbete och blir trappskurare...det blir ju betydligt enklare...bara att ta ett steg i taget...

tisdag 25 februari 2014

Köbildning...

Loppisabstinensen har varit svår några dagar. Av olika anledningar har jag inte haft tid att gå på loppis. Mest frustrerande var nog när vi passerade det ena loppiset efter det andra och bilen redan var fullproppad. Så idag på lunchen rusade jag åstad för att fynda. Och fyndade gjorde jag allt. Dessa små glasflaskor köpte jag. Rena rama jackpotten...

Lite olika i storlek och utförande. Men tillsammans blev det riktigt enhetligt. Och med blommor i glasflaskorna blev denna blomkö till...



 På långan rad på fönsterbrädan...

 eller en klunga mitt på bordet...
Nu är jag lugn och ro igen. Väntar bara på att få fylla vaserna med vårens blommor. blåsippor, vitsippor och gulsippor i en lång rad på fönsterbrädan. Och snart får vi gå utan strumpor och skor...

måndag 24 februari 2014

Jag vill tacka livet...

...för det har gett mig så mycket...ojojoj, vilket oförskämt bra humör jag är på. Fast det var jag minsann inte nu i veckan då jag drogs med en  evinnerlig, eländigt, envis huvudvärk under flera dagar. De första dagarna med bara ett litet molande som dock ökade i styrka och som dag tre slog till med ett riktigt rackar´ns migränanfall. Jag känner flera som också lider av sådana besvär och jag brukar generöst dela med mig av mina pigga tips. Så varsågod!

Kort och gott kan man säga att man behöver tre saker för att genomlida ett migränanfall á la Lilla gummann i varje fall. Superstarkt kokkaffe, en rejäl kökssoffa och en intilliggande björkbacke. Låter rätt enkelt fast det gäller ju på en hel del ändå, som Ni kanske förstår....

Hemsnickrad kökssoffa -
stadig, bred och fin
Först när anfallet slår till är det bara att kasta sig i säng. I början kan man bara ligga helt stilla och följa med i värken. Ibland kan man få till ett verkligt bra sätt att ligga, förmodligen har då hjärnan skvalpat ihop sig i ett hörn (?) på bästa sätt så man kan stå ut. Så blir det värre. Och värre. Och värre...Jag försöker följa en meditativ andning men flåset förvandlas så småningom automatiskt till mer hysterisk psykoprofylaxandning.

När det sedan känns som om ögonen håller på att tränga ut ur sina hålor då är det dags att ta sig upp även om det tar emot. Man får snabbt tända i vedspisen och mala på en panna kaffe. Det ska vara starkt. Väldans starkt till och med. Hälften kokkaffe, hälften vatten, nästan. Medans man väntar på att kaffet ska koka upp så tar man plats i kökssoffan sittandes på knä med huvudet vilandes mot det hårda sofflocket för att lindra värken.

När man fått i sig en och annan slurk kaffe så börjar illamåendet komma. Man måste helt enkelt kräkas. Det är då man tar sig ut i den intilliggande björkbacken och så där, i all sin ensamhet, kan man kräkas utan att någon annan behöver höra. Alltmedan man hulkar så släpper liksom den värsta huvudvärkspressen.
Så kureras hiskelig migrän på bästa sätt -
en panna synnerligen starkt kaffe
kokt på björkved... 

Så är det bara att lägga sig igen, kanske ta en tablett och så ligga ner och invänta att värken börjar avta. Det är nu, när man börjar känna att livet är på väg tillbaka, som en obeskrivbar tacksamhet väller fram. Man får liksom en nystart. Man ser allt med andra ögon. Man kan börja leva igen. Det är just då man vill stämma upp i sång: "Jag vill tacka livet som har gett mig så mycket..."

Vill bara tillägga att björkbacken kan med fördel bytas ut mot andra behagliga ställen, kökssoffan mot annan möbel men kokkaffet kan aldrig någonsin bytas ut mot någonting annat...

söndag 23 februari 2014

Värre än ogräs...

Såg häromdagen, som hastigast, en tidningsartikel med förklaringen om varför det växer hårstrån på hakan. Ja, alltså, fast man är kvinna då. Men jag bläddrade snabbt förbi då det absolut inte rörde mig. Tur för dig, kanske Ni tänker, men så väl är det inte alls. Även om jag önskar det av hela mitt hjärta.

Så klart att jag har hårstrån på hakan som jag ideligen måste rycka bort. Men det stannar inte därvid, näe, det är faktiskt än värre. Ända sedan ungdomens härliga dagar så har jag, och faktiskt också syster Kulturtanten, kämpat med/mot hårväxten. Ja, den oönskade alltså.

En rakhyvel är ingen...

Man har rakat benen i parti och minut. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.  En gång hade jag så bråttom, kanske till någon dejt eller så, så jag skar snabbt av håret på benen, förmodligen med en slö rakhyvel, för jag råkade slita av hela huden i en remsa längst fram på underbenet. Det såg inte särskilt snyggt ut, det gjorde vansinnigt ont och jag blev helt fullkomligt desperat. Det var sommar och jag skulle ha min absolut underbara, röda viskosklänning som böljade så fint runt mina vältränade, bruna ben i den ljumma vinden. Men hur snyggt skulle det vara nu med en remsa avslitet skinn mitt på smalbenen?

Plåster? Nä, hur skulle det se ut...Knästrumpor? Skulle nog bli alltför uppseendeväckande och dessutom alldeles för varmt...Brunkräm då? Jag gjorde ett försök. Fick vänta tills såret torkat upp en smula och sedan stryka på en tjockt lager med krämen. Resultatet blev väl inte det helt optimala, och det sved som sjutton, men det var det bästa som det kunde bli i en sådan fruktanvärd krissituation. Så klart att den dejten inte blev särskilt lyckad...typiskt alltså...

I en svår ungdomsperiod skickade Kulturtanten och jag efter en slags apparat som lätt skulle få bort håret helt permanent. Det lät som en dröm. Minns inte riktigt hur apparaten såg ut, ej heller vad den hette men vi var så himla glada och vi satte genast fart. Den var som en penna med en lång nål längst fram. Man skulle sticka ner nålen i själva hårroten och så skulle hårstråt förintas. Men hur sjutton gick det till? Kanske den var elektrisk?

...så där ja, nu klarar jag nog mig några dagar...
Vi kämpade och kämpade. Tänk bara hur rackar´ns många hårrötter vi hade. Det skulle ha tagit månader att pricka alla. I vilket fall som helst var den hårborttagningsapparaten helt värdelös. Inte ett hårstrå försvann. Ja, det var bara att plocka fram hyvlarna igen. Lite då och då provade vi dock på vaxning men inte ens den hembehandlingen tog särskilt bra på hårväxten. Så var det då hårborttagningskrämen vilken inte heller gjorde någon succé trots att den kostade en rejäl slant.

Vissa av mina bekanta har aldrig någonsin behövt raka sina ben och kanske bara behövt rafsa över armhålorna två gånger per år. Det känns lite orättvist. Vi som kämpat i åratal. Kanske man kunde dra av rakningen i självdeklarationen för att få lite balans i livet.

Man får dock inte deppa ihop inför detta faktum att man är en synnerligen hårig kvinna, utan man måste se positivt på tillvaron. Tänk bara på alla kalla vintrar då benbehåringen värmer gott på ett helt naturligt sätt och att man skulle ju faktiskt nästan kunna uppträda som skäggiga damen...ja, vad har man egentligen att klaga på...

lördag 22 februari 2014

Rosa drömmar...

Har hamnat i en rosa dröm... Allt jag ser är rosa... Mannen och jag är i Göteborg på besök hos vår dotter.
  Underskön porslinsfigur i rosa kjol och en liten rosa väckarklocka...
 Rosa, rosa mera rosa...

Måttsats i olika nyanser skärt...
Rosa vattenkokare...


...
Den lilla fina rosa(röda) fåtöljen vi hade med oss passar perfekt in i den rosa drömmen. 

Jag kommer antagligen att sova som på rosa moln i natt och drömma om skära elefanter...


fredag 21 februari 2014

Kemikalier...

Inventering av medicinskåpet. Bara att damma av och ta sig en uppiggande slurk.



Blyvatten: Utspädd blyättika. Användes som adstringerande omslag på svullnader. Kan möjligen användas vid sillinläggning...


Bensoe siam: Äkta eterisk olja från Siam/Thailand. Lämplig till det mesta. Skulle jag tro...


Blynitrat: Blynitrat är giftigt och bör behandlas därefter. Hur gör man då? Vänligt men bestämt... Under medeltiden gick ämnet under namnet plumbum dulce och användes som färgpigment.

  
Bromkalium: I Nordisk familjebok från 1905 står att läsa att detta ämne bl.a. är verksamt ämne mot nervös sömnlöshet... (kanske något för Lilla gummann som kan komma att bli en helt ny människa...)



Bariumklorid: Farligt att förtära. Kan förhoppningsvis användas utvärtes men vad är den bra för...
 
Häll upp en skvätt ur varje flaska och blanda om ordentligt och ta en rejäl klunk...man kan säga att det kommit att bli en all-round-medicin...du kommer att bli som en ny människa...


torsdag 20 februari 2014

Meteorologkarriär i sikte...

Jag ångrar mig djupt att jag inte utbildade mig till meteorolog när jag var ung. Det verkar ju vara ett så glamouröst och avslappat yrke med direkt kändisstatus. Ja, man behöver bara stå där i tv-rutan och låtsas peka på en karta som inte finns. Man behöver inte ens bestämma vad man ska ha på sig för det finns det specialister till, det har jag läst om i en tidning. Passar mig perfekt som inte bryr mig alls om kläder. Bara att hänga på sig en rock där från tv-husets garderob.
Ser inte kavajen lite väl snäv ut? Kanske han tog fel i tv-garderoben..
det var nog Emma Sjöberg som tingat den rocken....

Kartor är ju annars min specialité, sedan min långa bana som orienterare, så där ligger nog min styrka. Jag borde nog kunna få ordning på länderna i Norden i alla fall. Och inte för att jag kan rita särskilt bra men nog skulle man väl kunna få till några snöstjärnor eller någon liten regndroppe. Några  temperaturnuffror kan man väl med lite fantasi skriva ner och en sol klarar ju varenda treåring att rita.

Och om man inte direkt är på väderhumör kan man bara kasta in en klass två varning eller ännu bättre en klass tre variant. Det är ju inte så noga nu för tiden. Teorierna om morgondagens väder kan snabbt ändras och har man helt fel kan man bara skylla på feltolkningar. Det här med högtryck och lågtryck det kan ju slå fel med god marginal.
Den här meteorologen hade turen att få en trevlig knytblus i polyester
på sin lott...

Tråkigt nog verkar det dock som dom helt slutat med den så karaktäristiska meteorologpekpinnen. En ren bedrövelse, enligt min mening. Väderpinnen gav liksom lite tyngd åt hela väderrapporten. En sådan kan man dock lätt fixa med en avbruten radioantenn om det skulle vara helt slut på lagret i tv-huset. Pinne eller ej, man får garanterat plats i morgontevens sköna soffa för att prata väder. Bara att svamla lite grann och gärna lägga fram en bra väderprognos inför helgen. Då gör man så många människor glada.

 Dags för väderrapporten...aha vackert?
Ja, men, visst, snöslask kan ju vara underbart fint...
Lite erfarenhet har man ju ändå av väder. Barndomens kalla vintrar då temperaturen kröp ner under -35 grader. Eller isregn under ungdomens orienteringstävlingar i norra Dalarna den sista helgen i oktober. Eller stekande ökenhetta under sommarlovens envisa solskensdagar. Så växte man ju upp med en Pappa som varje morgon och varje kväll gick fram till barometern, som hängde på kammarväggen, knackade ett par, tre gånger och kunde genast läsa av dagens väder. Och, förresten, skulle det helt gå åt pipan med meteorologarbetet kunde man ju bara vända kappan efter vinden...

onsdag 19 februari 2014

Mattor igen å igen...

Vi har skrivit om mattor, trasmattor alltså men det finns ju andra mattor att orda om.

Ryamattor kan man rya en hel del om. Varma luddiga och färgglada.

Flygande mattor sådana som Ture Sventon reste omkring på.

Dörrmattor finns i mängder av olika stil och form. I vissa tv-program gör dom alltid sina egna dörrmattor mer eller mindre framgångsrikt...

Äkta mattor har man ju hört talas om; mönstrade, handknutna och dyra. Men hur ser en oäkta matta ut egentligen? 

Idag har jag kommit i kontakt med en ny sorts matta. Bakmattan. Den var helt gratis. Jag köpte en massa mjöl och fick en bakmatta på köpet.

Så när det nu blir dags för bullbak rullar jag bara ut mattan och slänger mig ner på golvet och går loss på vetedegen... Känns inte som den mest ergonomiska arbetsställning man kan önska sig men, men...genast kommer en fråga upp: finns det frammattor också...

tisdag 18 februari 2014

Hugget som stucket...

Jag är ju känd för att vara en riktig tråkmåns. Som bara går hemma och drar runt i storstövlarna. Står ute på vedbacken och späntar stickor eller sitter i köket, sörplar kaffe och eldar i vedspisen. Valdemar försöker få med mig ut i världen. Eller kanske inte direkt ut i världen men i alla fall ner till byn, någon gång in till stan eller till och med kliva över länsgränsen. Något motvilligt från min sida. Jag är ju så himla trög.

En gång, för några år sedan, så var vi på en byggmässa i Stockholmstrakten. Jag vet att det var första april för yngsta dotra ringde mitt i alltihopa och berättade den värsta historien jag någonsin hört. Innan jag fullständigt desperat ringde till hennes pappa så hann jag både utse henne som familjens svarta får och i tanken stryka henne ur testamentet. Pappan insåg dock direkt att det var ett aprilskämt och gapskrattade roat. Jag fick lugna mina hårt beprövade nerver med fyra koppar extra starkt kaffe.

 Nyslipade yxor så vassa att dom skulle kunna klyva ett hårstrå..
ni har väl hört talas om hårklyveri....


På denna mässa kunde man råka på allt och inget. Minns inte allt men det var mycket bräder, panel, friggebodar, verktyg och så Martin Timell och hans snickare, vars namn helt fallit från mitt minne. En alldeles utmärkt trevlig mässa. Jag plockade som vanligt på mig mässprover. Godis, pennor, nyckelringar och lite smått och gott. Man måste ju passa på.

 Finfin gammal klyv
som fortfarande gör rätt för sig...

På ett ställe stod ett par karlar bredvid en hydraulisk klyv. Ja, faktiskt precis en sådan som vi själva har här hemma på gården som komplement till den gamla, stora, vägvinnande yxvedklyven. Jag stannade till för att kommentera den urgamla, halvmögliga björkveden som dom demonstrationsklöv. Genast kom den ena mannen fram, slöt upp vid min sida och utropade halvskrattande: "Ja, du, med den här klyven skulle till och med du kunna klyva ved!"


Nykluven ved det är livet det
Jag överraskades så akut av den nedslående kommentaren att jag satte mässbjudgodiset i vrångstrupen och fick värsta hostanfallet. Valdemar fick dunka mig i ryggen en lång stund innan hostningarna upphörde. Nu övergick överraskningsfasen till ett mindre irritationsutbrott. Jag svarade vedgubben, faktiskt lite hånskrattande: "Jaså, du tror att till och med jag skulle kunna klyva med den här klyven, du?"

"Ja, så lätt är den att hantera, kan du tänka dig!" skrockade han fram överlägset. Nu tog Valdemar till orda: "Sorry, men nu har du gett dig på värsta klyvmästaren. Hon är i princip född på vedbacken och klyver ved bättre än vad du någonsin kommer att göra."

Klyvförsäljaren bara stod och gapade och vitnade sakta men säkert i ansiktet. "Ja, vars" tog jag över, "fast den här klyven är inte mycket att ha. Går långsamt och tar inte så stora vedkubbar. Näe, tacka vet jag en gammal hederlig vedklyv med yxa som klyver veden. Går snabbt, tar grov ved men då gäller det också att ha den rätta tekniken och hålla undan fingrarna, kan du tänka dig det."

Vedklyvsmannen torkade svetten ur pannan med en rutig näsduk och försökte en sista gång: "Ja, det är ju barnsligt lätt att få ihop lite öppenspisved." stammade han fram. "Öppenspisved?" fnös jag, "vi måste få fram 30 kubik om det ska räcka. Vi har två kakelugnar, två kaminer, två vedspisar och en pannmur på gården" När vi gick därifrån ropade jag: "Kom ihåg att veden ska vara kapad till påsk och kluven till midsommar! Och om du inte har nåt särskilt för dig kan du ju klyva årsveden med klyvyxa och kil direkt på huggkubben!"
Man riktigt längtar efter att få sätta tänderna
 i den gamla björken...

Jösses, vad jag tog i. Jag kände knappt igen mig själv, faktiskt. Direkt när vi kom hem tog jag en tur på vedbacken och såg över alla vedklyvarna och yxorna...passade så klart på att klyva en bunt späntstickor och gick in och tände i vedspisen och malde på en panna kaffe. Vad kul det är att vara bra på något här i världen...i alla fall...

måndag 17 februari 2014

Lite väl magstarkt...

Det är inte klokt vad man blir inspirerad av OS på tv. Man vill så gärna bli lika vältränad och sportig som dom tävlande. Lika muskulös och spänstig. Lika snyggt klädd i smidiga och åtsittande tävlingskläder. Man kan ju inte få allt men lite grann kanske man kan få till i alla fall.
Måste man verkligen leta fram baddräkten för att utöva denna sport..
det kommer verkligen inte se klokt ut...det är en sak som är säker....

Längst inne i det mörkaste av skrymslen i Valdemars källare så hittade jag denna låda. En splitter ny magtränare. Förmodligen inkastad efter ett inte så lyckat motionsprojekt. Jag känner ju igen det där så himla väl. Man startar upp något nytt och man är så hoppfull, entusiastisk och glad och sen efter bara några dagar, eller i bästa fall, veckor, så har intresset gett med sig. Det liksom bara planar ut...

Då är det bara att greppa handtagen och köra på...
ta inte i för mycket då man lätt åker för långt fram
och helt abrupt dyker med fejset rätt ner i golvet...ajajaj...

Nu tänkte jag liksom så här, varför inte slå två flugor i en smäll? Jag kan ju magträna samtidigt som jag kollar in OS-sändningarna. Vilket smart drag! Tänk Er en rejäl magrullning exakt samtidigt med ett curlingkast. Och så vila fram till nästa kast. Tävlingen kan faktiskt bli rätt utdragen men dom står ändå mest bara och pratar (= vila med rullningarna - yes!)

 Eller tänk ett hopp med sådan där skidbräda och jag rullar raskt fram med magen och så tillbaka. Det blir ju en hel del hopp i en sådan tävling ( = många magrullningar) så det kommer att gälla på riktigt ordentligt. Låter slitigt och tröttsamt och kanske lite invecklat men jag tror att det kommer att funka. Låt se, hur mycket är det kvar på OS. Fem dagar, aha, utmärkt. Lagom till OS-avslutningen  då sitter jag nog där med en synnerligen vältränad mage...tro´t eller ej...

söndag 16 februari 2014

Matta, mattare, mattast...

Jag har fått trasmattor av en vän som gjort storrensning i garderoberna och på vinden. Så nu är det bara att byta. Ja inte vän men mattor...

 En riktig vårmatta, kommer att göra under...
 Rosa och blå dröm...
Ut med dom gamla och in med dom nya...

 Här är det ränder både på längden och tvären. Det gäller att hålla sig på mattan...

lördag 15 februari 2014

En guldmedalj...jag vet precis hur det känns...

Idag fick ju Sveriges längdskidsdamer OS - guld. Det har väl ingen kunnat missa? Det var ju så rackar´ns spännande. Vilka tjejer, jag bara säger det. Halva sista sträckan klappade jag händerna totalt nervöst. Sista 50 metrarna så hoppade jag hysteriskt upp och ner. Sista tio metrarna skrek jag. Ja, riktigt gallskrek, faktiskt. Tur att grannen bor en bit bort så dom inte behövde skrämmas av mina segervrål. Ingen polis behövde således komma och föra bort mig till arresten.

Jag är ju gammal tävlingsskidåkare. Det har väl inte undgått någon. Jag vet hur det känns det där med skidstafetter. Efter min egen "skidkarriär" så blev jag liksom lite av ledare för dom yngre skidåkarna i byn. Var med dom på träningar och tävlingar under skidsäsongen.

Ett år skulle föreningen ställa upp med ett damlag i Distriktmästerskapen. Tre vältränade, unga tjejer skulle tävla för oss. Förargligt nog så fick den ena tjejen förhinder i sista minuten. Damlaget fick panik. Frågade runt överallt om någon ville ställa upp men ingen ville ta en plats i laget. Så kom dom till mig, desperata som dom då var, och bad på sina bara knän att jag skulle ställa upp. Jag som var "gammal skidåkare". Först slog jag ifrån mig med bägge händerna men dom fortsatte övertalningen. Outtröttligt...

Till slut sa jag ja. Fick för mig, hur jag nu kunde göra det, att nog var jag väl skapligt vältränad ändå. Och vadå, fem futtiga kilometer, hur svårt kunde det vara? Tävlingsdagen kom. Jag pressade på mig den lånade tävlingsdräkten. Pappa Anders följde med och vallade skidorna, som så många gånger förr. Jag provåkte skidorna och dom gick som ett spjut. Utan att skryta. Tyckte jag då, ja. Här skulle det åkas skidor så det stod härliga till...

En yngre tjej körde första sträckan och jag hade anförtrotts andrasträckan. Förstatjejen körde som en gud och växlade till mig som tvåa. Dom första hundra metrarna kändes allt så himla bra. Men så blev det en uppförsknäppa och genast blev jag trött. Nåt så vansinnigt trött. Och sen orkade jag absolut ingenting. Vältränad, jag? Ja, det var ingen rolig sträcka. Alla lag körde om mig och jag växlade som sista man med god marginal.



Ja, så gick det. Skit också, vad pinsamt. Men dom fick skylla sig själva. Hur knäppa var dom egentligen som kunde fråga MIG? Jag blev sängliggandes nästan en hel vecka med träningsvärk av allra värsta slag och med svår ångest men allt hade ju kunnat stannat därvid om inte lokaltidningen skrivit om oss. Något ungefär som "laget som är på gång men inte räckte ända fram..."

Kulturtanten klippte så klart ut artikeln och fäste den på väl synlig plats. Och jag fick, dag efter dag, se mitt misslyckande...efter den tävlingen så reste jag mig aldrig riktigt...jag tror att det är därför att jag är som jag är i detta nu...synd va?

fredag 14 februari 2014

Snödropp på Alla hjärtans dag...

Salavy...


Alla hjärtans dag och alla redan blommande snödropp.
 

Hellre snödropp än snöglopp...


Apropå Alla hjärtans dag, krama varandra i trafiken...

torsdag 13 februari 2014

Tillbaka på banan igen...

Igår kastade jag gersågen all världens väg, knäckte dom sista listerna över knäet och slängde dom i en hög på golvet. Jag drog norrut och hemåt och idag på morgonen, strålade jag samman med motionstanterna. Det var länge sen sist...
Fru Karlsson och Lillasyster Yster lägger i en högre växel
och nästan småjoggar dom sista kilometrarna.
 Lätta på foten är bara förnamnet...

Dock inte alla då en, nämligen Storasyster Yster, nödvändigtvis måste hålla sig på varmare breddgrader - Sri Lanka. Vadå, skulle inte det härliga, snöslaskande Mälardalen duga åt henne också? Inte nog med det, bara för några veckor sen så drog Lillasyster Yster till fjärran land - Västindien, ockockock... Men Storasyster Ysters dotter, Fru Karlsson, och jag vi är Västmanland trogna och håller oss på plats.

Träningsklädda och laddade möttes vi nere i själva centralorten, ja byn alltså. På med mössor, isdubbar och reflexvästar. Den tilltänkta motionsturen var hal som såpa så vi fick gå på stora vägen. Tempot drogs upp omedelbart och det var bara att ge järnet. Vi turades om att dra för att få upp den maximala hastigheten. Nåja, jag hann aldrig upp i täten någon gång utan höll mig lite bakom, precis som vanligt, och bevakade min plats noga för att sedan överraska med en sprintspurt.
Vi travar på i snålblåsten över det tröstlösa "missionshusgärdet"
som aldrig verkar ta slut...
den som är observant kan skymta missionshuset på den
högra sidan...

 
Som vanligt förvånas man över hur snabbt man hamnar i dom vanliga frisksportartakterna. Man känner sig pigg, stark och snygg (va?) och man kan bara konstatera att man fortfarande har en vinnande teknik. Sextio långa minuter kämpade vi på och det blev  kanske en fem-sex kilometer. Lägg därtill 30 stycken sit-ups. Perfekt träning. Jag håller mig själv med järnhand. Vem behöver en personlig tränare, egentligen? Inte jag i alla fall...

onsdag 12 februari 2014

Listigt värre...

Valdemar och jag har blivit stamkunder på affären. Nej, nej, nej, definitivt inte i mataffären. Vi är nämligen stammisar på bygghandeln. Varje dag är vi där och handlar. Ja, det har faktiskt hänt att vi slinkit in flera gånger varje dag. Låter kanske inte helt normalt...vad vet jag...

Vi håller ju på att fräscha upp i Valdemars hus då det så småningom ska läggas ut på försäljning. Just nu sätter vi upp dom där sista listerna som, på något konstigt sätt, aldrig kom upp efter deras ombyggnad för över15 år sedan. 

Finfint verktyg...men stundtals rätt svårhanterligt...
om sanningen ska fram...
Lister är ett riktigt peckelgöra. Vad Ni än gör, börja inte försöka sätta upp lister. Hur man än mäter och lirkar in dom i gersågen och sågar av så kommer dom ut för korta eller för långa. Sågade i fel bredd, åt fel håll, totalt felvinklade, ja, det kan bli alla möjliga fel. Och aldrig blir det rätt efter bara en sågning. Inte konstigt att vi måste köpa mer lister, hela tiden, då felsågningarna bara ger mer och mer spillbitar. Personalen på bygghandeln gapskrattar och slår sig för knäna när vi, redan nästa dag, smyger in för att skaffa mer listmaterial. Dom senaste dagarna har dom till och med börjat skicka med några extrabitar alldeles gratis. Vad kan det betyda?

Gersågen är en gammal relik från förra århundradet och står liksom löst på golvet. Den sladdade hit och dit vid minsta lilla sågning. Jag fick till slut ställa mig på sågen för att hålla den stilla. Mina 69 kilo var som gjorda för sågtyngd. Man kan i varje fall inte säga att jag är lätt på foten heller...
Valdemar halvligger i trappan och sliter med
listerna medan jag står på sågen och filar naglarna
eller läser en nyutgiven veckotidning...
som synes är listerna nästan slut -
jaha, då är det dags att fara iväg och köpa mera...
Vi sliter hela dagarna med små pausar för att åka iväg för dagens tipprace. Även på tippen behandlas vi som gamla, goda vänner och dom hjälper gärna till att lasta ur skräpet. Förmodligen fruktansvärt nyfikna så klart...eller litar dom inte på vår sopkunskap, kanske...

När kvällen äntligen kommer så hamnar vi helt slutkörda i soffan och tar lite lätt till kvällsmat. Kanske en påse godis. Eller en påse jordnötter. Eller något annat lättlagat. Man hinner lagom svälja sista tuggan innan man vaggas till sömn av det lågmälda bruset av OS-sändningarna på tv...guldmedalj eller inte, vem orkar bry sig...

tisdag 11 februari 2014

Då går jag ner i min källare...

Bevare mig väl, ner i avgrunden ska man.
Vad möter man i nästa hörn?
En sabeltandad tiger kanske?
Eller en bautastor dammråtta?
Eller, det är inte ens min källare, det är ju Valdemars. Idag skulle vi då göra stordåd i dom nedre regionerna. Ja, i källarnivå alltså. Detta utrymme som vi ska röja ur och städa upp på endast ett par veckor. Förstår folk vilket jobb som faktiskt ligger framför oss? Har någon någonsin klarat en sådan mastodont uppgift? Var i all sin dar ska man börja? Det kommer att krävas både kraft och mod, det är en sak som är säker. Men undrens tid är väl inte riktigt förbi...det är bara att spotta i nävarna och sätta fart...

I dom här trakterna har inte folk färdats på mycket, mycket länge. Det kan man utläsa av det tjocka dammlagret. Väggarna är klädda med hyllor, vilka är totalt nerlusade med kartong, på kartong, på kartong...
Gungeligung,  på mitten av femtiotalet, kanske?

Man hoppar inte direkt högt av glädje när man öppnar dom första lådorna. I en hittar vi gamla tygblöjor och mammakläder. I en annan kartong skröpliga påskägg och något trasiga julsaker. Nästa är fylld av ungdomsböcker. Mitt humör dalar katastrofalt. Ja, nästan ända ner i storstövlarna, ja, om jag nu hade haft dom på mig. Vilket skräp! Så värdelöst! Vad skulle jag hit ner att göra...

Här ska det drickas kaffe så det står härliga till...

Så blir det genast roligare. En gunghäst, från femtiotalet, ser det första ljuset på över trettio år. En korg kom fram ur bråten och den kommer snart att flytta hem till Lilla stugan, om jag får bestämma, alltså. 
Oj, vilken goding...

Och så ramlar vi på en lite mer intressanta lådor och humöret höjs en dryg meter. En fin vas och en underbar kanna  och så dagens dubbel, höll jag på att säga, en hel kartong med en servis märkt Gustavsberg. Nämligen Blå blom. Jo, jag tackar jag...


Den som söker han finner...som Mormor Karin alltid sa...