Matematik på hög höjd...

Valdemar och jag tillbringar mycken tid till att studera fågellivet från köksfönstret. Ja, i och för sig, inte mycket att skrävla över, men en och annan talgoxe dyker faktiskt upp. Nu är det ju faktiskt dom där falska talgbollarna som nästan helt lagt sordin på glädjen. Men vi har på något sätt hållit tillgodo med dom fåglar som ändå hälsat på.

Härom dagen i Ica-butiken så slog Valdemar till på stort och köpte en sådan där extra-godis-förpackning till småfåglarna. Med två talgbollar, en jordnötspåse och tre extra feta oxtalgsjordnötsgodisar. Direkt när vi kom hem hängde vi upp fågelmaten. Jag hann väl i princip bara torka av köksbordet och så bara som av en händelse så kastade jag en blick ut mot fågelbordet. Runt dom nya talgbollarna och talgjordnötterna trängdes fåglar av alla de slag.

Hela dagen var det fullsatt på fågelbordet. Fåglarna stod i en fint ordnad kö i väntan på att få kasta sig över maten. Valdemar och jag stod och gapade som små fågelungar (?), var det så här det skulle vara? 

Jaha, se där ja, en hackspett, en blåmes och en talgoxe...
vad kan man mer begära...

I helgen satt vi och fikade här hemma i Lilla stugan. Det var Valdemar, Kulturtanten, Svågern och så jag då. Dom förundrades över den stora fågelhopen som höll sig runt fågelbordet. Svågern utbrast plötsligt: "Du borde vara med på sådan där fågelräkning!" Oj, vad jag blev förvånad, mest för att jag inte kommit på det själv. Tänkte en stund och så sa jag: "Men hur ska man kunna veta vilka man räknat eller inte?" Kanske en synnerligen dum fråga men jag har ju inte varit så länge i fågelskådarkretsar.

Väluppfostrade talgoxar stod ordentligt på kö...

Nu följde en lång, och faktiskt, ganska intressant diskussion. Hur räknar man fåglar, egentligen. Kulturtanten föreslog att tuscha dom helt lätt med en Bingolottspenna på ryggen. Men det förslaget ratades direkt. Nej, det måste ju vara något som går fort och något man kunde göra på långt håll. 

Det blev tyst vid bordet en stund. Alla tänkte förbrilt. Valdemar vevade runt med skeden i koppen, Svågern torkade av lite semmelgrädde från näsan, Kulturtanten skrapade av några smulor från bordet och jag slurpade i mig den sista kaffeslatten i koppen. "Tänk om man kunde använda sådana där paintballs, då?" ropade Svågern till. Alla tyckte att det var en strålande idé. Ända tills vi kom på att efter den fågelräkningen skulle det aldrig någonsin mer behöva räknas några fler fåglar.

Nej, vi enades om att det nog inte var någon bra idé. Det var bäst att vi struntade i fågelräkningen. Och om vi ändå, mot förmodan, inte kunde motstå räkning av fjäderfän då skulle vi bara använda oss av små, gulliga, röda sidenband runt benen på fåglarna. Vi drog på oss gummistövlarna, knäppte rocken och gick ut i regnet och hängde upp par talgbollar till...