Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 15 februari 2014

En guldmedalj...jag vet precis hur det känns...

Idag fick ju Sveriges längdskidsdamer OS - guld. Det har väl ingen kunnat missa? Det var ju så rackar´ns spännande. Vilka tjejer, jag bara säger det. Halva sista sträckan klappade jag händerna totalt nervöst. Sista 50 metrarna så hoppade jag hysteriskt upp och ner. Sista tio metrarna skrek jag. Ja, riktigt gallskrek, faktiskt. Tur att grannen bor en bit bort så dom inte behövde skrämmas av mina segervrål. Ingen polis behövde således komma och föra bort mig till arresten.

Jag är ju gammal tävlingsskidåkare. Det har väl inte undgått någon. Jag vet hur det känns det där med skidstafetter. Efter min egen "skidkarriär" så blev jag liksom lite av ledare för dom yngre skidåkarna i byn. Var med dom på träningar och tävlingar under skidsäsongen.

Ett år skulle föreningen ställa upp med ett damlag i Distriktmästerskapen. Tre vältränade, unga tjejer skulle tävla för oss. Förargligt nog så fick den ena tjejen förhinder i sista minuten. Damlaget fick panik. Frågade runt överallt om någon ville ställa upp men ingen ville ta en plats i laget. Så kom dom till mig, desperata som dom då var, och bad på sina bara knän att jag skulle ställa upp. Jag som var "gammal skidåkare". Först slog jag ifrån mig med bägge händerna men dom fortsatte övertalningen. Outtröttligt...

Till slut sa jag ja. Fick för mig, hur jag nu kunde göra det, att nog var jag väl skapligt vältränad ändå. Och vadå, fem futtiga kilometer, hur svårt kunde det vara? Tävlingsdagen kom. Jag pressade på mig den lånade tävlingsdräkten. Pappa Anders följde med och vallade skidorna, som så många gånger förr. Jag provåkte skidorna och dom gick som ett spjut. Utan att skryta. Tyckte jag då, ja. Här skulle det åkas skidor så det stod härliga till...

En yngre tjej körde första sträckan och jag hade anförtrotts andrasträckan. Förstatjejen körde som en gud och växlade till mig som tvåa. Dom första hundra metrarna kändes allt så himla bra. Men så blev det en uppförsknäppa och genast blev jag trött. Nåt så vansinnigt trött. Och sen orkade jag absolut ingenting. Vältränad, jag? Ja, det var ingen rolig sträcka. Alla lag körde om mig och jag växlade som sista man med god marginal.



Ja, så gick det. Skit också, vad pinsamt. Men dom fick skylla sig själva. Hur knäppa var dom egentligen som kunde fråga MIG? Jag blev sängliggandes nästan en hel vecka med träningsvärk av allra värsta slag och med svår ångest men allt hade ju kunnat stannat därvid om inte lokaltidningen skrivit om oss. Något ungefär som "laget som är på gång men inte räckte ända fram..."

Kulturtanten klippte så klart ut artikeln och fäste den på väl synlig plats. Och jag fick, dag efter dag, se mitt misslyckande...efter den tävlingen så reste jag mig aldrig riktigt...jag tror att det är därför att jag är som jag är i detta nu...synd va?

8 kommentarer:

  1. Klicka på den blå texten! Jag har skrivit stort med rött så ser du receptet för syrad kål.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tackar, tackar...jag ska ju bli riktigt ordentligt nyttig nu, snart, här framöver. Första mars då sker startskottet!

      Radera
  2. Inte är det ju så viktigt att vinna, huvudsaken är ju att man är med !
    Men grattis till gårdagens guldmedalj där gick det vägen..
    Kraam
    Sanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kloka ord! Ja, man får ju försöka göra sitt bästa...

      Radera
  3. Förstår att det kändes pinsamt just då - men om det har hjälpt till att forma dig till den du är i dag, så var det väl en himla tur för oss bloggläsare att det hände som det hände - för jag tycker så mycket om att läsa din blogg! :) Birgitta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Birgitta! Kulturtanten och jag försöker knåpa ihop några rader lite då och då...Kul att Du vill läsa!

      Radera
  4. Oj oj oj sicken historia du var med om där!
    Ja jag känner igen detta med skidåkningen o jag kan säga att jag skulle ALDRIG gå med på att ställa upp i ett stafettlag idag!
    Inte förr heller för den delen, alldeles för jobbigt att tävla på skidor, även om jag "nästan" fötts med skidor på benen... gammal landsflydd "norrhen" som jag är...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med Dig, det är alldeles för jobbigt att åka skidor. Fast det är kul. När jag kollar på skidtävlingar på tv-n så lider jag med åkarna. Särskilt när dom ska uppför backarna. Man glömmer aldrig vilket slit det var med skidtävlingar...

      Radera