Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 8 februari 2014

Där tog jag priset...

Detta hände sig en gång för länge, länge sedan. Med mina nytjärade, nyvallade och med alldeles underbart nybockade skidnosar deltog jag i min första skidtävling. De näsduksstora nummerlapparna i kraftig bomull fästes på jackan med rostiga säkerhetsnålar. Det var bakhalt och snorigt i snåren. Efter loppet fick man varm saft och aldrig har väl saft smakat så himmelskt. Precis vad man behövde efter långloppets 700 meter.

När alla kommit i mål var det dags för prisutdelning. Ett bord dukades upp med en massa pokaler, plaketter och andra fina saker. Så blev pristagarna uppropade en efter en. Efter lång väntan ropades äntligen mitt namn upp. Tråkigt nog var det rejält urplockat bland priserna när min tid var inne, men tack och lov fanns det lilla silverskrinet kvar, som jag hade spanat in.

Skrinet var klätt med röd sammet inuti. Som gjort att lägga alla sina juveler i.

 De ä bar å åk...

8 kommentarer:

  1. Vilka minnen! Och vilket sött skrin. Det var tur att det stod kvar där och väntade på dig. Jag förstår att du vårdar det ömt. Precis som de fina minnena.

    Ha en fin helg och sköt om dig!♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  2. När man var liten var lyckan ett litet skrin... Ha det gott...

    SvaraRadera
  3. Var väldigt nöjd över det priset. Att jag kom sist spelade inte så stor roll.

    SvaraRadera
  4. Det var väl ändå ett fint pris! Vilken tur du hade att det fanns kvar. Bra jobbat ändå. Alla platser måste ju besättas.

    SvaraRadera
  5. Grattis till det fina lilla skrinet! Bra gjort!

    SvaraRadera