Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

fredag 7 februari 2014

Soptipp-s

Hemma hos oss, i vårt lilla hörn av världen, damp det ner en broschyr i postlådan, häromdagen - "Soptips". Låter ju oerhört spännande. Jag är ju en sådan där som tillbringar mycken tid på soptippen. Jag förstår att Ni nu ser en bild av Lilla gummann klättrande i stora sopberg vilt rotandes efter allt och inget, framför Er, men nej, så är det inte. Inte riktigt i alla fall.

Nu för tiden får man ju inte ta med sig en enda liten grejs från tippen. Det är absolut förbjudet. Vilket slöseri tycker jag. Det går till och med vakter som patrullerar av området med jämna mellanrum. En gång i "keramik och porslincontainern" såg jag en, nära på sprillans ny servis ordentligt uppställd. Ja, den kanske inte var helt ny för visst hade den ganska många år på nacken, men var ändå i kanonskick. Gissa om jag var nära att kasta mig ner över kanten men jag besinnade mig i sista stund. Inte riskerade jag att bli haffad av den arga sopvakten heller.

En annan gång, på den gamla goda tiden, när det var liksom vanlig soptipp, så kom vi efter en man med en gammal byrå på kärran. Men oj, det var precis en sådan som jag ville ha och som jag trånat efter i åratal. "Ska du verkligen kasta den byrån?" hojtade jag förtvivlat till mannen. "Jajemen!" ropade han tillbaka och vips så hade han slungat byrån ner i containern helt utan några känslor över huvud taget.

Jag stod och väntade tills han åkt men sedan dök jag, snabbt som en iller, ner i containern efter byrån. Som sagt det var på den tiden när allt slängdes på samma ställe. Så där stod jag och trampade i botten bland grötrestrostiga, buckliga kastruller, gamla, oljefyllda volkswagenmotorer och snuskiga, sunkiga, sura madrasser.  

Jag fattade tag i byrån och baxade upp den över den höga kontainerkanten. Med mycken möda och stort besvär, ska Ni veta, och allt var möjligt tack vare en trebent gammal mjölkpall som jag vinglade upp på och lyckades nå containerkanten. Men man ger ju sig inte i första taget när man hittat byrån i ens liv.

Soptips-broschyren kunde informera om hur lång slang dom hade för slamsugning. Något man alltid ligger och funderar på, eller hur? Att man kunde lägga en tidning i botten på kompostpåsen för att suga upp vätskan på ett effektivt sätt, vilken överraskning. Man fick också veta att man faktiskt inte behövde rulla ut och grundligt diska ur kaviartuben. Känns kanonbra, faktiskt, då jag tillbringat mycken tid med små flaskborstar och dom urklämda kaviartuberna och både slitit mitt hår och hoppat högt av förtvivlan. Varje dag lär man sig något nytt, det är bara att konstatera...även om det är rätt sopigt...

4 kommentarer:

  1. Jodå..... vi lever och mår alldeles utmärkt... svamp - det är livet det (ja, man måste ju veta vad man äter förstås :))
    "Sopbladet" heter vår variant på broschyren... skönt att veta att jag utan dåligt samvete kan sluta diska tuberna... :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, kaviartuberna höll nästan på att ta knäcken på mig. Jag slutade faktiskt med kaviaren men Valdemar ville naturligtvis inte dra in på gourmetmaten...och han slängde tuberna helt rått rakt ner i återbrukslådan...men nu är det alltså fritt fram...

      Radera
  2. Läste precis att Sverige importerar sopor, för våra sopor räcker inte till i värmeverken......det är nog därför man inte får nalla byråar och sånt som är bra att ha !!!!!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men en liten servis kan välan inte ge mycket värme...men dom har loppis på skänkta saker två gånger per år på Valdemars soptipp...jag blev faktiskt tjenis med sopvakten där...efter att fått lite bannor då jag kastat i fel container...ajajaj...

      Radera