Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 31 oktober 2013

Kosläpp i Skottland...

På väg till curlinghallen fick vi stanna till för släppa fram kokaravanen som var på väg ut till dagens bete.


I bussen satt vi i säkerhet och slapp brotta oss fram mellan dessa gigantiska kreatur. Tur att Lilla gummann var hemma i Svedala annars hade hon skrikit rakt ut och kastat sig ner på golvet för att komma i säkerhet.

"Kom igen nu brudar, så vi snabbt kommer ut på ängen".
"Vänta på mej"! Vad gott det ska bli, sa kon och slickade sig om munnen...
 

"Granngårdsragget"...

Jajemen, här händer det grejer. Runda Matildabullen och jag tittade in som hastigast på Granngården i grannstaden. En rolig affär för en simpel bonntölp som jag är. Skulle egentligen bara kolla in deras gravlyktor som jag hade sett annons om. Men nyfiken som jag är drog jag såklart en runda i affären. Kikade runt på exklusiv hovsmörja, förgyllda kaninburar och fågelmatare i förädlat trä.

Hittade så småningom avdelningen för gravlyktor och ljus. Den utannonserade lyktan tycktes mig vara lite för låg för ett vanligt gravljus så jag frågade expediten : "Är den verkligen tillräckligt stor." Jajemen", svarade den ärtiga madamen, med glimten i ögat, och som slutkläm slängde hon ur sig: "Fast storleken har välan ingen betydelse?" och så gick hon skrattande därifrån.
Håller den måttet, månntro...

Jag har en förmåga att varje år glömma var jag ställt undan gravlyktorna så ofta, alltför ofta, måste jag införskaffa nya ljuslyktor. Ett år råkade jag hitta två kassar med gravlyktor som fornlämningar från gamla tider. Men jag fann dom för sent, typ i februari, och så till nästa höst hade jag redan tappat bort dom. Det är något magiskt med ljuslyktor...

Nu ställde vi oss i kassakön. Framför oss stod en typisk man från landsbygden. Rejäla gröna gummistövlar med nervikt kant. Reflexgula jobbarbyxor med en gammal HellyHansentröja och så en rejäl vinterfodrad keps. Han hade köpt olja, arbetshandskar och en gravkrans och begärde ett "stort kvitto" då han alltid tappade bort dom små kvittona. Mannen/bonden tittade på mig och log rart. Runda Matildabullen hade kollat pris på kattsand och när hon talade om för mig att tre säckar kostar 600 kronor så försökte han skämta: "Mycket pengar för lite skit!" och så fortsatte han spanandet. Jag svarade att jag nog kunde ösa upp lite gammal sågspån, hemifrån vedbacken, som hon kunde ha i kattlådorna. Han riktigt myste över min kommentar.


Motvilligt drog mannen sig från kassan. Han gick sakta ut från affären och genom fönstret såg vi att blicken hölls kvar på mig. Matilda och jag tittade på varandra och skrattade. På väg mot parkeringen såg vi bara två bilar. "Bondens" och så våran bil. Han stod lutad mot sin pickup och knackade, helt tufft, ur pipan mot stövelsulan. Tittade på mig med en lång, lång blick, log och så gick han in i bilen och åkte iväg.

Matilda och jag gapskrattade så vi höll på att falla omkull. "Hjälp", sa jag, när jag lugnat mig lite grann, till henne, "jag höll nästan på att bli uppraggad!" "Men det är väl inget att hänga upp sig på" säger hon, den unga, fräscha kvinnan, "han verkade ju lika mesig som han i Grabben i graven bredvid och förmodligen var det en gammal ungkarl som sitter hemma och räknar kvitton." Och visst hade hon nog rätt, men ändå, inte ofta någon raggar på en så himla tydligt. Eller, rättare sagt, inte ofta att någon raggar på en över huvud taget.

Om butikschefen Valdemar får höra det här då kommer han förmodligen att börja vakta på sin tillkommande riktigt, riktigt noga. Kanske han inte trodde att jag hade nåt att göra på den öppna marknaden, men ack, vad han bedrog sig. Javars, kanske man inte ser så himla tokig ut...ändå...fast jag tror nog att jag fortsätter att ragga på Valdemar...han och bara han...

onsdag 30 oktober 2013

På resande fot...

 
Trots stora klass 3-varningar om att stormen Simone skulle ödelägga stora delar av vår världsända befinner vi oss nu här på den norra delen av Storbritannien. Från ett regnigt Sverige kom vi till ett soligt Skottland. En dags turistande i Edinburgh.

Tittat på borgen, Edinburgh castle.

         

Besökt väverimuséet där man visade hur tillverkningen av tygerna till kiltarna gick till på den gamla goda tiden. Nu väntar jag bara på att få se kilten på någon lämplig skotsk karl.


Har ätit en variant av Haggis, Haggis balls. Supergott kommer nog att bli en och annan Haggis till.

 
 

Nu går färden vidare med tåg till Johnstone och sedan buss till hotellet i Bowfield...  nu är vi ute på rena rama bonnvischan...


tisdag 29 oktober 2013

Ställde jag om klockan, eller gjorde jag det inte...

Äntligen kom dagen då Pärlan steg över vår tröskel. Det blev ett kärt återseende. Kvällen gick bra. Natten gick bra. Så, måndagmorgon, stod då plötsligt hunden bredvid mig i sängen och flåsade i mitt ansikte med sin uppfriskande andedräkt. Åhå, var det dags för morgonpromenad. Jag kollade klockan på mobilen och såg att klockan var kvart över fem. KVART ÖVER FEM!!! Vilket duktigt vovve, sova ända till kvart över fem. Hon som brukar vilja ut i fyrataget.

Av ljudet på fönstret fick jag en liten föraning om att det inte bara småduggade, det fullkomligt spöregnade. Alltså fick jag byta ut den färdigriggade scooteroverallen mot regnstället. På med alla arton reflexerna (oj, jag borde säkerligen lysa som en julgran i strålkastarskenet). Och så ut i mörkret. Ficklampans ljus dränktes omedelbart av regndunklet likt ett luciatärnljus under en svart presenning. Vi fick treva oss fram i mörkret. Genom vattenpöl och lera. Över stock och sten. Under fullregnade träd som så givmilt gav oss dusch på dusch i vindens takt.
Oj, lika mörkt som att klättra ner i en kolgruva ...skulle jag tro...

Jag är fruktansvärt rädd för att möta andra hundar då jag är märkbart hundrädd. Pärlan är stundtals irriterad (milt sagt) på andra hundar. Jag och Pärlan, plus en annan hund = katastrof. Alltså går vi fort. Mycket fort. Efter cirka 200 meter insåg jag att det absolut inte var ett par regnbyxor som jag nappat tag i ute i farstun. Snarare några mysvelourbyxor som nu genomblöta slafsade runt benen. Men inte ger man upp för bagateller, heller. Det finns ju dom som inte har några velourbyxor alls, får man tänka...

Efter 40 minuter var vi hemma. Märkligt, tänkte jag, inte en bil ens på stora vägen, och det lyste inte i något fönster över huvud taget. Nåja, folk blir ju bara slöare och slöare för vart år som går. Så hängde jag av mig, torkade av den blöta hunden och såg på klockan, oj, redan sex, så bra då kan jag servera frukost till den "slickade katt"-hunden.
Vadå, reflexväst, ska det va nödvändigt...?

Tände i spisen, kokade ett ägg, malde på en panna kaffe, vevade igång datorn, drog en fleecetröja över huvudet och slog mig ner vid köksbordet. När datorn vaknade till liv så slog jag, som av en ren händelse, en hastig blick på datorklockan och vad fick jag se? Klockan var bara kvart över fem. VA??! En snabb blick på mobilen, som visade exakt en timme senare. Gissa om jag blev grundlurad på tiden denna regntunga morgon. Jag hade inte ställt om klockan på mobilen medan datorn tydligen hade ställt om sig själv.

Jaha, se det blev en långfrukost med regnet smattrande mot rutan. Pärlan låg och myste i korgen bredvid sitt gosedjur och frustade till lite då och då. Kanske skrattade hon lite för sig själv, och tänkte, "Ja, minsann, den tanten är verkligen lättlurad!"...ja, jag har ju aldrig riktigt kommit underfund med dom där tidsbytena...ska man räkna framåt eller bakåt?

måndag 28 oktober 2013

Nu drar vi västerut...

Så är det åter dags att packa curlingtrunken. Det är dags att kora Europas bästa lag i 2013 European Senior Invitation Curling Championships.

Denna gång går resan till Howwood väster om Paisley i Skottland.  Greenacres Curlingklubb står för arrangemanget.
Greenacres Curling
www.curl-greenacres.com
Äta haggis, dricka whisky och se män i kilt som spelar säckpipa vad mer kan man önska... Läste om haggis: Skottlands nationalrätt. Enda måltidsdrycken som tillåts till Haggis i Skottland är whisky! Kan det bli bättre?

Dom svenska deltagarna är iskalla, stensäkra men absolut inga sopor...

söndag 27 oktober 2013

Kakor till kaffet...

Anitas Dajmkakor ska jag baka nu. Man pratar ofta om snabbmat men här har vi något som man skulle kunna kalla snabbak.


Häll dajmkulor i botten på bakformarna.Smält smöret, rör i socker, mjöl och bakpulver.

Klicka smeten ovanpå dajmen och in i ugnen.


Ta ut plåten och lägg noblesse på bakverken. Klart. Dags för fika.


lördag 26 oktober 2013

Hundpensionat Lilla stugan...

...har återigen slagit upp portarna och det blev fullbokat på direkten. Inte så himla konstigt, egentligen, då det bara finns en plats, men ändå, det hade kunnat vara värre. En trogen, nöjd kund som alltid återkommer slog till på en vecka där över All Helgonahelgen (det är en synnerligen kostsam vecka för hundinhysning, hoppas att husse och matte känner till detta). Så, välkommen tillbaka Pärlan!! Nu ska vi ha en härlig hundvecka tillsammans (hosthost).

Nu stundar svåra tider, Pärlan, inte en chans att du får ligga i
någon annan säng än din egen lilla korg...

Jag oroar mig en hel del över det ruskiga mörkret som för varje dag breder ut sig mer och mer. Jag fasar över kalla vindar och kanske ett rejäl snöoväder vilken dag som helst. Jag räknar med supertidiga morgonpromenader, men detta är inget som ger mig något problem över huvud taget, jag är ju ändå vaken. Ska dock förbereda mig varje kväll och montera fast stövlarna på scooteroverallen så det bara är att hoppa i med pyjamasen direkt så där kvart över fyra varje morgon. Reflexvästar, ben- och armreflexer och den kraftiga ficklampan måste läggas fram. Fickorna ska fyllas med hundpåsar. Och inte att förglömma lite hundgodis så jag kan få med mig skrället hem...


...fast å andra sidan, Pärlan, så kommer du att bli borstad och fönad varje kväll
och bli så fin att så du knappt kommer att känna igen dig själv...

Det blir till att låsa skafferiskåp och brödlådor. Sätta rejält lock på slaskhinken. Lägga allt ätbart på minst tre meters höjd. Så att ingen matmarodör får chans att gå till attack. Men man kan aldrig vara riktigt säker ändå...

Ja, nu gäller det att bara komma i form, rent mentalt, alltså. Det här med att tänka hund liksom. Ja, vad ska man säga? Kan livet bli bättre...sa den hundrädda Lilla gummann och torkade svetten ur pannan...

fredag 25 oktober 2013

Vitlök, rödlök, vårlök...

Jag har gjort det nu igen. Typiskt mej. Varenda höst händer det. Jättejobbigt blir det med lök liggandes överallt. Alltså, jag glömmer att gräva ner vårlökarna. Framåt februari brukar jag hitta dessa förtorkade lökrester lite varstans i huset. Men inte i år för idag hittade jag ett parti blandade lökpåsar liggandes ute på altanen.
 

Klockan var mycket och det var redan becksvart ute men inget kunde inte hindra mej. Fram med spadar, hackor och ficklampa. Nåja, ficklampa var väl att ta i, fick nöja mej med ett cykellyse då, batterierna var slut i alla våra ficklampor.

Sekvens ur en skräckfilm?
Det är inte lätt att plantera mitt i natten. Man ser inget, inte rabatten, inte löken och man vet inte om man gräver i ens egen trädgård eller om man står och förgyller grannens rabatt.   Spännande vår vi kommer att uppleva, grannen och jag

Bakterieodling...
Det är heller inte lätt att ta kort i svarta natten. Den här bilden på lök i cykellysesken ser ut som någon bakterieodling från labbet. Det kanske inte var lök jag grävde ner... huvva, vad kommer att växa i dessa rabatter i vår... fortsättning följer...

torsdag 24 oktober 2013

Livet är som en påse...

Vissa saker här i livet har jag verkligen svårt att hantera. Inga direkta invecklade saker utan bara vanliga grejer. Som till exempel tvålpumpar. Varje gång jag köper en sådan så öppnar jag den fel, vrider på nåt sätt åt galet håll så att pumpmekaniken havererar totalt. Vilket resulterar att jag inte får ut en enda, ynka droppe tvål. När jag, otroligt nog, ändå får fart på pumpen någon enstaka gång, så säger jag till mig själv på skarpen, så här: "Kom nu ihåg hur du gjorde så vet du till nästa gång!". Och så står jag där nöjd och belåten och pumpar fram tvål, i parti och minut, och löddrar och skummar mig ända upp till armhålorna. Och glömmer direkt hur man gjorde...
Denna tvålpump ger inte ifrån sig en simpel tvåldroppe...
men rätt fin att se på... 
Även leverpastejen ger mig huvudbry. Det är den skivbara leverpastejförpackningen som är värst. Men hur har dom egentligen tänkt det hela? Ja, han fabrikören som tillverkar sådana hela dagarna. Man får försöka skära i metallfolieöverdraget så nära kanten som möjligt. Men oftast blir det så att massor av folie fastnar i pastejen. Det är det där pastej- och foliesnörpet i kanterna som tokar till det och det blir helt enkelt för mycket svinn. Kanske någon annan slags öppning vore att föredra. En flärp som man bara drar i och vips är förpackningen öppen. En liten låda i hårdplast? Eller nåt annat konstruerat i enkelhetens tecken...

Jag har dessutom mycket svårt med frysta grönsaksförpackningar. Sådana där man klipper av en bit och så uppenbarar sig, huxflux någon slags återslutning. Denna påse är helt omöjlig att försluta. I varje fall för mig. Hur mycket jag än trycker, måttar, pressar och lirkar. Så hela påsen hamnar till slut i en vanlig fryspåse.

Plastpåsar är ju bra till allt. Men är nog inte så himla bra i miljösynpunkt, om man tänker efter. Massor av rullar med sladdriga plastpåsar finns ju i mataffären, det är bara att riva loss och använda både högt och lågt. Annat var det förr. Då var plastpåsarna av riktigt starkt och bra material. Fryspåsarna var så styva att dom kunde stå för sig själva. Även dom vanliga plastpåsarna var synnerligen kraftiga. Man behandlade dom med aktsamhet. När vi var små så tvättade Mamma Gertrud ur alla plastpåsar och återanvände dom. Dom hängde på tork över vedspisen och kunde användas gång på gång på gång...ja, kanske till och med ärvas i generationer, vad vet jag...

Åhå, storhandel på gång...
Idag är bärplastkassarna i mataffären så tunna och svaga så man får vara glad om man över huvudtaget hinner komma ut till bilen innan dom spricker och alla matvarorna rullar ut över hela parkeringen. Det är ju inte särskilt kul att ligga och peta fram ravioliburkar under andras bilar. Inte ens att ligga under den egna bilen och försöka hitta ärtkonserver och batterier känns tillfredsställande. Eller, springa som en galning efter den trasiga, sladdriga kassen, som lätt och följsamt följer med vinden över hela den stora parkeringen, hur känns det? Själv använder jag mina korgar när jag handlar. En del tittar både en och två gånger när jag kommer farande med alla korgarna i högsta hugg, men det får man ta. För övrigt är ju hela livet som en påse, precis som hasseotage sa en gång i tiden. Tomt och innehållslöst tills man fyller det med något...så det är bara att välja och vraka...

onsdag 23 oktober 2013

I fullständig toppform...

Uppvärmning: 11 härliga kilometer (se underbara bilder på Salt & en liten söt här bredvid i listan)

Lunch: mycket lätt 
Middagsvila eller räfsa (valet var egentligen inte alls svårt, fast jag gick ut ändå...).




Före räfsandet


Efter räfsandet

Skottkärra efter skottkärra fylldes och tömdes. Hela gården blev räfsad plus den här lilla biten i trädgården. Arbetet gick som en dans. Kroppen var ju uppvärmd efter morgonpromenaden och man var precis proppfull av energi. Vetja, kanske man borde ta en milrunda varje morgon för att bli på riktigt arbetshumör...ja, jag lovar inget säkert, men ska i alla fall tänka på saken...

tisdag 22 oktober 2013

Uppåt väggarna...

Äntligen hade dagen TTT kommit. Tid att Tapetsera Tv-rummet.


Fram med tapetlim, tapeter och tapetbordet. Tapetbordet en kvarlämnad uppfinning från Allan som tidigare bodde i huset.  Allan har noggrant märkt ena sidan med OBS! Skärsidan och andra sidan med OBS! Limsida. Lätt att hamna rätt alltså...

 
Mannen lägger upp taktiken och riktlinjerna för dagens arbete, jag står bredvid och nickar instämmande. Vi börjar med den här väggen, säger Mannen och pekar på en av de fyra väggarna.
 


Första våden på plats riktigt lodrät om jag får säga.


Här står han och tomglor och ser ut att tänka: Tänk vad roligt grannen har som får vara ute och byta däck... Är nog dags för en gobit av något slag...

 
Mannen vispar raskt ihop en mycket välsmakande tonfiskomelett, medan jag tar en välbehövlig powernap...sen kan arbetet fortsätta.
 

 

Sista väggen nästan klar på denna bild. Peppar, peppar ta i trä tapeterna hänger fortfarande uppe efter två dygn... Yes, där satt dom...

måndag 21 oktober 2013

Dags för lucköppning...

Bara en kort summering från helgens arbete på Lilla stugvinden. Ny TV-antenn inhandlades. Butikschefen Valdemar tillbringade fyra timmar med att försöka montera ihop antennen (som vilken fyraåring som helst klarat på en kvart). Två timmar gick till att rusa runt i bodar och garage för att hitta en liten, rackarns mutter som han ansåg fattades i monteringssatsen. 

Karl Plåtslagare kom, sladdandes med sin nya bil, och var så vänlig att han satte upp den nya antennen. Han klättrade också upp i den stora tallen bakom huset och sågade ner några stora grenar som kanske kunde störa tv-signalerna. Egentligen borde hela tallen bort men det klarar inte mina nerver.

Så sågade vi upp ett litet hål i mulltoataket för nu ska sista fönstret in på vinden och då måste vi ju kunna komma upp på vinden utan att använda stegen och klättra in genom fönsterhålet. Alla mystiska steg och allt knaprande som jag hört uppe på vinden var inte inbillning visade det sig. Vi hittade tydliga spår av dom råttuslingarna. Det smattrade rätt bra i dammsugaren när jag gjorde rent runt nya "uppgången", om Ni förstår vad jag menar? Smart som jag alltid är så tog jag ju naturligtvis inte min dammsugare. Man vill ju inte besudla sina egna saker. Nej, jag "lånade" Kulturtantens dammsugare helt enkelt. Hon var ju inte på plats och kunde försvara sin egendom så därför slog jag till och jag väntar inga direkta efterräkningar. Anser att, det man inte ser, det lider man inte av...
Valdemar ger sig i kast med lucköppningen...
fast det är långt, långt kvar till advent...

Min fina, underbara mulltoa är inte längre fin och underbar. Nu finns en stor lucka i taket och en gammal målarstege står inklämd mellan toan och handfatet. Luckan som sågades upp blev ganska liten måste jag säga. Tro det eller ej, Valdemar fastnade faktiskt hel och hållen. 

Trångt inne i det allra heligaste...
Med en rasande fart föll han neråt...
därav den suddiga bilden...
Så här var det. Jag hörde några konstiga ljud men trodde att det var några som gick förbi på vägen och som ropade och tjoade, så jag brydde mig inte alls. Men så hörde jag någon vråla: "Hjälp. jag sitter fast!" Men vem kan det vara, tänkte jag, öppnade toadörren och vem stod där, om inte Valdemar. Men inte hela Valdemar, bara halva. Övre delen var nämligen kvar på vinden och den nedre på mulltoan. Han hade helt enkelt fastnat i takluckan.


Efter några ansträngande magrullningar så kom dock hela karl´n ner på golvet. Det hade ju varit jättejobbigt om han helt enkelt inte hade kommit loss, då hade jag fått umgås med den man utan överkropp. Ja, om jag var på nedervåningen alltså. Hade jag däremot suttit uppe på vinden då hade jag haft en karl utan underkropp. Nä, det låter inte kul alls. Jag vill nog ha en hel Valdemar, jag...här prutas det inte...


söndag 20 oktober 2013

Snyggtanter spankulerar...

Häromdagen tog Lillasyster Yster och jag en motionsrunda. Jag var livrädd för att hon skulle föreslå tantmaran vars banlängd är 11 kilometer. E-l-va-k-i-l-o-m-e-t-e-r?! Låter fruktansvärt långt, måste jag säga. Idag ja, annat var det i unga år då sprang man den sträckan ett par, tre gånger i veckan. Utan att flåsa nämnvärt. Nej, det var nästan bara som uppvärmning, faktiskt, man var lätt på foten och hade åtsittande träningsdräkt...men som sagt, det var länge sen... (kommentar Kulturtanten, men så är det väl fortfarande!!!)

Lillasyster Yster mjukar upp sig och stretchar så pass att denna kraftiga tall har fått ge vika. Bäva månde alla hennes motståndare i motionsspåret. Men så kör hon också tantmaran flera gånger per vecka. Till skillnad från mig. Jag tränar ju mest med att klättra på stegen upp och ner.

Tack och lov så kunde jag beveka Lilla syster Yster och hon lyssnade på mina önskemål: snälla, snälla, snälla en lite kortare runda, tack. Jag var ju tvungen att tänka på att jag nästan låg i gipsvagga hela förra helgen. Vi enades om en sex kilometers runda.

Annars brukar jag mest träna mig rent mentalt. Ligga på spikmattan, meditera och djupandas. Då och då, joggar jag fram och tillbaka, gården - lagårdsbacken (för att hämta saker på logen). Typ intervaller. Synnerligen korta sådana, men i alla fall, det måste ju vara bättre än ingenting alls. Vitaminrika frukt- och grönt-drinkar plussar på allmäntillståndet rejält.

 För övrigt tror jag mest på metoden att "Vila sig i form!". Den människan som myntade dom orden borde få Nobelpriset. För om man vilar så har man ju krafterna kvar. Dom som tränar hysteriskt förlorar ju en massa kraft. Det kan ju vilken människa som helst förstå...även om inte alla vill låtsas om det..

Kommer systrarna Yster på andra tankar och vill köra tantmaran någon dag framöver så kommer i alla fall jag att köra med både livrem och hängslen på för säkerhets skull. Alltså, jag garderar mig genom att köra ner cykeln till byn och gömma den i ett buskage ungefär halvvägs på rundan, samt har ordentligt med pengar i portmonnän utifall man är tvungen att  tinga på skjuts...TAXI - var god dröj...inte...

Storasyster Yster då, kanske någon undrar. Jodå, hon tog en "vilodag" som det hette. Jag ger mig den på att hon låg ute på träningsläger...i hemlighet...och kommer tillbaka i absolut toppform.

lördag 19 oktober 2013

En romantisk middag för två...

Eftersom butikschefen Valdemar lever ett ganska jobbigt och hektiskt liv så brukar jag skämma bort honom lite då och då. Faktiskt! Försöker verkligen muntra upp honom då han är fantastisk som står ut med mig och mina hopplösa principer. Vem skulle annars orka med en sån urbota gammalmodig typ, som jag?

Därför försöker jag laga till något riktigt gott till han kommer hem till mig på fredagskvällarna. Detta är inte helt enkelt, ja, att få till något gott, alltså. Inte så att Valdemar är märkvärdig och kräver invecklade maträtter från fjärran land med konstiga kryddor, i parti och minut, nej, tok heller, han håller tillgodo med både korv, makaroner och fläskpannkaka. Det är ju helt enkelt jag som är hindret och som hela tiden misslyckas i köket...
Skål på dig lilla gubben...
Härom veckan överraskade jag dock honom med en alldeles underbar kantarellsoppa. Jo, minsann, än är inte undrens tid förbi. Riktigt ätbar soppa ska jag säga, både krämig och smakrik. Ikväll tänkte jag fresta med min alldeles utsökta specialrätt. Stekt lax, broccoli och pasta. Snabbt gjord med färdig Creme fraichesås bara att röra i. Jag lagar ju bara mat med max fem ingredienser. Av princip. Men denna rätt blir alltid perfekt, man kan faktiskt aldrig misslyckas, inte ens jag...

Fast problemet är egentligen inte maten. Det är ju drycken. Det hör ju till reglerna att man bör dela en flaska vin med sin käraste. Sitta och snurra vinglaset mellan fingrarna, se varandra djupt in i ögonen och så ta en klunk vin i stearinsljusets fladdrande sken. Utbyta varma ord med varandra och bara vara kära...
 
Men nu kör det hela ihop sig genom att Valdemar absolut inte dricker vin. Jaha, och hur slutar det tror Ni? Just det, jag blir helt enkelt tvungen att dricka upp allting själv. Okej då, det kan jag kanske stå ut med, men vad ska jag bjuda Valdemar på? Grönsaksdrink, uppruppat vatten (Kulturtantens namn på kolsyrat vatten), eller mjölk, månne?


En gång var vi på weekendresa till Stockholm, Valdemar och jag. Han brukar ju dra iväg med mig lite då och då. För att jag ska få se något annat än vedbon och skogen. Bo på hotell och bara ha det bra. Mycket vänligt av den tålmodige mannen måste man säga. Vi gick i Gamla stan och tittade i affärer. Så hamnade vi på en alldeles, alldeles underbar restaurang. Lokalen hade mycket dämpad belysning, små runda bord med nystrukna dukar på och det stod flämtande stearinljus på alla borden. Man kunde titta ut på gatan där alla gick förbi, frusna och trötta men där satt vi och bara myste.

Vi fick beställa och så satt vi där och smuttade på våra glas. Det var en sådan härlig stämning så att man riktigt väntade sig att det skulle komma fram några och spela fiol och sjunga romantiska sånger för oss. Helt plötsligt fick jag för mig det - du milde tid - Valdemar kommer att fria till mig. Hjärtat slog dubbla kullerbyttor i bröstet. Så böjer sig Valdemar plötsligt ner på golvet...och så...och så...hämtar han upp servetten som fallit ner. Inget frieri där heller. Så om jag nu tänker på kvällens kommande romantiska middag så tror jag att jag bjuder Valdemar på ett glas mjölk. Det blir nog inget frieri i kväll heller...

torsdag 17 oktober 2013

Oj, jag känner mig alldeles bladig...

Jösses, vad jag har räfsat löv idag. Det finns liksom lite att ta utav här hemma på gården, om man säger så. Just idag fick jag koncentrera mig på ställen under aspar och lönnar. Dessa träd har ju fällt sina löv. Äppelträden tar lite längre tid på sig. Dröjer det för länge så får man väl ursinnigt skaka ner dom för hand. Man vill ju gärna bli klar med löven och man längtar bara efter att få ställa undan lövräfsorna i boden, snabbt låsa med dubbla varv och helt kallt kasta bort nyckeln. Men så får man välan inte göra...inte?

Bilden ser nästan ut att vara i svart-vitt...
eller åtminstone svart-grått...ja, minsann, är det
höst så är det...eller är det möjligen färgen
som försvunnit ur kameran?
 
Lönnlöven är torra och fina. Bakom vedboden finns massor. Man kan prassla sig fram med löv nästan upp till knävecken. Jag minns när vi var små och vi fick besök av vår ena Moster och våra favvokusiner. Moster förbjöd oss att leka i löven för det kunde finnas smådjur där. Men vadå? Vi som i stort sett bodde i lövhögarna hela höstarna inte brydde vi oss ett skvatt om eventuella småkryp bland löven.

Andra människor intresserar sig för årgångsviner, och andra finheter, men inte jag heller. Jag lever ju ett ständigt budgetliv så jag satsar mer på årgångslöv. Va? Jo, jag är nämligen ytterst noga med var jag öser av löven när jag räfsat upp dom. Ena året lägger jag dom på ett ställe och det nästa år stjälper jag av dom i andra änden av kompostbacken.
Lövhög från 2012...ett mycket bra löv-år...
härligt mustig lövsamling...utmärkt förmultningsförmåga...

med en masktäthet som heter duga - fint årgångslöv...

Så kan man gå runt där och se över sina lövhögar. Se hur dom sakta men säkert förvandlas till äkta mullig jord. Gräva en liten grop för att kolla upp maskintensiteten. Lyckan kan vara när man ramlar på en liten hög och minns med glädje att just den högen faktiskt härstammar från hösten 1994. Och visst kan man komma på sig själv längta till att bara kasta sig ner och rulla runt bland löven...maskar, fästingar och spindlar till trots...och jag säger bara: varsegod...

onsdag 16 oktober 2013

Söt, söt, nöt

Vem eller vad är det som är ...?

En ko...

En tallrik tomtegröt...

En rostad mandel...



Mmm...ett par chokladkakor om dagen ger finfina rutor på magen...





tisdag 15 oktober 2013

Hulkendrinken...

Läste bloggen Salt & en liten söt (se listan här intill) där presenterades en smaskig smoothie som gav en härligt grön mustasch. Jag blev ruskigt inspirerad. Grön mustasch är inte helt fel, tänkte jag. Sedan läste jag i en veckotidning (mosters gamla avlagda, Ni vet) hur snabbt man rör ihop oerhört nyttiga drinkar. "Tjafs!" muttrade Kulturtanten "frukt och grönt ska man kunna äta precis som dom är." och så skar hon rotselleri och palsternacka så det riktigt stänkte om det. Men det kanske är lättare att dricka det nyttiga, tänkte jag i smyg, men sa absolut ingenting högt. Man är väl inte dum heller...

Kort och gott, jag slog till på en drinkeftermiddag. Sådana sitter ju aldrig fel. Fram med den gamla (nya) råsaftcentrifugen som inhandlades då jag och butikschefen Valdemar skulle börja ett nytt, nyttigt leverne. Tråkigt nog kom det nya livet aldrig riktigt igång. Som synes...
Ack, så nyttig man blivit...hur ska detta månne sluta...
Men nu skulle minsann maskinen gå varm. Varje dag. Jajemen, det var ambitionen i alla fall. Fram med nyttiga saker ur kylen. Spenat, morot, rödbetor. Rusade ut och hämtade några äpplen ur trädet.

Skala, skala, skala. Skära i bitar och så bara att vråla igång. Ner med nyttigheterna i gapet på centrifugen. Första körningen tog jag massor av spenatblad och ett äpple vilket gav en fullkomligt underbar drink. Alldeles illgrön, som genast döptes till Hulkendrinken.
Äntligen fick den göra rätt för sig,
den ny-gamla råsaftscentrifugen...

vi körde gasen i botten så den lät som värsta mudderverket...
Nästa innehöll rödbetor och äpple och den drinken kom att bli underbart röd. Namnet på den blev Lilla gummann-drinken då jag ofta har fräscha(?), rosenröda kinder. Ja, man kunde blanda hej vilt, bland frukt och grönt och det blev lika gott hur man än gjorde. 

Och hur pigg blev man inte? Jag riktigt studsade fram, var glad och positiv, gick och småskrattade för mig själv mest hela tiden. Ja, ska sanningen fram så kände jag inte igen mig själv. Men som den negativa person som jag, egentligen är, så sa jag till mig själv: "Ta det lugnt bara, det går nog snart över..."

måndag 14 oktober 2013

Lilla stugvinds-rusten... del 3

I helgen hände inte mycket vad det gäller byggandet på Lilla stugvinden. Kulturtanten kom över med dotra och det blev sedvanlig blomflyttning. Kulturtanten har en mycket liten bil men ingen kan ens ana hur mycket hon kan få in i den kofferten. Hon packade ur den ena stora blomkrukan efter den andra i en oändlig ström. Så skulle alla dessa ner i jorden. Vilket tog sin tid...

Lite räfsning. Lite innanfönsterjobb. Mat skulle lagas och strax innan vi skulle åka in till stan och hälsa på Herman Humlestör och Johanna Nyponros kom Kulturtanten på att hon nog skulle ha med sig ett matbord hem. Så vi fick klösa upp på lidret där vi har "möbellagret" och baxa ut bordet, bära nerför trappen, förbi slaktkälken och jordfräsen och så bara över slåttermaskinen.

Hur lätt som helst fick vi in det stora matbordet och de fyra ekstolarna i bilen. Som ren magi så blir sakerna mindre när dom kommit in i Kulturtantsbilen. Både Agnes-Elise och hundskrället kunde enkelt klämmas in under bordet.


Prima trägolv egenhändigt uppbaxat med 
efterföljande krämpor...
Lördagen tillbringades med att baxa upp det nyköpta vindsgolvet. Genom det lilla, lilla fönstret på vindsvåningen. Jag stod på backen och packade upp, släpade fram brädorna och lyfte upp dom mot fönstret där butikschefen Valdemar tog emot och la upp på dom bästa stället. Halvvägs i brädhögen så ropade han: "Ska vi inte ta en paus så du inte får ont i armarna?" "Tok heller", ropade jag optimistiskt, snöt mig i näven och spottade helt tufft på backen "så himla mesig är väl inte jag heller!"

Japp, så var man garderobslös...
Detta skulle jag absolut inte ha sagt. Nästa morgon kunde jag knappt lyfta armarna från madrassen och på något sätt måste jag ha sträckt mig på högra sidan så det var svårt att andas djupt.

"Träningsvärk bara!" kommenterade Valdemar mitt problem. Ja, vad det än var så var det inte särskilt trevligt. Men man ska väl inte känna efter så himla mycket. Det var bara att jobba vidare men tankarna kom hela tiden tillbaka till att man nog helst hade velat ligga i gipsvagga på grund av rygg- och bröstsmärtorna.

Valdemar snickrade ihop nytt krön på ena fönsterfodret. Så bröt han (vi) loss och baxade ut dom två garderoberna i kammaren. Dom enda vi har. Eller rättare sagt hade. Nu ligger alla kläderna i en låda och en papperskasse. Tur att man inte har så mycket kläder. Ikväll kommer byggnadsingenjören för att ställa diagnos på timmerväggen. Kommer vi att behöva ta på oss silkesvantarna eller kan vi helt rått dra igång motorsågarna och meja ner hela väggen? Det är frågan det...