Lilla stugvinds-rusten... del 3

I helgen hände inte mycket vad det gäller byggandet på Lilla stugvinden. Kulturtanten kom över med dotra och det blev sedvanlig blomflyttning. Kulturtanten har en mycket liten bil men ingen kan ens ana hur mycket hon kan få in i den kofferten. Hon packade ur den ena stora blomkrukan efter den andra i en oändlig ström. Så skulle alla dessa ner i jorden. Vilket tog sin tid...

Lite räfsning. Lite innanfönsterjobb. Mat skulle lagas och strax innan vi skulle åka in till stan och hälsa på Herman Humlestör och Johanna Nyponros kom Kulturtanten på att hon nog skulle ha med sig ett matbord hem. Så vi fick klösa upp på lidret där vi har "möbellagret" och baxa ut bordet, bära nerför trappen, förbi slaktkälken och jordfräsen och så bara över slåttermaskinen.

Hur lätt som helst fick vi in det stora matbordet och de fyra ekstolarna i bilen. Som ren magi så blir sakerna mindre när dom kommit in i Kulturtantsbilen. Både Agnes-Elise och hundskrället kunde enkelt klämmas in under bordet.

Prima trägolv egenhändigt uppbaxat med 
efterföljande krämpor...

Lördagen tillbringades med att baxa upp det nyköpta vindsgolvet. Genom det lilla, lilla fönstret på vindsvåningen. Jag stod på backen och packade upp, släpade fram brädorna och lyfte upp dom mot fönstret där butikschefen Valdemar tog emot och la upp på dom bästa stället. Halvvägs i brädhögen så ropade han: "Ska vi inte ta en paus så du inte får ont i armarna?" "Tok heller", ropade jag optimistiskt, snöt mig i näven och spottade helt tufft på backen "så himla mesig är väl inte jag heller!"

Japp, så var man garderobslös...

Detta skulle jag absolut inte ha sagt. Nästa morgon kunde jag knappt lyfta armarna från madrassen och på något sätt måste jag ha sträckt mig på högra sidan så det var svårt att andas djupt.

"Träningsvärk bara!" kommenterade Valdemar mitt problem. Ja, vad det än var så var det inte särskilt trevligt. Men man ska väl inte känna efter så himla mycket. Det var bara att jobba vidare men tankarna kom hela tiden tillbaka till att man nog helst hade velat ligga i gipsvagga på grund av rygg- och bröstsmärtorna.

Valdemar snickrade ihop nytt krön på ena fönsterfodret. Så bröt han (vi) loss och baxade ut dom två garderoberna i kammaren. Dom enda vi har. Eller rättare sagt hade. Nu ligger alla kläderna i en låda och en papperskasse. Tur att man inte har så mycket kläder. Ikväll kommer byggnadsingenjören för att ställa diagnos på timmerväggen. Kommer vi att behöva ta på oss silkesvantarna eller kan vi helt rått dra igång motorsågarna och meja ner hela väggen? Det är frågan det...