Dags för lucköppning...

Bara en kort summering från helgens arbete på Lilla stugvinden. Ny TV-antenn inhandlades. Butikschefen Valdemar tillbringade fyra timmar med att försöka montera ihop antennen (som vilken fyraåring som helst klarat på en kvart). Två timmar gick till att rusa runt i bodar och garage för att hitta en liten, rackarns mutter som han ansåg fattades i monteringssatsen. 

Karl Plåtslagare kom, sladdandes med sin nya bil, och var så vänlig att han satte upp den nya antennen. Han klättrade också upp i den stora tallen bakom huset och sågade ner några stora grenar som kanske kunde störa tv-signalerna. Egentligen borde hela tallen bort men det klarar inte mina nerver.

Så sågade vi upp ett litet hål i mulltoataket för nu ska sista fönstret in på vinden och då måste vi ju kunna komma upp på vinden utan att använda stegen och klättra in genom fönsterhålet. Alla mystiska steg och allt knaprande som jag hört uppe på vinden var inte inbillning visade det sig. Vi hittade tydliga spår av dom råttuslingarna. Det smattrade rätt bra i dammsugaren när jag gjorde rent runt nya "uppgången", om Ni förstår vad jag menar? Smart som jag alltid är så tog jag ju naturligtvis inte min dammsugare. Man vill ju inte besudla sina egna saker. Nej, jag "lånade" Kulturtantens dammsugare helt enkelt. Hon var ju inte på plats och kunde försvara sin egendom så därför slog jag till och jag väntar inga direkta efterräkningar. Anser att, det man inte ser, det lider man inte av...

Valdemar ger sig i kast med lucköppningen...
fast det är långt, långt kvar till advent...

Min fina, underbara mulltoa är inte längre fin och underbar. Nu finns en stor lucka i taket och en gammal målarstege står inklämd mellan toan och handfatet. Luckan som sågades upp blev ganska liten måste jag säga. Tro det eller ej, Valdemar fastnade faktiskt hel och hållen. 

Trångt inne i det allra heligaste...

Med en rasande fart föll han neråt...
därav den suddiga bilden...

Så här var det. Jag hörde några konstiga ljud men trodde att det var några som gick förbi på vägen och som ropade och tjoade, så jag brydde mig inte alls. Men så hörde jag någon vråla: "Hjälp. jag sitter fast!" Men vem kan det vara, tänkte jag, öppnade toadörren och vem stod där, om inte Valdemar. Men inte hela Valdemar, bara halva. Övre delen var nämligen kvar på vinden och den nedre på mulltoan. Han hade helt enkelt fastnat i takluckan.



Efter några ansträngande magrullningar så kom dock hela karl´n ner på golvet. Det hade ju varit jättejobbigt om han helt enkelt inte hade kommit loss, då hade jag fått umgås med den man utan överkropp. Ja, om jag var på nedervåningen alltså. Hade jag däremot suttit uppe på vinden då hade jag haft en karl utan underkropp. Nä, det låter inte kul alls. Jag vill nog ha en hel Valdemar, jag...här prutas det inte...