"Granngårdsragget"...

Jajemen, här händer det grejer. Runda Matildabullen och jag tittade in som hastigast på Granngården i grannstaden. En rolig affär för en simpel bonntölp som jag är. Skulle egentligen bara kolla in deras gravlyktor som jag hade sett annons om. Men nyfiken som jag är drog jag såklart en runda i affären. Kikade runt på exklusiv hovsmörja, förgyllda kaninburar och fågelmatare i förädlat trä.

Hittade så småningom avdelningen för gravlyktor och ljus. Den utannonserade lyktan tycktes mig vara lite för låg för ett vanligt gravljus så jag frågade expediten : "Är den verkligen tillräckligt stor." Jajemen", svarade den ärtiga madamen, med glimten i ögat, och som slutkläm slängde hon ur sig: "Fast storleken har välan ingen betydelse?" och så gick hon skrattande därifrån.

Håller den måttet, månntro...

Jag har en förmåga att varje år glömma var jag ställt undan gravlyktorna så ofta, alltför ofta, måste jag införskaffa nya ljuslyktor. Ett år råkade jag hitta två kassar med gravlyktor som fornlämningar från gamla tider. Men jag fann dom för sent, typ i februari, och så till nästa höst hade jag redan tappat bort dom. Det är något magiskt med ljuslyktor...

Nu ställde vi oss i kassakön. Framför oss stod en typisk man från landsbygden. Rejäla gröna gummistövlar med nervikt kant. Reflexgula jobbarbyxor med en gammal HellyHansentröja och så en rejäl vinterfodrad keps. Han hade köpt olja, arbetshandskar och en gravkrans och begärde ett "stort kvitto" då han alltid tappade bort dom små kvittona. Mannen/bonden tittade på mig och log rart. Runda Matildabullen hade kollat pris på kattsand och när hon talade om för mig att tre säckar kostar 600 kronor så försökte han skämta: "Mycket pengar för lite skit!" och så fortsatte han spanandet. Jag svarade att jag nog kunde ösa upp lite gammal sågspån, hemifrån vedbacken, som hon kunde ha i kattlådorna. Han riktigt myste över min kommentar.

Motvilligt drog mannen sig från kassan. Han gick sakta ut från affären och genom fönstret såg vi att blicken hölls kvar på mig. Matilda och jag tittade på varandra och skrattade. På väg mot parkeringen såg vi bara två bilar. "Bondens" och så våran bil. Han stod lutad mot sin pickup och knackade, helt tufft, ur pipan mot stövelsulan. Tittade på mig med en lång, lång blick, log och så gick han in i bilen och åkte iväg.

Matilda och jag gapskrattade så vi höll på att falla omkull. "Hjälp", sa jag, när jag lugnat mig lite grann, till henne, "jag höll nästan på att bli uppraggad!" "Men det är väl inget att hänga upp sig på" säger hon, den unga, fräscha kvinnan, "han verkade ju lika mesig som han i Grabben i graven bredvid och förmodligen var det en gammal ungkarl som sitter hemma och räknar kvitton." Och visst hade hon nog rätt, men ändå, inte ofta någon raggar på en så himla tydligt. Eller, rättare sagt, inte ofta att någon raggar på en över huvud taget.

Om butikschefen Valdemar får höra det här då kommer han förmodligen att börja vakta på sin tillkommande riktigt, riktigt noga. Kanske han inte trodde att jag hade nåt att göra på den öppna marknaden, men ack, vad han bedrog sig. Javars, kanske man inte ser så himla tokig ut...ändå...fast jag tror nog att jag fortsätter att ragga på Valdemar...han och bara han...