Livet är som en påse...

Vissa saker här i livet har jag verkligen svårt att hantera. Inga direkta invecklade saker utan bara vanliga grejer. Som till exempel tvålpumpar. Varje gång jag köper en sådan så öppnar jag den fel, vrider på nåt sätt åt galet håll så att pumpmekaniken havererar totalt. Vilket resulterar att jag inte får ut en enda, ynka droppe tvål. När jag, otroligt nog, ändå får fart på pumpen någon enstaka gång, så säger jag till mig själv på skarpen, så här: "Kom nu ihåg hur du gjorde så vet du till nästa gång!". Och så står jag där nöjd och belåten och pumpar fram tvål, i parti och minut, och löddrar och skummar mig ända upp till armhålorna. Och glömmer direkt hur man gjorde...

Denna tvålpump ger inte ifrån sig en simpel tvåldroppe...
men rätt fin att se på... 

Även leverpastejen ger mig huvudbry. Det är den skivbara leverpastejförpackningen som är värst. Men hur har dom egentligen tänkt det hela? Ja, han fabrikören som tillverkar sådana hela dagarna. Man får försöka skära i metallfolieöverdraget så nära kanten som möjligt. Men oftast blir det så att massor av folie fastnar i pastejen. Det är det där pastej- och foliesnörpet i kanterna som tokar till det och det blir helt enkelt för mycket svinn. Kanske någon annan slags öppning vore att föredra. En flärp som man bara drar i och vips är förpackningen öppen. En liten låda i hårdplast? Eller nåt annat konstruerat i enkelhetens tecken...

Jag har dessutom mycket svårt med frysta grönsaksförpackningar. Sådana där man klipper av en bit och så uppenbarar sig, huxflux någon slags återslutning. Denna påse är helt omöjlig att försluta. I varje fall för mig. Hur mycket jag än trycker, måttar, pressar och lirkar. Så hela påsen hamnar till slut i en vanlig fryspåse.

Plastpåsar är ju bra till allt. Men är nog inte så himla bra i miljösynpunkt, om man tänker efter. Massor av rullar med sladdriga plastpåsar finns ju i mataffären, det är bara att riva loss och använda både högt och lågt. Annat var det förr. Då var plastpåsarna av riktigt starkt och bra material. Fryspåsarna var så styva att dom kunde stå för sig själva. Även dom vanliga plastpåsarna var synnerligen kraftiga. Man behandlade dom med aktsamhet. När vi var små så tvättade Mamma Gertrud ur alla plastpåsar och återanvände dom. Dom hängde på tork över vedspisen och kunde användas gång på gång på gång...ja, kanske till och med ärvas i generationer, vad vet jag...

Åhå, storhandel på gång...

Idag är bärplastkassarna i mataffären så tunna och svaga så man får vara glad om man över huvudtaget hinner komma ut till bilen innan dom spricker och alla matvarorna rullar ut över hela parkeringen. Det är ju inte särskilt kul att ligga och peta fram ravioliburkar under andras bilar. Inte ens att ligga under den egna bilen och försöka hitta ärtkonserver och batterier känns tillfredsställande. Eller, springa som en galning efter den trasiga, sladdriga kassen, som lätt och följsamt följer med vinden över hela den stora parkeringen, hur känns det? Själv använder jag mina korgar när jag handlar. En del tittar både en och två gånger när jag kommer farande med alla korgarna i högsta hugg, men det får man ta. För övrigt är ju hela livet som en påse, precis som hasseotage sa en gång i tiden. Tomt och innehållslöst tills man fyller det med något...så det är bara att välja och vraka...