Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

tisdag 30 april 2013

En överlevare...

Var in i det något välfyllda skafferiet för att hämta hundmat. Välfyllt skafferi betyder i detta fall inte mycket mat utan mera fyllt med många "bra och ha saker"!

Då får jag se den! Bakom jullyktor, mortlar och korvstoppningsgrejer står den, amaryllisen! Blek och tanig men den ska till att blomma! Ärligt talat hade jag dömt ut den för länge sedan. Död, bara att kasta på komposten. Inte en chans att den skulle blomma någon mer gång. Men jag hade fel igen, nu är den på gång.

Nu får den gå en ljusare framtid till mötes och har nu fått en plats i fönstret bredvid de andra blommorna.
...och den ljusnade framtid är vår...

måndag 29 april 2013

Mossigt värre...

Jag tycker att det är dags för den svenska mossan att få ett ansikte. Man har alltid spottat, sparkat och utpekat mossan som värdelös. Ful. Och fullkomligt oacceptabel. Men vi måste tänka om. Alla löper omkring och krattar mossa, använder mossbekämpningsmedel och begagnar sig av värsta mossrivarna. Och nu undrar jag bara varför?

Vi tycker om mossan. Nästan 87% av vår gräsmatta hemma på gården består av mossa. Och vi är både nöjda och tacksamma. Mossan är ju grön, mjuk och man behöver ju heller aldrig klippa den. Kan det bli mycket bättre?


Vi har stora grönområden. Utan att skryta. Snarare tvärtom. Fast vi får nog skylla oss själva. Vilka normala människor klipper runt dynghögen till exempel? Egentligen borde man väl låta delar av den öppna marken växa igen. Kanske som små fina blomsterängar där man kan flanera i tidig morgonsol i fingummistövlarna, i den skira sommarklänningen med en korg med midsommarblommor över armen och bara se vacker ut. Precis som man ser i tidningarna. Slår man sedan den ängen med lien kan man få fler och finare blommor med åren. 

Problemet är att jag inte kan slå med lie på ett godkänt sätt. Jag rycker av grässtråna. Pappa Anders och Mamma Gertrud kunde slå med lien så det stod härliga till. Lugnt och metodiskt. Följsamt och effektivt. Men jag rycker och rycker med lien och hoppar och skriker när det inte tar sig.

Gräsklippning genom tiderna ser ut som så. När vi var små körde vi runt med en vanlig handjagare. Slet som djur med den över stock och sten. Det var inte alls ovanligt att man fick köra fram en bit, backa och köra fram igen för att få av gräset. Och inte bara en gång, kanske både två och tre och fyra gånger. Klippningen tog många, långa timmar.

Så köptes det en riktigt motorgräsklippare. Va, en sådan modernitet på vår gård? Jo, minsann. Mamma Gertrud gick så gott som hela dagarna med den klipparen. Hon blev en hejare på att byta olja också. Jag som inte ens visste att man måste byta olja på en simpel gräsklippare. Jo, det borde man, tyckte Mamma, och jag kan slå mig i backen på att det inte gick en vecka mellan gångerna.

Så kom mågarna till gården och hade teorier om att det absolut behövdes en självgående maskin och javisst, det hamnade en sådan tingest även hemma hos oss. Nu blev gräsklippningen som en ren och skär dröm. Man kunde gå där bakom klipparen och filura och tänka på nåt helt annat. Politik, ryskt hantverk, olika doktorsavhandlingar, Världsnaturfonden eller sånt, ni vet. När man äntligen vaknade till liv och slog av motorn insåg man att gräsmattorna varit färdigklippta för länge, länge sen.

Den senaste gräsklipparen går med en sådan hastighet att man får springa allt vad man kan för att hinna med. Utmärkt, då slår man två flugor i en smäll. Ja, gräset blir klippt och man får dagens motionspass utan att man knappt fattar det över huvud taget.

Nu fasar jag bara för att gubbarna ska släpa hem en sådan där åkgräsklippare. Men det säger jag bara, då är gränsen nådd. Ingen åkgräsklippare kommer hem till gården. Och det med basta...

söndag 28 april 2013

Vårbruk

Nu så är det igång, vårbruket alltså. Pelargonskotten hade meterlånga rötter och riktigt skrek efter omsorg och näring. Ja, så kan det gå när man varit ut i världen och förlustat sig länge, länge...


Se, så glada växterna blev. Dom sköt i höjden och slog omedelbart ut i blom... är det möjligen det här som kallas att klä skott?
 

Nu väntar bara gallring av diverse buskar, plantering av lite mer blommor, förberedelse av nässelodlingen, gödning av tistelsnåren och utbärning av dom gamla, rangliga utemöblerna.

lördag 27 april 2013

Sjön sköljer

En blåsig dag i april så kan det mycket väl hända att sjön sköljer. Alltså isen går upp. Det är precis det som har hänt nu. Alltså öppet hav. Nu är det fritt fram att kasta sig i det blå. Alla som vill.

Jag gick ensam ner till sjön. Skönt att slippa trängsel, måste jag erkänna. Jag satte mig på bryggan. Tog av mig stövlar och raggisar och doppade ner fötterna i vattnet.




Om någon inbillar sig att benen ser håriga ut,
 till er vill jag bara säga  -  köp nya glasögon!
Jisses, vad fruktansvärt kallt.
Efter tio sekunder kände jag att kallbranden drog sig upp mot knäna. Näe, för hundan, jag fick lov att rycka upp fötterna. På med strumporna. Så låg jag på bryggan. Tittade upp mot den blåa himlen. Hörde kluckandet mot bryggan. Blåsten ven genom luften. Tranorna kom flygande och gastade i högan sky. Jag var glad över fleecetröjan som jag i sista stund hade hängt på mig.

Nu är det ju tre ynka dagar kvar till det traditionella vårbadet. Jag låg där på bryggan och försökte stärka mig rent mentalt. Upprepade för mig själv: "Jag är inte rädd, jag törs bada, jag är inte rädd...". Nu längtar jag till den sista april...tror jag...


fredag 26 april 2013

Våreld och annan växtlighet...

Detta hände sig för något år sedan. Hela familjen skulle ta en riktig jobbarhelg hemma på gården. Egentligen hade man ju mycket hellre sjunkit ner i solstolen med en paraplydrink i ena handen och njutit av solens sköna värme. Men, nej, upp och hoppa. På med storstövlar och jobbarhandskar. Och så greppa närmaste räfsa. Eller sekatör.

Valdemar hade varit igång med värsta röjsågen sedan tidig morgon och vägrade nu lämna ifrån sig den. Svågern stod och trampade framför trappen och slängde ur sig: "Vetja, om man skulle elda upp den där stora rishögen ute på åkern. "Ja, ja, jaaa!!" ropade jag och hoppade högt av glädje.

Kulturtanten var dock osäker på om riseldningen verkligen var en bra idé. "Jag tycker inte om att elda." klagade hon men Svågern vädrade i luften. "Ingen vind, utmärkt! Då sätter vi igång!". Jag tog för säkerhets skull med mig några hinkar och hoppades på att det skulle finnas vatten i det stora diket.

Så skred vi till verket. Svågern satte bara en liten tändsticka i rishögen och som en blixt från en klar himmel så sprakade det till. På en sekund var hela rackarn´s högen eldfylld. Det sprakade och flammade. Helt plötsligt hade vi eldslågor på nära 60 meter.

Jag blev skiträdd. Sprang som en galning mellan elden och närliggande dike med fyllda vattenhinkar. Nåja, vatten och vatten. Det var mera av dy - snusk - sörja. Man fick trycka ner hinkarna i diket och då fick man upp både det ena och det andra. Gamla löv, pinnar. Gång på gång fick jag grodor med i hinkarna. Små grodor. Stora grodor. Arga grodor. Inte en tanke på att jag kanske störde i värsta grodparningen.

Lågorna flammade. Kulturtanten gick och muttrade "Jag tycker inte om det här!". Men ändå krafsade hon fram fång på fång med torra kvistar och gräs och kastade på elden. Svågern krattade på med frenesi för att liksom göra en brandgata genom att få undan det torra gräset.

Jag löpte som en idiot och skvätte vatten runt om för att elden inte skulle sprida sig. Jag var ruskigt nära en hjärtattack av rädsla. Såg framför mig ett inferno med brinnande åkrar som närmade sig skogen. Hela tiden malde Mamma Gertruds ord i öronen "Ska man elda så ska man elda i en gammal plåttunna" och "Man ska aldrig elda när det blåser!" Ja, jag vet kära Mor, jag ska alltid göra det hädanefter.



Sakta men säkert brann brasan ut. Vi krattade in glöd och pinnar mot mitten. På något sätt fick jag igång en någorlunda normal andning. Svågern, den orädde mannen, ville att vi omedelbart skulle ta oss an den andra rishögen men då skrek vi andra "Nej, nej, nej!!!", samtidigt som vi kastade oss på marken och rullade oss i det sotiga gräset för att påvisa vår desperation.


Jag sprang hem och hämtade några öl och så stod vi där vid brasan, sotiga och synnerligen rökinpyrda och skrattade och pratade. När vi gick därfrån vände jag mig om för jag tyckte jag hörde ett konstigt ljud. "Öhrn, öhrn, öhrn...". En groda tittade upp ur dyvattnet och psykstirrade på mig. Kanske arg för att jag förstörde deras kärvänliga eftermiddag i diket. Och jag ska säga precis som det var - när jag kastade en sista blick mot askhögen ger jag mig den på att grodkräket hytte med näven åt mig. Kan detta vara möjligt...

torsdag 25 april 2013

På begäran

På begäran från en bloggläsare kommer en bild på gubbcurlinglaget med tantcoachen.

Ingen har efterfrågt det men här får ni se mina nya curlingskor inköpta i Kanada. Visst är dom snygga.


Här ser ni min nya curlingsop, en gåva av mina rara vänner på Kanadaresan. Fick den för tapperhet i kylan, på coachbänken.  
 

onsdag 24 april 2013

Filmstjärnor...vadå vi?

Någon gång i början på 1970-talet var vi med i en film. Jo, minsann, det trodde ni inte, va? Det var jag, systern, Mamma Gertrud och Pappa Anders. Vi hade väl liksom inte huvudrollerna direkt, faktiskt. Men vem skulle tacka nej till en statistroll? Inte vi i alla fall.

Egentligen så deltog väl nästan hela byn. Det skulle spelas in en scen i bykyrkan. Hela kyrkan blev full med gammeldags klädda människor. Alla i hopp om att bli upptäckta. Få en härlig framtid i Hollywood. Nåja, så bra gick det kanske inte. Men den dagens inspelning blev till runt två minuter i tv. Inte illa det heller...

Det var serien om Lasse-Maja som spelades in. Dumt nog så skulle den visas i tv 2 och den kanalen hade inte vi. Och inte någon av våra grannar heller. Men vi våldgästade våra vänner i Bäckbro. Halva norra delen av byn hade bänkat sig framför deras tv-apparat. Det var tjockt med folk.

Andäktigt satt vi och tittade på programmet. Och försökte under dessa två minuter, som visades av kyrkan, hinna se så många bekanta som möjligt. Ingen video fanns ju då. Möjligen kanske programmet visades i repris men jag har inte sett den serien sedan dess. Katastrof, kan man tycka. Det var ju så nära att vi alla i byn fick resa över Atlanten och starta upp en helt ny karriär.

Har försökt skryta för folk om att jag varit med i en film. Men dom flesta rycker på axlarna och svarar som så: "Och?". Tror inte dagens människor är så intresserade av filmhistoria. Synd...

Om jag syntes i tv-rutan? Tråkigt nog, nej. Typiskt va?

tisdag 23 april 2013

Sett och hört

Jag har sett det. Det är sant.

Vaddå undrar ni.

Jo, det är på riktigt. Jag har själv sett det. I London.

Man kan ha raggsockor när man går på fin fest. Ja man kan ha raggsockor i guldlamésandaler!!!! Se själva. Inte så tokigt va? Nåt att ta till under alla kalla grillfester i sommar. Eller varför inte på badstranden.

Kanske något för Lilla gumman, hennes sommar är räddad.

måndag 22 april 2013

Spindelkvinnan

Under Lilla stugan finns jordkällaren. Denna källare var oumbärlig på den tiden när vi var små. Där fanns potatisen, morötterna och alla saftflaskorna. Burkarna med lingon- och tranbärssylt, äppelmoset, lingonpäronen och dom inlagda kantarellerna. Dricksbacken. Plus mycket annat.

Nu för tiden brukar vi på sin höjd ställa in kassen med ölburkarna där. Om man törs gå in där över huvudtaget. Va, kanske ni undrar, inte våga gå in?

För flera år sedan flyttade spindlarna in där och har sedan dess vägrat släppa sitt grepp. Dessa spindlar tillhör inte det småväxta släktet. Nej, huga, dom är jättestora och läskiga. Inte nog med det, det hänger stora kokonger i taket också. Inrullade, ludna saker.

Om jag absolut måste ta mig in där tvingas jag ålkrypa på golvet iklädd stora regnstället med huvan ordentligt igenknuten så i princip bara näsan tittar fram. Vem vill ha ett par bautastora svart, håriga spindlar på halsen? Inte jag. Absolut inte jag. Egentligen borde man ta något lugnande innan man kryper in där. Eller något kraftigt uppiggande. Ja, så nerverna orkar med en sådan fruktansvärd belastning. Och även om man klarar av en sån jordkällar-ålning med livet i behåll så blir man tvungen att hoppa och skrika ett långt, långt tag efteråt.


Spindel 3 cm lång
Något otydlig, ville inte gå så nära,
av naturliga skäl

Jag fick inte avhysa dessa vidriga hyresgäster från jordkällaren med våld. För Kulturtanten alltså, som den miljökämpe hon är. Hon tog i stället en stor glasburk och plockade ner spindlarna, en efter en, i burken och stjälpte ut dom uppe i björkbacken. Hon sprang som i skytteltrafik mellan källaren och backen med spindelburken i högsta hugg hela kvällen. Jättebra, nu blev det helt tomt på spindlar i källaren. Bra jobbat Kulturtanten!



Nästa dag kom jag skuttande glad och pigg och skulle ställa ner en burk i källaren. Jag slog upp källardörren och...OIEEE!!!...vad mötte mig där? Om inte dom förbålda spindlarna. Dom hade knatat tillbaka och hängde nu och dinglade från taket eller kröp på väggarna. Jag inbillade mig höra en litet retsamt fniss där inifrån källarutrymmet. Kan spindlar verkligen skratta?

Jag fick ligga länge på kökssoffan med kalla, våta handdukar över pannan i ett hopp om att mina stackars nerver skulle lugna sig...


Denna sommar ska jag ta strid med spindlarna. Sopkvasten kommer att gå varm. Jag kommer säkerligen att spruta på med insektssprayen både morgon och kväll. Eller hur gör man? Hur blir man av med stora, otäcka, snuskiga spindlar på bästa sätt? För alltid...

(Valdemar och jag har filurat ut värsta behandlingen av spindlarna. Tråkigt nog passar denna inte i skrift. Och Kulturkvinnan ska absolut inte få nys om detta.)

söndag 21 april 2013

SPA lågbudgetvarianten

Alla människor åker på SPA. Låter ju härligt men personligen vill jag inte lägga tusentals kronor på ett sådant spektakel. Så då kom jag på den braiga idén att göra ett litet SPA själv här hemma på gården. Nästan helt gratis.

Vad är viktigt? Vatten, nyttiga fruktdrinkar, olika behandlingar och avkoppling. Okej, då kör vi igång.

Vatten har vi ju. Sjön ligger ju där den ligger. Man kunde kanske kombinera kallbad ihop med dyinpackning. Kostnad? Inte ett nickel.

Eller varför inte baxa fram det gamla slaktkaret. Av zink. Som många skulle kunna ge ena armen för att få äga. Alltså fylla karet med lagom tempererat vatten. Möjligen med något lukta gott i. Eller bara kasta ner ett fång nässlor. Är säkert uppiggande och då kan vi faktiskt återanvända badvattnet till gödning. Ja, ni vet nässelvatten som är så himla bra för växter och grödor av olika de slag. Inte en sekin behöver vi lägga ut.

Avkopplingen kan ju bara vara att ligga och lyssna på underbart fågelkvitter. Och suset i den gamla björken. Har vi riktig tur så kanske grannen vräker igång sin väldiga åkgräsklippare på 110 hk och blir körandes i timmar  för att få av gräset. Allt helt utan kostnad.


Nu kommer vi till drinkarna. Om vi skulle dela upp fruktdrinkarna i frukt och drink så blir det lättare och godare. Kanske någon kan tycka. Vi köper hem den billigaste frukten på affären och köper en tetra fulvin på bolaget. Dukar upp fint på en bricka och ställer bredvid slaktkaret. Här blir det fråga om några futtiga kronor. Fruktskalet läggs på komposten och bidrar till framtida jordförbättring.

Andra välgörande behandlingar kan bli: en halvtimme på spikmattan. Eller att springa barfota i gruset på gården. I princip hur länge som helst. Blir som naturlig zonterapi. Behagar också Kulturtanten att dyka upp kan hon ge en underbar omgång taktil massage. Och om vi bara kom igång med biodlingen kunde vi också erbjuda hårmassage med honung. = gratis.

Om någon, mot förmodan, vore intresserad av träning så har vi den rangliga motionscykeln som står på logen. Pumpad, inoljad och helt klar för start. Eller den där magmuskelträningsmackapären som vi gömt under stora skåpet i kammaren. Eller kanske ta en roddtur i ekan nere i sjön (där kan man passa på att hänga med gäddorna = gäddhäng).

Allt kan avslutas med en uppfriskande kall dusch. Nere i trädgården hänger största vattenkannan med isvatten i ett träd. Bara att dra i snöret och det kylslagna vattnet får dig att återigen vakna till liv.

Vad säger ni, låter det inte lockande? Ett billigt och naturligt återbruks-SPA med en härlig, unik känsla av enkelhet. Sådant man absolut inte kan köpa för pengar...

På hal is i Kanada Jag skulle ha lyssnat på...

Jag skulle ha lyssnat på syster Lilla gummann. Ja, jag erkänner det fast det tar emot. Långkalsongerna hade inte varit i vägen på coachbänken i curlingarenan. Det var kallt som attan att sitta i två timmar och följa spelet.


Jag borde ha lyssnat på Lilla gummann och tagit sittunderlaget med mig. Det var svinkallt att sitta på läktarens träbänkar när jag tittade på de andra lagen. Nu var jag faktiskt så smart att jag tillverkade en så kallad Mulle-sittdyna, en sån som vi lärde alla mullebarnen på 70-talet, en tidning i en plastpåse. Lättgjord, återbruk, användbar och väldans billig.

Raggsockorna, som Lilla gummann tjatade om, hade inte heller suttit fel. Men jag hade dock inte fått ner dom i curlingskorna som jag har nu! Jag lovar dock på heder och samvete att inhandla ett par nya skor. Åtminstone tre nummer för stora så jag får ner minst två par hemstickade raggisar.

Men reflexvästen har jag faktiskt inte saknat då det finns reflexer på Svenska landslagsjackan, av oss döpt till kycklingjackan p.g.a. den gula färgen. Men hädanefter ska västen alltid nedpackas i väskan. Bara utfall att...

Medtag alltid överlevnadskitet: långkalsonger, sittdyna, raggsockor, reflexväst, kraftig ficklampa och snytpapper. Och inget kan stoppa er...

Vad lärde jag mig då under denna Kanadaresa? Jo, man ska alltid lita på sin rara, omtänksamma, ja, nästan helt underbara lillasyster...


lördag 20 april 2013

Nya rön från hundcoachen...

Nu ser man ljuset i tunneln. Ja, tiden är snart ute. Hunden ska inom kort förpassas till sitt hem. Stackars Matte och Husse, vad dom måste ha längtat...

Själv har jag ju lärt mig att se livet från hundägarsidan. Hur kul är det att ge sig ut tidigt varje morgon? I ur och skur. I mörker och kyla. Känns det tillfredsställande att ge sig ut på kvällen, när man i vanliga fall brukar ligga inrullad i mjukaste fleecefilten och halvsova i soffan och ha det riktigt skönt?


Det positiva med veckorna som hundförare är faktiskt att magen känns något mindre. Och detta bara av regelbundna promenader varje dag. Fast ska sanningen fram så beror det på något annat också.


Första veckan släppte Pärlan inte mig med blicken. Så fort jag reste mig eller rörde mig i huset så for hon upp och ställde sig och tittade på mig. Prasslade jag med papper eller drog i någon kökslåda kom hon galopperande omedelbart. Hon tiggde hela tiden. Var hungrig jämt. Jag var ju livrädd att hon skulle bli tjock som en gris under mina veckor.

Alltså blev det så att jag fick röra mig försiktig i huset. Nästan smyga. Och ABSOLUT inte försöka äta nåt för då var hon där. Möjligen något som man kunde få i sig utan att knapra eller tugga ljudligt. Men hur går det då med en påse chips? Eller en smaskig kvällsmacka? Nej, det blev slut med småätandet på kvällarna...suck...pust...

Man blev dock något av eremit då man inte gärna åkte hemifrån. Skulle man lämna hundskrället ensam några timmar så gällde det att ta bort allt ätbart upp till 2,5 meters höjd. Bortforsla kompost- och sophinkar. Låsa till och barrikadera alla, absolut alla, skåp för att inte få allt utrivet.

Jag var ju en klar novis inom det området. Så en gång missade jag ett stort pastapaket vilket resulterade i makaronspiraler i hela Lilla stugan. Eller då jag inte lagt över bäddsoffan ordentligt så den lilla rara jycken hade bäddat ner sig ordentligt mellan lakanen och trampat på och besudlat alla kuddarna. Jag som avskyr när hundar ligger i sängarna.


Jag minns: Hur rädda vi blev för vampyrugglan. Hur Pärlan nästan skrämde livet ur en liten stackars pudel. Hur vi sprungit som idioter för att följa tranor, svanar och gäss som flugit förbi i skyn. Hur vi undersökt varje millimeter av åkrarna då vi haft "fri lek" och då Pärlan uppfattat denna lek som spårning. Hur Pärlan tittat på mig med huvudet på sned och en tass på mitt ben. Eller hur glad hon blivit när jag kommit hem från en tur till stan. Ja, och så det där med att hon lade beslag på "min" fåtölj och "min" favvofilt...men det är väl bagateller i sammanhanget?

Nej, jag skaffar mig ingen hund, tror jag. Ingen katt heller för den delen. Det får räcka med butikschefen Valdemar. Jag rastar av honom lite då och då. Lockar med lite godis för att han ska göra det jag vill. Behöver inte ens ropa, gång efter annan,: "Gå och lägg dig!!". För Valdemar somnar alldeles självmant i soffan strax efter åtta varje kväll. Det är då jag kan smyga fram chipspåsarna i lugn och ro...

Men jag får väl stå vid mitt ord och smaska i mig den möra, fina reklammössan från andelsslakteriföreningen...det blev inga elva minuskilon...trots allt...men friskt vågat, hälften vunnet...


På hal is i Kanada Tävlingen avgjord

Det svenska laget slutade som fyra i tävlingen efter förlust mot Nya Zeeland och Schweiz.

fredag 19 april 2013

En framtidsvision

Jag har ju en dröm om att vi ska göra ordning vinden på Lilla stugan. Det skulle kännas underbart med en liten kammare med en riktig säng. Butikschefen Valdemar drömmer och funderar en hel del han också så klart. Problemet är att hans och mina drömmar inte riktigt följs åt, om man säger så.


Jag hade tänkt så här, håll i er nu: först bara fram med motorsågen och helt rått såga upp ett hål i taket. Kanske man måste dela av taktyngden på något sätt. Jag har ingen aning om hur man gör men jag har funderat på att bara såga ner en kraftig tall och sätta under taket där vi tagit upp hålet. Rejält och rustikt. Byggnadsmässigt nästan helt korrekt. Vackert att titta på. Användbart om man spar några grenar att hänga kläder på.


Kraftig och fin tall
Upp med en gammal bodtrapp som vi alldeles säkert kan hitta någonstans i uthusen. Denna lutas bara på plats och spika fast med några kraftiga spikar. Ok, så var vi uppe. Nu måste ju väggarna isoleras och så ska ju det spikas på panel. Jag har ju förhoppningar om att hitta något lämpligt ute på logen. Man blir förvånad  över vilka skatter som bara ligger där och väntar på en.

Bara ta några hyggligt spänstiga masonitskivor som spikas över ett lager gammal isoleringsull. Sen bara spackla lite och måla över allt. Alltid kan man väl hitta någon skvätt målarfärg lite här och var. Och jag blir inte alls förvånad om vi hittar några gamla tapetrullar också. Plocka undan alla papper och skräp och Yipiie! så är det klart.

Valdemar kör den ordentliga stilen. Lugnt och fint. Planering i sakta mak. Funderingar fram och tillbaka. Kommer ibland med konstiga förslag. Som till exempel att sätta upp en spiraltrappa för att spara in på viktig boyta. Jag skrek mig hes: Över min döda kropp!!

Rejäla verktyg redan framplockade inför rusten
Han vet ju att jag definitivt inte vill ha någon spiraltrappa men han kanske bara ville reta upp mig för att sedan kanske kunna få till sina idéer. Då när jag hetsat upp mig så pass så jag ligger kraschad och däckad i en gammal verktygslåda och inte orkade kämpa för min sak. Vad vet jag? Kanske bara en väl uttänkt strategi?

Det ska till isoleringsskivor, panel, luftspalter, diffusionsplast och hej kom och hjälp mig. Sådant orkar jag inte höra ens. Jag vill att allt ska bli klart fort och jag drar mig inte det minsta att fuska till det lite. Men nej, där säger Valdemar stopp.

Ni förstår mitt dilemma va? Jag är en världsmästare i fusk och Valdemar minutiös så det står härliga till. Kompromiss är nog ordet! Hur gör man då, månntro?

Fast Kulturtanten påstår att detta projekt ligger långt fram i planeringen. Enligt henne skulle detta bli aktuellt först våren 2017. Och Kulturtantens ord är min lag. Alltid. Mitt liv är fyllt av "i väntans tider"...suck...

torsdag 18 april 2013

Paltgröt och mjölk

Varje vecka ringde Mamma Gertrud till Konsumaffären i samhället där Pappa Anders jobbade och gjorde matbeställning. Pappa kom hembaxande med en stor bananlåda full med varor varje torsdag.

Oj, det var som lilla julafton. Systern och jag dök genast ner i lådan för att kolla igenom vad som hade köpts. Kanske inte särskilt mycket då vi ju nästan var självförsörjande med allt vi hade på gården. Kött, fisk, ägg, potatis, rotfrukter och andra grönsaker, bär, svamp, frukt. Men lite annat behövdes ju också. Man hoppades ju alltid på någon liten gottispåse. Men hade vi varit tillräckligt snälla då? Tvivelaktigt...



Mammas mat var fullkomligt underbar. Vem kan någonsin glömma palten med fläsk och vitsås? Med lingon till. Dagen efter så rördes allt ihop och värmdes i stora stekpannan och det var himmelskt gott. En gång lade Pappa upp maten i en djup tallrik, slevade på lingon och hällde över mjölk i tron att det var rågmjölsgröt. Fast det var ihoprörda paltrester. Men det var inget som han brydde sig om så han slevade glatt i sig "paltgröten". Mat som mat. Han var inte så känslig den mannen.

Jag minns stekta abborrar med en skvätt ättika på och den helstekta gäddan med senapssås. Och alltid en bit hårt bröd utifall man skulle sätta ett ben i halsen. Pepparrotskött, köttbullar, kokta grisfötter och massor av andra godsaker. 

Mamma Gertrud var också lite av bagare. Hon bakade kakor och matbröd som på löpande band.  Hennes specialité var tårtor. Pinocchio-tårtorna med marängbottnar var omtyckta bland släkt och vänner. En gång fick hon beställning på fem Pinocchio-tårtor till en och samma dag. Alla som vet hur mycket vispande det är med två marängbottnar till en ynka tårta kan förstå att vid detta tillfälle elvisparna gick varma. Och ugnen (såklart). Och hennes assistent Lilla gummann var redigt så svettig.

Mamma satt där på köksstegen med bakrock och bakhuckle på och skrapade och skrapade i bunkarna. Inte en smula fick förfaras. Mamma slet säkerligen ut minst en slickepott i halvåret.  Knappt att man ens fick smaka på tårtsmeten. Annars tycker man ju att hon borde blivit väldigt glad och oerhört tacksam över att man erbjöd sig att kolla om smeten var förgiftad. Det var ju ändå ett stort risktagande. Men se den gubben gick inte.

Mamma Gertrud
Kulturtanten kan, likt Mamma, laga jättegod mat av nästan ingenting. Till exempel maträtten Kuckelimuck = hon rakar ut absolut allt ur kylskåpet och kletar ihop allt i en form, krydda lite, in i ugnen och allt klart - rena rama lyxmaten. Denna rätt har blivit berömd över hela världen (nåja). En mycket lämplig rätt för mig som direkt inte utvecklats i köket under alla dessa år...fast å andra sidan, vad sjutton är det för fel på korv och bröd?



På hal is i Kanada förlust..

Ja så åkte vi dit! Första förlusten på 16 matcher för detta svenska lag.

Vi förlorade med 2 - 5. Canada var det bättre laget idag så det är bara att gratulera.

Men på lördag i semifinalen då tar vi nya tag och krossar allt i vår väg.

Curling är stenkul som vi brukar säga!

På hal is i Kanada, klara för semifinal...

VM - fakta: 18 lag deltar i senior VM för herrar. Lagen är uppdelade i två grupper. De två bästa lagen från varje grupp går vidare till semifinal och final. 

Efter varje match träffas lagen och umgås, det är det vinnande laget som bjuder på något att dricka. Här är det England och Sverge som träffas, Inga sura miner hos engelsmännen trots förlust.

VM - nytt: Gubbarna har nu spelat 8 av sina nio matcher och vunnit alla, nu senast slog de Tyskland med 6 - 4. I dag sista matchen i gruppspelet, då möts Sverige och Canada. Canada har spelat sex matcher och vunnit alla, en tuff match idag alltså.

Svenska laget är redan nu klara för semifinal, som går på lördag.

Heja Sverige friskt humör, det är det som gör susen!

onsdag 17 april 2013

Härsevärsekurn

Under vår barndom fanns det något som hette hässjevirkeskuren. Den var belägen i backen bakom stora berget. Vi systrar kallade den dock för "härsevärsekurn". Det var ju alla hundratals hässjestörarna som lutats emot, och runt om, en stor björk. Det spännande med den var att man kunde ta sig in där och till exempel gömma sig när vi lekte kurragömma. Ingången var mycket liten men i de yngsta åren utgjorde ju inte det några större problem. Om härsevärsekuren däremot stått kvar idag så hade det varit ett rent mirakel om man kommit in med mer än högra överarmen. Välbyggd som man blivit med åren.

Det som finns kvar av härsevärsekuren
står lutat mot lagårdsgaveln
Redan som små flickor fick vi vara med och hjälpa till på gården. Vilket kändes helt naturligt. Egentligen fick vi ju inte köra traktor innan benen hunnit bli så långa att dom nådde ner till broms och koppling. Men vid vissa fall tillfällen så fick vi hjälpa till med traktorkörning ändå. Det var när det var dags att samla in alla hässjestörarna efter torkning av ärtor och havrekärvarna. Den dagen det arbetet skulle utföras så gjorde Pappa Anders som så: han placerade syster min bakom traktorratten och la in ettan och med handgasen på noll. Så fick hon köra runt, runt på åkern. Pappa gick bredvid, ryckte upp störarna och slängde upp dom på vagnen bakefter traktorn. 

Själv fick jag sitta med bak på vagnen med några av dockorna i knät. Jag hade väl inte så stort förstånd på den tiden (och det har hållit i sig under alla åren, kan jag garantera) så jag var aldrig rädd under dessa traktorfärder med storasyster vid ratten. Trots att man fick hålla i sig allt vad man orkade för att inte falla av i farten.

Ska sanningen fram, och det ska den väl, så blev det rätt mycket kaffeved att ta hem efter dom traktorvändorna. Systern hade svårt att hinna styra undan för alla störarna, som förvisso stod rätt tätt, och mejade ner en stör lite då och då. Konstigt nog så tog Pappa det ganska lugn ändå med tanke på att det var rätt många hässjestörar som fick sätta livet till. Men han hade nog stora förhoppningar om att vi snart skulle kunna köra traktor lika bra som han. Dessutom så hade han mycket starka nerver den mannen.

Så var den arbetsdagen slut. En riktigt bra dag kan man säga. Jobbet med störarna på åkern blev klart. Pappa hade haft koll på var ungarna varit hela eftermiddagen. Mamma Gertrud hade fått lugn och ro inne i köket och bakat vetebullar. Och en kopp kaffe kokt på nykraschat hässjevirke tackar man väl inte nej till...eller?

På hal is i Kanada onsdag morgon

Igår vann Gubbarna sin sjätte raka seger i VM. De slog Australien med
7 - 2. Australien är ett av topplagen.
Gubbarna verkar vara i bra VM - form.



 
Idag är det match mot England och mot Tyskland.

tisdag 16 april 2013

Vaken (?)

Ibland känns det som om tiden rinner iväg alldeles för fort. Alldeles i onödan. Detta upplever jag i alla fall då Dagen D oundvikligen kommer närmare. Ja, sista april alltså, då årets första utebad går av stapeln. Man kan likna det vid Arlas kosläpp faktiskt. Låter otroligt, men sant. Folk strömmar till för att få se underverket.

Tog en sväng ner till sjön idag för att reka lite. Hur tjock är isen

Disigt nere vid sjön.
 Ingen idé att smörja på solcremen.
egentligen? Skulle det räcka med att helt lätt knocka till lite med det gamla plåt-öskaret för att isen skulle ge vika? Eller skulle man tvingas att hysteriskt, likt en galning, hacka i timmar med största klyvyxan för att man ska få till ett lagom hål i islagret?


Det är ganska viktigt att man får till en tillräckligt stor vak för att eliminera riskerna att skära sig på iskanten när man hoppar i. Detta hände oss nämligen för 10 år sen. För att vara riktigt exakt den 23 mars. Den dagen fyllde Mamma Gertrud 80 år och hade haft kalas i dagarna två och vi döttrar kände att vi behövde pigga upp oss efter matlagning, dukning, disk. Och det där med att vara trevlig och prata med allt och alla tar ju också på krafterna. Särskilt när man lider av social fobi. Som jag alltså, absolut inte Kulturtanten. Nog om det, vi avslutade firandet med att hacka upp isen, ta ett uppfriskande isbad med, just precis, skärsår på ryggen från iskanten.

Det blir nog till att svinga storyxan för
att få hål på isen
Det känns lite tungt, faktiskt, om jag ska vara riktigt ärlig. Badet alltså. Inte så att vattnet känns kallare ju äldre man blir. Nej, tok heller, det är det där att snabbheten liksom avtar ganska markant, som oroar mig. Man blir så osmidig vilket gör att uppstigningen ur vattnet kan ta längre tid. Alltför lång tid.

Det brukar vara redigt så slemmigt på stenen som man ska upp på. Och det finns inget som helst spelrum för vacklande och stapplande. Man står helt inte ut med att tillbringa särskilt lång tid nere i vattnet med isbitarna skvalpande runt omkring en likt isen i en skakad drink. Man måste obönhörligen upp.

Det ÄR som en nära - döden - upplevelse. Men man kan ändå säga att man vaknar till ordentligt. Låter som en paradox. Men väl uppe ur vattnet kan man riktigt känna hur värmen sprider sig i kroppen.  Man får nytt liv. Man känner sig pigg. Och glad. Och oerhört smal. Och varm. Men framför allt tacksam...

Tror jag ska tjuvstarta med uppvärmningen redan nu. Lite husmorsgymnastik skadar väl aldrig. Armar uppåt sträck! Indianhopp - hopphopp! Böj i sidorna - pressa ihop magvalkarna! Sedärja, det känns redan bättre...

Nu återstår bara att se ut en lämplig kreation. Täckande eller inte täckande...

På hal is i Kanada nya vinster...

Javisst gubbarna gjorde det igen.. vann alltså. Måndagens förmiddagsmatch mot Ryssland vann de med 7 - 6. Och eftermiddagens match mot USA slutade också med vinst, 6 -5.
 
 
Härmed kan jag meddela att våren, trots allt snöande, är på väg här i Fredericton.

 

måndag 15 april 2013

Skivor till kaffet...

När vi var små var det väldans vanligt att barnen drack kaffe. Vad kan vi ha varit när vi började dricka kaffe? Fyra, fem år. Rätta mig om jag har fel, kära syster, men den åldern känns inte helt främmande för mig.

Mamma Gertrud kokade väl första koppen kaffe strax före fem på morgonen. Sen hällde hon en "vattskvätt" på kaffesumpen med jämna mellanrum under dagen. Kaffet var hennes livselixir.

Pappa Anders tog sig alltid en kopp kaffe när han kom hem från jobbet och vi gjorde honom så klart sällskap. Syster och jag hade ett speciellt sätt att dricka eftermiddagskaffet. Vi hällde upp en kopp kokhett kokkaffe. Inte ända upp till kanten. Stopp!! Vi hade ju lite annat som också skulle få plats i koppen. Det var det som var det finurliga och det som kanske gjorde att kaffet blev så himla gott.

Man mosade helt enkelt ner bullskivor och kakor i kaffet så att det blev mer som en kaffesmet eller nästan kräm faktiskt. Låter kanske osmakligt, rent av snuskigt, men åh, nej, så var absolut inte fallet. Godast av allt var det när man grötade ner pepparkakor i kaffet. Detta är inget som jag sett någon annan göra men vi var nog ganska onormala, faktiskt. I det fallet också...


Så fortsatte kaffedrickandet med att skippa kaksmulorna men då gick jag över till att ha tre sockerbitar i kaffekoppen. Ja, jag vet att det verkar alldeles på tok för sött och  fruktansvärt onyttigt. Men jag säger bara som det var. Med tiden minskade jag dock ner sockret så antalet bitar gick från tre till noll. Men då började jag att alltid hälla i en skvätt kallt vatten i kaffekoppen. För att det inte skulle bli för varmt.


Ja, det var min personliga kaffeutveckling under 50 år, kort och gott. Inte mycket har hänt dom sista årtiondena kan man lugnt säga. Trots att mycket sker på kaffemarknaden just nu. Men det är inget som berört mig särskilt mycket. Är jag ute på kondis så beställer jag "en kopp riktigt kaffe, tack!" och caféägaren hoppar högt av förvåning. Så pass att konditorhatten hamnar helt på sniskan. Av förvåning. Alla andra önskar ju caffe latte, espresso, capuccino, café au lait och vad nu alla kaffedrycker heter. Alla utom jag...

När jag nu skrivit detta inser jag ju att jag naturligtvis borde lansera "kaffekrämen" på den internationella marknaden. Vilka möjligheter. Jag skulle kunna bli berömd. Få en massa pengar. Flytta till Amerika och köpa bling-blinga handväskor. Och bli riktigt, riktigt lycklig.

Näe, förresten, det är nog ingenting för mig. Jag passar bäst här hemma på gården. Sitta på huggkubben i solen, hälla upp en kopp riktigt kaffe ur den rostiga, gamla kaffetermosen, knapra på en torr skorpa och lyssna på fåglarna, det är jag det...på gott och ont...

söndag 14 april 2013

Björnfrossa

Så här års är det väl brukligt att björnarna kommer ut ur sina iden. Inget jag direkt bryr mig om för min egen Nallebjörn, han har minsann varit i farten sen i mars 1959 och är still going strong.

Vi systrar fick våra nallar av Mormor Karin och Morfar Eskil. Systern hade den dåliga smaken att genast rita upp ögon och mun med en smetig krita på sin nalle så den blev otäck som ett monster. Men det gjorde inte jag. Min älskade, fina, gosiga Nalle var med mig jämt. När jag skulle sova. När vi körde traktor. Han var med i skogen. Han var med på våra  semestrar då hade Mamma Gertrud sytt en liten sovsäck till honom.

Med åren så blev han ganska skabbig. Inte konstigt med tanke på hans ansträngande leverne, egentligen. Armar och ben hängde löst. Ena ögat hade gått förlorat. Pälsen var praktiskt taget helt obefintlig.  Jag grät och skrek och trodde att Nallen snart skulle dö. För så ämlig och skröplig som han såg ut så kunde ingen leva, trodde jag.
Mamma Gertrud satte fart med att försöka rädda hans liv. Hon började sticka ett par byxor som han kunde ha på sig. För att inte benen helt skulle falla av. Jag stod bredvid Mamma som stickade så det yrde garnludd runt omkring i hela köket och jag tjatade oavbrutet: ”Skynda dig mamma! Nu är väl byxorna snart klara!”. Det blev en tröja och strumpor också. Nallen blev som ny och fullkomligt underbar. Nu kände jag mig trygg för Nallen var piggare än någonsin

En dag hände det som absolut inte fick hända. Nallen försvann. Jag grät och jag skrek. Vi letade och letade. Men han var och förblev borta. Tills en dag då Mamma skulle hämta något ur den stora frysboxen. Vad hittar hon då under iskalla påsar med ituskurna rabarberbitar och feta fläskkotletter? Jo, min underbara, fantastiska Nalle. Jag grät och skrek, för hur förkyld och sjuk skulle han inte bli efter dessa dagar i den iskalla frysboxen. Men ändå fullständigt överlycklig och tacksam för att ha fått honom tillbaka.
När den värsta chocken lagt sig kom denna fråga upp. Vem i hela friden hade lagt den stackars oskyldiga Nallen i frysboxen? Jag funderade natt och dag och kom till slut fram till att det måste vara systern som var boven i dramat. Den elaka, otäcka ungen. Hur kunde hon?
Nu för tiden har alla barn stora drivor med gosedjur, leksaker, datorer, mobiler och vad nu allt heter. Helt i onödan, kan man tycka. Hur ska någon hinna leka med allt detta? Och om man mot förmodan skulle göra det, hur mycket av dagens saker skulle hålla i 54 år? Som min underbara Nalle. Jag bara undrar....


På hal is i Kanada Finnkampen

Yes vi vann Finnkampen!!
Vi vann mot Finland idag. Efter sju sorger och åtta bedrövelser vann vi. Gubbarna gjorde en fanstisk upphämtning efter underlägen 3 -5. Med vinst i skiljeomgången vann vi med 7 -5.  Heja Sverige vi är bra! 

På hal is i Kanada lönnsirap och Finnkamp

Frukost. Passade på att prova på pannkakor med lönnsirap. Är inte så förtjust i vanliga pannkakor men är jag i Kanada tycker jag att jag måste prova denna variant.
En liten sockerkick konstaterar jag... och river ut på en liten stadspromenad.

I eftermiddag är det Finnkampen, då möter vi gubbarna från vårt östra grannland  (grenarna stöt med curlingsten, skipperlöpning 100 meter och kast med liten sopkvast ser vi verkligen fram emot). Hur det går får ni höra om en annan dag.

lördag 13 april 2013

Vila och vederkvickelse...

Pappa Anders hade olika metoder för att koppla av och samla kraft. Det kunde han verkligen behöva. Han jobbade ju hela dagarna på bruket. Åkte före klockan sex på morgonen och kom hem halv fem - fem. Så var han ju månskensbonde resten av tiden. Dessutom var han fritidspolitiker. Och så hade han ju oss flickor, vilket inte kunde vara en så lätt börda. Tur att Mamma Gertrud var hemma och skötte allt i hus, hem och lagård.

Pappa brukade lyxa till det med en pilsner till söndagsmiddagen. Detta var så naturligt och självklart att jag som liten flicka trodde att han hette Anders Pilsner. Fast han faktiskt hade begåvats med namnet Anders Vilner. Döpt efter en tidningsredaktör på 1920-talet.  Fast Anders hade han efter hans morfar Anders Larsson.

På helgerna brukade Pappa vila middag efter maten. Han låg där på den hårda kökssoffan med en tidning över ansiktet. Vi ville vara snälla mot Pappa och hämtade en kudde från kammarsoffan till honom, som han faktiskt tog emot, fast han nog hellre hade legat hårt, ja, ni vet...

Pappa "vilade ut" från veckans slit på bruket vintertid med att ge sig ut i skogen och hugga årsveden. Det var som Mamma sa: "Pappa är en riktig arbetskarl så därför måste han ha riktigt mycket smör på knäckebrödet.". Och smör det fick han, jag lovar. På lördagskvällen blandade han gärna till en grogg som han drack framför tv-n och favoritprogrammet Aktuellt. Och nåde den som störde honom under det programmet. Prata högt var totalförbjudet och råkade man hosta så fick man en irriterad blick. Men att andas vanligt var tillåtet. Faktiskt...

Pappa Anders kopplade gärna av med att ta sig ett dopp nere i sjön. Han "friskade kroppen" som han kallade det. Så hade han ju en teori. Det var att "hade man nu tillgång till en sjö bara ett par stenkast från gården då skulle man också använda den". Därför började Pappa bada redan sista april och slutade tidigast vid Allhelgonahelgen. De tidiga aprilbaden var verkligen uppfriskande. Ibland kändes de som en "nära-döden-upplevelse" men man härdade ut. Tråkigt nog är det bara en i familjen som fortsätter denna tradition. Det är den stackars Lilla gummann som fått det hedersamma uppdraget. Om hon är tacksam för det? Måttligt...

Pappa Anders började som 50-åring att orientera. Varje helg var han och vi ute och tävlade. Runt om i landet. Pappa deltog till och med på Veteran-VM i Finland. Det var nog höjdpunkten i hans orienteringskarriär. Han tyckte annars att den som var ute längst av alla var den som gjorde bäst insats. Ja, det gällde alla utom mig och min syster. Vi skulle helst toppa resultatlistan. Men när vi nu inte gjorde det så hade vi i alla fall gjort vårt yttersta. Tyckte Pappa.

Bäst av allt tyckte Pappa Anders om att slå sig ner vid köksbordet, skruva upp "kaffeflaska" och hälla upp en slurk. Knacka ur pipan mot askkoppen, ta fram Hamiltonpaketet och stoppa pipan, sakta och omsorgsfullt...ja, så kopplade den månskensbonden av...

SeniorVM i Kanada

Svenska laget har tagit ännu en seger!!
Vi vann mot Danmark!! med siffrorna 7 - 3. Yes!!

På hal is i Kanada

Senaste nytt från Veteran-VM i curling:

Svenska laget vann lätt över Nederländerna!!! Grattis!!!


Toalettbestyr...

Ibland måste man uppsöka allmänna toaletter. Man är liksom alldeles nödd och tvungen. Sådana lokaler kan vara rejält ofräscha men det gäller att bita ihop. Måste man så måste man... 

Om man vore riktigt smart borde man ju direkt kolla om det finns toapapper. Men oftast kommer detta som en glad överraskning först när man behöver pappret. I bästa fall finns det rikligt med papper och man tackar sin lyckliga stjärna. Andra gånger för man hålla till godo med en liten snutt men är lika glad för det. Vissa gånger finns inget papper alls. NEEEEJJJ! Här slutar tacksamheten tvärt. Och man skulle helst vilja hoppa och skrika av ilska. Men situationen är inte lämplig för sådana aktiviteter, som ni kanske förstår. 

Nåja, man är ju inte helt tappad bakom en vagn. En gång rev jag fram helginköpslistan ur byxfickan och klarade torkningen på ett tillfredsställande sätt, tack vare att jag hade handlat riktigt mycket. Vid ett annat tillfälle tog jag ett snytpapper ur jackfickan. Det mesta fixar sig



Men något annat som med åren blivit mer invecklat det är tvättningen efter toabesöket. Nu för tiden ska man ju inte vrida på kranarna. Nej, man ska föra händerna under kranen för att locka fram vattnet. Lite magiskt faktiskt. Inte för snabbt och inte för sakta. Inte för nära och inte för långt ifrån. En gång fick jag inte ur en enda droppe vatten. Förstod inte alls konstruktionen. Måste man vara utbildad VVS-ingenjör, eller?

Inte heller pappershanddukar finns. Man får lufttorka händerna likt finskinkan från Italien. Tycker själv att den sortens torkning är totalt värdelös. Jag brukar rata blåsningen och bara skaka av det värsta vattnet på händerna. Men undrar vad den som kommer efter mig tänker när hon tar i det våta dörrhandtaget????!

En gång var jag restaurang och när jag skulle tvätta mig efter toabesöket och tryckte på tvålpumpen kom det ut en enorm tvållöddermassa. Stor som en normal handboll. Kulturtanten, som naturligtvis också var med, trodde att det var som en pik att man borde raka benen. Åh, ja visst, så var det nog. Bäst att alltid ha en rakhyvel i handväskan, kasta upp benet i handfatet och göra det som göras ska. Jag kan ju fortfarande få upp benet så långt men det är väl bara en tidsfråga hur länge man klarar det.

Men något grubblande fastnade i huvudet. Hur sjutton kunde tvålautomaten se att man var av den muskiga typen som regelbundet behöver raka benen? Förmodligen någon slags övervakningskamera med röntgenfunktion. Ja, nu blir man ju observerad nästan överallt. Kamerabevakningar och telefonavlyssningar. Datorer blir hackade. Man blir kollad med fartkameror på vägarna. Kontrollerad på affären när man scannar varorna.

Nästa sak blir kanske permanenta kameror på toan så det automatiskt rullas fram en exakt lagom lång pappersbit beroende på hur stor rumpa man har. Mått efter några nytillkomna EU-regler. Toalettpapperslagen. Ja, vad kan man säga? Man kanske borde, efter denna upptäckt med röntgenkameran, se till att man alltid har dom små, snygga, silkiga, svarta spetstrosorna på och inte dom stora, säckiga, sladdriga och urtvättade tantunderbyxorna helt utan resår.

Typiskt alltså, då gäller det att gräva riktigt djupt i byrålådan. Och bara hålla tummarna…