Härsevärsekurn

Under vår barndom fanns det något som hette hässjevirkeskuren. Den var belägen i backen bakom stora berget. Vi systrar kallade den dock för "härsevärsekurn". Det var ju alla hundratals hässjestörarna som lutats emot, och runt om, en stor björk. Det spännande med den var att man kunde ta sig in där och till exempel gömma sig när vi lekte kurragömma. Ingången var mycket liten men i de yngsta åren utgjorde ju inte det några större problem. Om härsevärsekuren däremot stått kvar idag så hade det varit ett rent mirakel om man kommit in med mer än högra överarmen. Välbyggd som man blivit med åren.

Det som finns kvar av härsevärsekuren
står lutat mot lagårdsgaveln

Redan som små flickor fick vi vara med och hjälpa till på gården. Vilket kändes helt naturligt. Egentligen fick vi ju inte köra traktor innan benen hunnit bli så långa att dom nådde ner till broms och koppling. Men vid vissa fall tillfällen så fick vi hjälpa till med traktorkörning ändå. Det var när det var dags att samla in alla hässjestörarna efter torkning av ärtor och havrekärvarna. Den dagen det arbetet skulle utföras så gjorde Pappa Anders som så: han placerade syster min bakom traktorratten och la in ettan och med handgasen på noll. Så fick hon köra runt, runt på åkern. Pappa gick bredvid, ryckte upp störarna och slängde upp dom på vagnen bakefter traktorn. 

Själv fick jag sitta med bak på vagnen med några av dockorna i knät. Jag hade väl inte så stort förstånd på den tiden (och det har hållit i sig under alla åren, kan jag garantera) så jag var aldrig rädd under dessa traktorfärder med storasyster vid ratten. Trots att man fick hålla i sig allt vad man orkade för att inte falla av i farten.

Ska sanningen fram, och det ska den väl, så blev det rätt mycket kaffeved att ta hem efter dom traktorvändorna. Systern hade svårt att hinna styra undan för alla störarna, som förvisso stod rätt tätt, och mejade ner en stör lite då och då. Konstigt nog så tog Pappa det ganska lugn ändå med tanke på att det var rätt många hässjestörar som fick sätta livet till. Men han hade nog stora förhoppningar om att vi snart skulle kunna köra traktor lika bra som han. Dessutom så hade han mycket starka nerver den mannen.

Så var den arbetsdagen slut. En riktigt bra dag kan man säga. Jobbet med störarna på åkern blev klart. Pappa hade haft koll på var ungarna varit hela eftermiddagen. Mamma Gertrud hade fått lugn och ro inne i köket och bakat vetebullar. Och en kopp kaffe kokt på nykraschat hässjevirke tackar man väl inte nej till...eller?