Jag minns så väl hur både Kulturtanten och Svågern stod där på knä framför mig och bedyrade hur Pärlan blivit så morgontrött med åren och sov till minst nio och halv tio på morgnarna nu för tiden. Jo, pyttsan, om det nu skulle vara som Pinocchio hade det så skulle dom där curlingtyperna gå omkring i Kanada med världshistoriens största och längsta näsor.
Nu har jag varit ute med hundskrället 04.30 fem morgnar i rad. Men hon har dock hunnit krafsa, grymta och byta plats hundra gånger en hel timme innan dess. Det blir lätt så att man ger upp och släpar sig ur sänghalmen. Det finns liksom ingen återvändo...
Jag drar på mig termokläderna utanpå pyjamasen. På med stövlarna och reflexvästen. I med bajspåsar och lite hundgodis i fickorna. Checkar av ficklampan. Drar ner mössan ordentlig över öronen. Och så ut i 10 graders kyla. I kolmörkret. Vadå, mörkrädd, jag? Inte heller.
Så travar vi på längs den hala vägen. Vid den jättestora granen i kroken så händer det plötsligt. Det brakar till och låter som om dom kraftiga grangrenarna fullkomligt bryts i tändsticksstora småbitar. Så flaxar något makalöst stort, fruktansvärt farligt och förmodligen ruskigt folkilsket ut från granens barriga inre. Pärlan, den arga vakthunden hoppar jämfota upp i luften. Minst en meter, skulle jag tro. Jag står paralyserad av skräck. Törs inte lyfta den kraftiga ficklampan i ett försök att försvara oss. Vågar inte ens lysa efter odjuret (inte Pärlan alltså). Jag ville inte se vad det var. Kanske det var en bautastor uggla...en hungrig gam...eller livsfarlig vampyr...
Efter en trekvart är vi hemma igen. Efter en väldans rask promenad ska jag erkänna. Särskilt förbi vampyrgranen på tillbakavägen. Pärlan får lite mat. Och jag då? Är det någon idé att gå och lägga sig? Näe, jag tänder i spisen. Sätter på kaffepannan och tar en lång-lång frukost.
Hundpromenaderna avlöser varandra under dagen. Pärlan släpper mig aldrig med blicken. Känner väl att hon kan lura i mig precis vad som helst. Tänker väl som så: "Den tanten kan man få till att gå ut hur många gånger som helst.".
Ja, om jag inte har gått ner 11 kilo fram till att Kanadaresenärerna behagar komma hem så lovar jag att äta upp min gamla hatt.
Fast jag äger ju ingen hatt...kanske den gamla reklammössan från andelsslakteriföreningen duger...förmodligen lättsmält då den är från slutet av 40-talet...mums!
Men Lilla Gummann är du inte med i Canada?!
SvaraRaderaHur illa har jag då läst? Ibland gissar man och allt blir fel. Hundvakt också! Tur att jag inte har någon som behöver den sortens hjälp. Hundar o jag fungerar inte så bra. Häst är heller inte min sort- gjorde ändå stort försök att gilla ridning då när Karin var yngre. Hennes häst Donovan var ju så snäll, fast mej var han inte alls förtjust i att ha på ryggen. Väl uppe till mångas stora glädje var det enbart obekvämt, ostadigt- ja allt man kan hitta på o. Gjorde aldrig mer försök, fast så här efteråt kunde det varit roligt med ridturer tillsammans. Karins hästintresse hade hon livet ut och när hon inte orkade med hästarna fick de stå hos en kompis och vi åkte dit och hälsade på.
Uggla finns i föräldrahemmet och den har lyckats skrämma sonen vid flera tillfällen. Jag kan tycka det är lite kusligt om hösten när de hoar här utanför på mossen. Låter som bra motion med Pärlan i alla fall. Tur det inte är varg ni råkar på. Hörde att någon med hund inte så långt från där jag bor (Västergötland) såg en varg. Neej den vill jag nog inte möta- minns pappas berättelse när han med bil i Norrland under beredskapstiden sett en varg och hur obehagligt han tyckte det vart.
Kerstin
Tack för deltagandet! Näe, Kulturtanten och jag drog lott om vem som skulle få följa med till Kanada. Och vem vann? Jo, hon så klart. Nej, så var det inte riktigt faktiskt! Jag tror hellre jag vill åka någonstans med butikschefen Valdemar. En gång fick jag följa med honom på jobbresa till Österrike. Det satt inte helt fel.
SvaraRaderaVarg då? Jominsann, för flera år sen gick barnen och jag ut för att hämta posten. Det hade kommit nysnö och det var jättestora djurspår på vägen. Jag trodde det ju var en jättestor hund som sprang lös och blev livrädd. Nästa dag fick jag veta att det var vargen som varit på "genomresa". Inte särskilt kul, faktiskt. Men jag litar på min gälla stämma. Ser jag nåt läskigt så gallskriker jag. Om jag törs alltså...
Men alltså...är det du som sköter om hunden, eller är det tvärtom?
SvaraRaderaHan kanske vill passa på att få dig i fin form till baddräktssäsongen? Tycker att det är vänligt och omtänksamt tänkt i så fall!
Pärlan kanske fortsätter med matte, när hon kommer hem - liksom av bara farten! ;-)
Ja, jag förstår inte hur vår relation är. Ja, Pärlan och min. En person kommenterade alla våra evinnerliga rastningar och undrade om jag tänkte slita ut hunden. Milda makter, tänk om jag nöter på med hunden så att benen slits ner så hon förvandlas till en tax.Vill Kulturtanten ha en tax?
RaderaMen jag ska säga det att jag tror att jag blivit lite spänstigare. Häromdagen fick jag för mig att jag kunde spänna magmusklerna. Dom har inte varit synliga under de sista 22 åren. Jag får bara säga GRATTIS till mig själv! Fast det kanske bara var inbillning...förmodligen...
Skönt att veta att Pärlan har det bra.
SvaraRaderaKulturtanten
Jodå, nu ligger hon i "min" fåtölj inlindad i den heliga AD-killenfilten. Blivit rastad 6 ggr sedan 05.07 i morse. Har brutit sig in och lyckats hitta ett pastapaket i ett skåp och strött ut över hela golvet. Och skrämt livet ur en svart pudel. Livet leker...
Radera