Walk - in - closet

Alla kvinnor drömmer om en stor, rymlig och fräsch walk-in-closet. Alla kvinnor utom jag. Och möjligen Kulturtanten då. Vad ska man ha en sådan till?

En period i livet delade till och med mina kläder plats med dammsugaren och golvmoppen i städskåpet. Och det räckte gott och väl. Varför skulle man uppta ett helt rum bara för att sju galgar med kläder, två par skor och ett par vinterkängor skulle finna sig ett hem?

Det enda som egentligen tar plats är den stora korgen med raggsockor. Eller lådorna med långkalsonger. Galgarna med reflexvästarna. Bilmössan. Och så regnkappan.

Jag har ju redan berättat att jag inte ofta köper kläder. Först och främst så går jag ju ständigt i väntans tider. Ja, i väntan på att kroppen ska förvandlas till en alldeles underbar skapelse. Och detta tar tid. Tydligen. Jag tappar ibland tron på att den någonsin ska bli klar. Men jag kämpar och lider...man vill inte gärna ge upp.

Är jag mot förmodan ute i affärerna så hamnar jag, konstigt nog, alltid på avdelningen för mammakläder. En gång var jag till och med in och provade en alldeles underbar tunika innan yngsta dottern, Runda bullen, insåg att det var en mammaklänning. Skit också! Kunde ju köpt den ändå men hittade en väl tilltagen tyglapp i sidsömmen där det stod typ MAMA på. Dottern ville direkt hänga tillbaka den medan jag förtvivlat försökte framhålla att jag ju faktiskt var en MAMA. Där stod vi två i provrummet och slet i den stackars tunikan. Vem vann? Om jag säger så här, det blev ingen tunika köpt den dagen. Heller...

Dom kläder som jag ratar i slutet på en säsong, och vill förvandla till hemmajobbskläder, dom tar jag med glädje fram nästa lämpliga period. Va, den här snygga jumpern, det är väl inget fel på den?  Asch, dom jeansen ser ju riktigt skapliga ut. Så fortsätter det. Plaggen hänger med en säsong till. Kanske ett helt år. Eller flera...

Kan heller inte mixa och matcha till det. Köper jag ett par byxor ena gången och en tröja någon månad senare så upptäcker jag att dom inte alls går att kombinera. Har helt enkelt ingen stil.

Tur att jag finner mig själv synnerligen snygg i HellyHansen-tröjan och storstövlarna. Under många år hade jag dock önskat mig ett par sådana där gula, självlysande jobbarbyxor med många fickor. Och när jag skulle fylla 50 år så undrade butikschefen Valdemar vad jag önskade mig och jag nämnde omedelbart jobbarbyxorna. Han ruskade på huvudet men vad packade jag inte upp, bland annat, på den stora dagen om inte dom alldeles underbara självlysande byxorna. Vissa i släkten fnyste när dom fick höra om presenten. "Jobbarbyxor i 50-årspresent, det passar sig inte alls.". Jag borde ha önskat ett fint smycke. Tyckte dom, ja. Men inte jag...

Jag fick en ny fin såg också i present. En fogsvans. Ruskigt vass och med fint orange handtag. Med speciellt skydd. Jag har gömt den på verandan. Vill någon låna den får den lova dyrt och heligt att lämna tillbaka den ordentligt annars blir det snickerboa direkt. Är detta månne en lämplig 50-årspresent?

Man får det man förtjänar...var det någon som sa...har redan börjat fundera på vad jag önskar mig när jag fyller 60...kanske en alldeles egen borrmaskin? Eller ett par rullskidor kanske?