Spindelkvinnan

Under Lilla stugan finns jordkällaren. Denna källare var oumbärlig på den tiden när vi var små. Där fanns potatisen, morötterna och alla saftflaskorna. Burkarna med lingon- och tranbärssylt, äppelmoset, lingonpäronen och dom inlagda kantarellerna. Dricksbacken. Plus mycket annat.

Nu för tiden brukar vi på sin höjd ställa in kassen med ölburkarna där. Om man törs gå in där över huvudtaget. Va, kanske ni undrar, inte våga gå in?

För flera år sedan flyttade spindlarna in där och har sedan dess vägrat släppa sitt grepp. Dessa spindlar tillhör inte det småväxta släktet. Nej, huga, dom är jättestora och läskiga. Inte nog med det, det hänger stora kokonger i taket också. Inrullade, ludna saker.

Om jag absolut måste ta mig in där tvingas jag ålkrypa på golvet iklädd stora regnstället med huvan ordentligt igenknuten så i princip bara näsan tittar fram. Vem vill ha ett par bautastora svart, håriga spindlar på halsen? Inte jag. Absolut inte jag. Egentligen borde man ta något lugnande innan man kryper in där. Eller något kraftigt uppiggande. Ja, så nerverna orkar med en sådan fruktansvärd belastning. Och även om man klarar av en sån jordkällar-ålning med livet i behåll så blir man tvungen att hoppa och skrika ett långt, långt tag efteråt.

Spindel 3 cm lång
Något otydlig, ville inte gå så nära,
av naturliga skäl

Jag fick inte avhysa dessa vidriga hyresgäster från jordkällaren med våld. För Kulturtanten alltså, som den miljökämpe hon är. Hon tog i stället en stor glasburk och plockade ner spindlarna, en efter en, i burken och stjälpte ut dom uppe i björkbacken. Hon sprang som i skytteltrafik mellan källaren och backen med spindelburken i högsta hugg hela kvällen. Jättebra, nu blev det helt tomt på spindlar i källaren. Bra jobbat Kulturtanten!



Nästa dag kom jag skuttande glad och pigg och skulle ställa ner en burk i källaren. Jag slog upp källardörren och...OIEEE!!!...vad mötte mig där? Om inte dom förbålda spindlarna. Dom hade knatat tillbaka och hängde nu och dinglade från taket eller kröp på väggarna. Jag inbillade mig höra en litet retsamt fniss där inifrån källarutrymmet. Kan spindlar verkligen skratta?

Jag fick ligga länge på kökssoffan med kalla, våta handdukar över pannan i ett hopp om att mina stackars nerver skulle lugna sig...

Denna sommar ska jag ta strid med spindlarna. Sopkvasten kommer att gå varm. Jag kommer säkerligen att spruta på med insektssprayen både morgon och kväll. Eller hur gör man? Hur blir man av med stora, otäcka, snuskiga spindlar på bästa sätt? För alltid...

(Valdemar och jag har filurat ut värsta behandlingen av spindlarna. Tråkigt nog passar denna inte i skrift. Och Kulturkvinnan ska absolut inte få nys om detta.)