Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 28 februari 2013

Bara ett pyttelitet halshugg...

Brukar du lida av halshugg? Inte det, nej. Men det har vi gjort. Åtskilliga gånger.

Våra halshugg har inte varit av det drastiga slaget, tok heller. Halshugg är, enligt gammalt talesätt, när man får ett köttigt jack mellan lilltån och ringtån. Verkar bagatellartat, men det kan vara synnerligen svårt att bli kvitt sådana besvär.

Vi fick lära oss av Folke hur man kurerar sig. Man tager en tåt äkta ullgarn och knyter runt tån, så liksom garnet kommer i kontakt med "hugget". Vänta en till två dagar, möjligen tre, och halshugget har farit all världens väg.

Våra halshugg kom förmodligen av timmar, dagar, veckor och år av intensivt orienterande genom kärr, bäckar och allmänna sump- och träskmarker. Alltså ständigt våta skor. Alltid fuktiga fötter. 

Men man var glad och tacksam, rentav lycklig, för att halshuggen satt där dom satt...det hade kunnat vara mycket värre...trots allt...

onsdag 27 februari 2013

Bondbruk och återförnuft 3

Del 3 Att ta till vara


När det gått hål på stövlarna laga genom att sätta på en cykelslangslagninglapp. Om stövelskaften blivit krackelerad och gått sönder klipp av dom och vips har man ett par stövelskor. Sådana fotbeklädnader kan man nu hitta på den nutida skomarknaden. Fast i nytappning förstås. Mamma Gertrud hade alltid "stövelskonna" på sig när hon var i lagården.

Har du fått slut på gummisnoddar? Plocka fram en kasserad gammal cykelinnerslang. Klipp lagom breda gummisnoddsbitar av slangen och så har du ett snoddförråd som räcker hela våren och sommaren.

Spara på plastpåsar. Diska ur, de inte alltför snuskiga, plastpåsarna i diskvattnet. Skölj ordenligt. Häng upp och torka.


Har det gått hål på raggsockorna? Stoppa, oftast hälen, med passande garnfärg. Har det blivit för stora hål på raggsocksfoten? Klipp av foten och sätt upp skaftmaskorna på stickor och sticka en ny fot. I matchande färg.





Gamla lakan som det blivit hål på. Lappa och laga med tygbitar från andra söndriga lakan. Har lakanet helt gett upp. Sy örngott av de bästa bitarna. De tunnaste bitarna kan man fålla runt om och ha till fönstertrasor. De halvtrasiga delarna blir rätt och slätt damm eller torktrasor. Eller klippes med fördel till åtråvärda matt-trasor.

Har den hemstickade tröjan blivit för liten eller för sliten? Repa upp tröjan. Nysta upp och linda garnet hårt och nu är det fritt fram för nya alster. Ett par strumpor? Eller kanske vantar? Eller varför inte en "bilmössa", lagom glesstickad. Så användbar året om. Och så himla populär.
 
Gör din egen stänkflaska. Det skulle strykas mycket när man var liten. Och manglas. Dukar, näsdukar, handdukar och örngott. Även underkläder och skulle inte förvåna mig även strumpor. Allt skulle stänkas, rullas ihop och ligga en stund innan man lade dom under det varma järnet eller drogs genom mangeln. Då hade man tagit en gammal kvartingflaska, gjort hål i korken med en spik, fyllt med vatten och så stänkte man över tvätten. De vita, hemvävda linnedukarna hade mangelveck så vassa att man med ett feltag kunde skära sig riktigt ordentligt.

Alla kasserade kalsonger, linnen och underbyxor kom att bli skurtrasor. Jag kommer aldrig att glömma faster Veras fullkomligt underbara städskåp där dammtrasor och skurtrasor låg i långa rader, i raka fina högar. Ordentligt fållade, perfekt strukna och så vittvättade att man nästan inte nändes att använda dom. Ett sådant städskåp har jag aldrig haft. Och kommer förmodligen heller aldrig att få...fast å andra sidan städar jag ju inte särskilt mycket heller...

tisdag 26 februari 2013

Dagens kulinariska!

Dagens middag korvstroganoff. Enkelt bara värma den frysta stroganoffen i den nya mikron och koka riset.


 Något känns fel! Var är plastlocket.


Varför försökte jag mig på den turkiska instruktionen?


Man kan tydligen tina mat med grillen på men det blir inte bra!
Nu är det bara att göra om och göra nytt!!  Tror jag ska prova den kinesiska instruktionsboken som omväxling.

måndag 25 februari 2013

Morgon mellan fjällen...

Häromdagen satt jag och filurade. På allt och inget. Helt plötsligt kom jag att tänka på gamla Folkskolan. På fröken, morgonsamlingen, Morgon mellan fjällen och Din klara sol och det pustande orgeltrampet.

Jag minns berget där vi lekte. Vårens första hopprepshopp i de ärvda promenadskorna. Kulspelandet med Mammas nysydda kulpåse hårt i handen.


Det som jag absolut aldrig kommer att glömma från småskolan är - Björnklistret. Den gröna burken, vita locket och så den lilla plastspateln som man kunde bre ut klistret med. Kommer ni ihåg? Det var tider det...

Jag måste erkänna att jag brukade smaka på klistret. Lite då och då. Rätt ofta faktiskt. Jättegott!

Så här många år efteråt, det borde ju vara preskriberat nu, undrar jag bara: Handen på hjärtat, var det bara jag som åt av björnklistret?...eller?...ingen???

söndag 24 februari 2013

En gång


En gång för länge sedan hade man bara en tv.
På denna svartvita tv fanns bara en kanal.
Barnprogram var det bara en halvtimme om dagen.
På julafton var man i lyckohysteri, tecknat i en hel timme,  Kalle Anka och hans vänner.

En julafton skulle jag vara rolig, trodde jag. Lilla gummann älskade Lady och Lufsen. Bäst var när dom pussades över spagettitallriken. När det var dags att pussas tog jag helt enkelt och brottade ner syrran på golvet och hindrade henne att se pussen. Döm om min förvåning, hon tyckte inte alls att det var kul!!!


Så varje gång jag ser våran Lady och Lufsen kudde tänker jag på denna misslyckade attack.

lördag 23 februari 2013

Lärklunden

Dahliaknölar? Skulle det vara något att orda om, kanske? Nej, tacka vet jag lärkträd.

Jag har alltid varit svag för lärkträd. Även om vi haft hela skogen full med träd har vi ju aldrig ägt ett sådant.

Mina kära, gamla arbetskamrater skänkte mig ett lärkträd. Jag var så glad över detta träd att jag inte kunde lämna det, så jag körde omkring med det i bilen. Tills jag insåg att jag skulle bli tvungen att skiljas från det och plantera det ordentligt.

Nu har det bott på gården sedan i somras och ser ut att må alldeles utmärkt. Eller hur kan man se det vintertid, kan man ju undra. Då ser det ju ut som trädet helt gett upp. 

Sent i höstas kom Valdemar springandes genom trädgården, störtade in i köket och kastade sig ner på närmsta stol. Pustade och frustade en lång stund innan han återfick talförmågan:

"Din idegran ser inte ut att må bra. Den har tappat alla sina barr!".

"Idegran?!" fnyste jag åt honom. "Det är ingen idegran. Det är ett lärkträd och det SKA tappa alla barren!". Jag blev oerhört upprörd. Det kändes nästan som en ren och skär förolämpning.

Efter den händelsen så blev Valdemar väldigt ödmjuk vad det gäller lärkträdet. Man kan se honom stå och titta på det. Klappa lite över grenarna. Tror nästan att han pratar lite med det.
Lärkträdet - vilket praktexemplar
Utmärkt! Med den behandlingen kommer det nog att växa snabbt och bli kraftigt och fint. Det får gärna växa några meter redan till våren. Faktiskt. Väntar ivrigt på lärkkottar och fina grenar. Och på fler träd, då platsen redan fått namnet Lärklunden.

Men just nu ser det nästan kört ut med den barrlösa risbusken...men man får inte ge upp så lätt...det finns hopp...

fredag 22 februari 2013

Lyckan är...

Lyckan är att gå på trädgårdsföreningens årsmöte och vinna en daliaknöl! 

Mörk, mörk röd låter underbart. Hög, hm, kan behöva mycket stöd.

Tänkt att något så fult kan bli så vackert.
Med mig är det precis tvärtom, vacker som barn men sen gick det över.  



torsdag 21 februari 2013

Så in i vassen

Vass och vass så långt man ser. Men vad skådar mitt norra öga? Kan det vara Moses i vassen?

Nej, nu ser jag, det är ju "Mannen i vassen" som är ut på en tur i vegetationen.



Här finns en och annan cigarr som vi kallade dom när vi var små. 


kaveldun

Vi plockade dessa bedårande tingestar och tog in dom i huset. Inget vår Mamma Gertrud uppskattade! Väl inne i värmen exploderade cigarrerna, det var inte kul! Cigarrludd överallt. Städa, städa, städa.

Intresset för dessa växter svalnade ganska snart...det gick inte ens att få eld på skiten...och dessa skulle kallas för cigarrer?

onsdag 20 februari 2013

Bondbruk och återförnuft 2

Del 2 Huskurer

Har du problem med vårtor på händer eller fötter. Ta en fläsksvål och stryk över vårtorna. Be en vän gömma fläsksvålen under en sten i närmsta skogsbacke. Vips, så är vårtorna borta. Så tyckte Mamma Gertrud i alla fall.

Självsprickor på tummar eller fingrar? Då finns det en utomordentligt bra lösning: häll linolja över självsprickorna. Så gjorde Pappa Anders. Fast å andra sidan så använde han linolja till absolut allt. Ett universalmedel, alltså.

Skoskav, knäck ett ägg, häll bort ägget, dra bort hinnan som sitter på insidan av skalet, lägg den kladdiga sidan av hinnan mot skavsåret. Sätt dig ner och vänta, länge, tills kladdet torkat. Nu är du så gott som besvärsfri.

Lägg groblad på de infekterade såren så läker de snabbt. Vi har vår grobladsamling alldeles bredvid dynghögen. Lätt att hitta när det behövs. Vi hade stort behov av groblad när vi var små. Allra helst då systern hade en egendomlig förmåga att alltid hacka högafflar genom fötterna. Eller virknålar genom händerna. Hon borde faktiskt ha blivit fakir. Hon hade kunnat gå långt hon. Tänk själv, "Fakirtanten". I stället för som nu, en enkel Kulturtant.


Lider du av vagel i ögat. Titta genom botten på en grön pilsnerbutelj mot solen. Lindringen sker rätt snart. Egentligen är det klart när sista droppen pilsner runnit ner i ögat. Höll här på att skriva "snigel på ögat". Men det är ju något man får om man inte betalat tv-licensen. Akta er för det. Ingen huskur i världen kan bota detta.

Vid brännsår. Skär av en bit av aloeväxten och gnid in såret.

Kliande utslag pudras med potatismjöl.
 
Vill du slippa fotsvett? Ta en promenad barfota i daggvått gräs.


Hur står det till med benen? Bensår, aha! Bulta ett blad vitkål och lägg över skadan. Hokus, pokus, så är det borta. Nåja...

 
Varsågod att prova på de olika huskurerna! Tänk dig komma springandes barfota i det daggvåta gräset, med vitkålslindade ben, feta linoljedrypande händer, fläsksvålar och grobladsbuketter mellan tårna med blicken mot solen. Genom pilsnerflaskan.

Vem vet, du kanske blir som en helt ny människa. Jag kommer i alla fall att prova det...

tisdag 19 februari 2013

Hetvägg


Oj, grädde i mustaschen. Ingen tackar nej till en smaskig semla...

Själv har jag nog lyckats pressa ner minst åtta semlor på mycket kort tid. Kanske ingen bantarmat direkt men jag tänker precis som Pappa Anders gjorde: "Det man är sugen på att äta det är något som kroppen behöver.". Oj, vad klok den mannen var...

måndag 18 februari 2013

Luftbubblan


När man bor så här ute på landet med gamla hus och maskiner av olika slag så går ju saker och ting sönder. Mest hela tiden kan man tycka. Man hinner lagom in efter att ha lagat skottkärran så har man stopp i vasken. Eller direkt efter att ha skottat hela gården så rasar ena bodtaket ihop. Det finns alltid något att pyssla med. Om man nu vill, alltså. 

Hela veckan hade jag klagat inför butikschefen Valdemar om att det rann dåligt ur vasken. Han spolade lite, lite försiktigt men tyckte inte att det på långa vägar verkade vara stopp. Han stängde kranen, torkade händerna på den hemvävda handduken och sa så där i förbifarten – ”Äsch, det är nog bara en luftbubbla!”. 

VA!? Luftbubbla? Jag kastade mig genast in under diskbänken med en hink i högsta hugg. Lossade alla rören, rensade ur allt klägg och skruvade tillbaka allt. Inte såg jag någon luftbubbla heller.


Någon vecka senare kom Kulturtanten utrusande med stora skurtrasan viftande framför ansiktet. ”Det är något fel på vattenfiltret, det läcker!”. Svågern och Valdemar tittade på varandra, suckade tungt och önskade att dom var långt, långt därifrån. Men till slut masade dom sig motvilligt in i vattenfiltervrån. 

Svågern bankade några gånger på filterlocket med en stor skruvmejsel. Men inget hände. Valdemar torkade med trasan vid läckaget. Stack in huvudet mellan filtret och cirkulationspumpen och lyssnade. ” Nä, det är nog bara en luftbubbla!” konstaterade dom unisont. 

Kulturtanten och jag tittade på varandra. Knöt nävarna i fickorna. Gjorde en tyst sammansvärjning genom att bara lyfta ena ögonbrynet. Kulturtanten rusade efter största skiftnyckeln och jag hämtade stora hinken. Här skulle det ske storverk. Efter några timmar var arbetet klart. Hade vi sett någon luftbubbla? Nej!! 

En kall onsdag tyckte jag att gasen var lite oregerlig. Bad Valdemar följa med på en runda för att kolla upp detta. Han gasade, bromsade, gasade och bromsade och stannade bilen. Öppnade motorhuven och knackade på några påfyllningsmackapärer och sa sen: ”Förmodligen bara en luftbubbla!”. 

Vad har vi lärt oss av det här då? Jo, bara man väntar tillräckligt länge, och dessutom har lite tur, så ordnar sig saker och ting bara den där rackarn´s luftbubblan utplånas för alltid, alldeles självmant. Och då äro alla problem som bortblåsta. Ja, varför göra det svårare än vad det är...


söndag 17 februari 2013

Bondbruk och återförnuft...

Genom åren har man lärt sig ett och annat. Faktiskt. Vissa saker kan kanske kallas vanligt bondförnuft som bara smugit sig på och fastnat. Det som idag kallas för återbruk det var ju bara helt naturligt leverne på den gamla goda tiden.

Detta kommer att bli en spännande följetong flera veckor framåt. Något att verkligen se fram emot.

Del 1 Tidningskunskap

Förr i tiden fanns absolut inget toalettpapper på utedassen. Men massor av tidningar. Både dagstidningar och veckotidningar. Man valde helst dagstidningarna som hade bättre uppsugningsförmåga än veckotidningarna. Även telefonkataloger var effektiva vad det gällde torkningsförmåga.  Alla sidor gnuggades dock för att bli mjukare.

I taket på vårt utedass står, än idag, med tydliga bokstäver:
Spar papper använd fingrarna. Hm, låter konstigt! Vilken lustigkurre skrev det?


Tidningarna användes också som vindskydd. Åkte man cykel eller moped och det var i kyligaste laget så plockade man fram gamla tidningar och stoppade in under rocken och man höll sig garanterat varm under hela turen. Nästan svettig.

Kändes gummistövlarna råa och kalla? Eller var sulan i det närmaste obefintlig? tog man fram en tidning, ritade av sulan på pappret, klippte ut och lade i stövlarna. Varmt och gott.

Snabbtorkning  av tvätt förr i tiden. Rulla in dom blöta klädespersedlarna i handdukar. Rulla ihop riktigt hårt. Lägg dom i press. Veckla upp. Nästan torra. Häng upp ovanför vedspisen för sista lilla torkningen. För tjockare plagg, typ arbetskläder, blåkläder, så kunde man också rulla med några dagstidningar för extra effekt.

Mycket tidningspapper gick åt. Till toapapper, skosulor och vindskydd. Och så behövde man ju papper att tända i spisen,  kakelugnen och kaminen med. Det gällde att hushålla med de tre tidningar man prenumererade på. Bärgslagsbladet, Saxons veckotidning och Kvällstunden. Ponera att Kvällsstunden, den läsvärda och folkbildande avisan, alltid lämnades vidare till faster Vera.

Tidningar har inte bara ett nyhetsvärde, inte bara en fram och en baksida, den kan användas till vad du vill. Bara fantasin sätter stopp...

lördag 16 februari 2013

Manligt och kvinnligt i skogen

Mannen svingar sitt sågsvärd med bravur. Avverkar ett och annat fallet träd. Till nästkommande vinter kanske det behövs mycket ved så man kan värma sig framför kakelugnen.


Lilla gummann försöker dra sitt strå till stacken. Här ger hon sig på en "frodig gran". Denna lilla pinne värmer högst en kvart.

Ja, nu är det bara att fila upp kapklingan, plocka fram remvaxet 
och trampa igång klyven. Inga fritidsproblem här heller...

fredag 15 februari 2013

Hotell Lilla stugan

Butikschefen Valdemar och jag brukar ibland frottera oss med högdjuren på hotell då och då. Vilken är en klar kontrast mot hemmalivet med HellyHansen-tröjan och storstövlarna ute på vedbacken. 

Själv tycker ju jag att det där med att bo på hotell det är alldeles för dyrt och där passar ju inte jag och jag har inga lämpliga kläder och sådana saker. Men Valdemar ger sig inte i första taget. Som en envis åsna (?) drar han med mig och ser till att vi kommer iväg. Så vi har faktiskt besökt ett och annat hotell under våra år tillsammans. Trots att jag är som jag är.

Det jag uppskattar mest är att ligga i badet. Det finns ju hur mycket varmvatten som helst. Medelhavsvärme i badrummet och ingen toppluva behövs där heller. Det är också härligt att bara ligga i sängen och kolla på tv. Utan att behöva rusa upp för att lägga i en vedklabb i vedspisen med jämna mellanrum.

Men allra bäst är ju hotellfrukosten. Mums, säger jag bara. Valdemar och jag har pratat mycket om frukostarna och jämfört vilket hotell som varit bäst. Vid ett tillfälle satt vi i en storstad, högst uppe i en närapå skyskrapa. Det var god mat. Det var mycket fina människor. Det var fin utsikt. Jag viskade lite försynt, bakom den rejält tilltagna servetten, till Valdemar:

"Det här är nog den bästa hotellfrukosten som vi har ätit!"

Valdemar tänkte efter, la pannan i djupa veck, kliade sig lite i det gråsprängda skägget, så sa han med hög och klar röst:


Frukost hotell Lilla stugan
Nej, den bästa frukosten jag ätit det är lördagsfrukostarna i lilla stugan. Kokt ägg, leverpastejsmörgås med paprika, yoghurt med müsli och honung i och starkt kaffe kokt på björkved. Man kan blicka ner till sjön. Höra sprakandet i vedspisen. Ring så spelar vi skvalar lågt i bakgrunden. Och så är det bara du och jag.


Den lilla sjön bortom åkrarna

Suck! Är inte det romantik på hög nivå?

torsdag 14 februari 2013

Recykling

Vad gör man med alla tomma kesella och creme fraicheburkar?
Jo, man gör givetvis en lampskärm! Hur låter det?

Samla ihop en drös med burkar. Man får ta hjälp av vänner, arbetskamrater, grannar och gamla mostrar. Nu är det bara att börja tejpa ihop dem. Det går åt många plastburkar och en hel del tejp! 




 Helt automatiskt bildar burkarna formen av en glob.


När du fått ihop burkar till en hel glob är det bara att montera in en lamphållare i lampskärmen. Skruva i en glödlampa och hänga upp den.

Kort summering: creme fraicheburkar + tejp = en alldeles underbar lampa.

Men nu går vi vidare i skapandet. Undrar om man kan virka en väst av korvskinn...
 

onsdag 13 februari 2013

Stekgrytslocks - kuren

När vi var små var vi inte så ofta sjuka. Men blev man sjuk så var det inget särskilt med det. Man skulle helt enkelt inte känna efter så förskräckligt mycket.

Det användes salvor, medikamenter och metoder som funnits i århundraden men som fortfarande var tillförlitliga. Till exempel Mamma Gertruds liniment från 30-talet som fick onda ben att nästan brinna. Tacka sjutton för att man blev bra när salvan slutat verka. Eller äggskalshinnor mot skavsår. Hade man många eller stora skavsår blev det mycket pannkakor den veckan. Men Vademecum, Salubrin och Vicksalva det hade man alltid i köksskåpet.

Att bli förkyld var inte så himla dumt ändå. Då blev man lite extra ompysslad trots allt. Var man krasslig i halsen då värmdes pilsner på spisen. Så fick man lägga i några sockerbitar och dricka. Det var lenande för halsen. Hade man extra tur fanns en ask med Emsertabletter hemma. Då värmde man mjölk på spisen och så fick några rosa Emsertabletter smälta ner. Detta var himmelskt gott.

Vicksalvan smordes på bröstet när man var rosslig i luftrören, i näsan i rensande syfte och i öronen vid örsprång.

Salubrin var ju dundermedicin av stora mått och den strök man på insektsbett, snokhugg och andra småbesvär. Några droppar Vademecum på en sockerbit botade det mesta. Kanske till och med malaria, vem vet. Det var bara vid nära-döden-upplevelser som det grova artilleriet togs fram - Albylasken.


Ibland var man hostig och febrig. Då tog Mamma Gertrud fram det stora stekgrytslocket och la uppe på vedspisen och värmde upp till smidestemperatur. Så lindades locket in i tidningspapper och så runt med ett par hemvävda linnehanddukar och så bara knyta om med ett rejält bindgarnssnöre.

Det sjuka barnet fick lägga sig på kammarsoffan och mamma lade locket på bröstet. Jisses, vad varmt det blev. Och fruktansvärt tungt. Den unge som över huvudtaget orkade hosta en enda gång med detta lock på bröstet borde ha fått medalj. Man fick vara glad om man hade kraft att ta ett  litet andetag då och då.

Alltså kroppsvärmen steg till, ja, jag skulle inte förvåna mig, cirka 54 grader. Svetten rann längs kroppen. Och så klart, när sedan locket väl lyftes av fram på eftermiddagen, då sjönk ju temperaturen snabbt. Inte konstigt att man kände sig bättre efter en stekgrytslockbehandling. 

Något som också var bra var väl att den ömma, trötta Modern åtminstone visste var den ena ungen fanns. Ja, alltså nedtyngd på kammarsoffan utan någon som helst möjlighet att ta sig därifrån.

Penicillin var inget som användes i vårt hem i barndomens dagar. Och kanske dagens barn skulle bli piggare om de blev ordinerade en stycken stekgrytslocks-kur vår och höst i stället för penicillinbehandlingar var och varannan månad.

Sa hon som själv sitter ordentligt fast i nässpraysträsket...




tisdag 12 februari 2013

Igår kom den...

Igår låg den i brevlådan...

  
Ikväll ska jag titta mera på retrotapeterna, kanske man kan hänga upp nån av dom i mitt nya kök...

måndag 11 februari 2013

Att - göra - lista

Nu ligger vi i startgroparna med planering inför vårens, sommarens och höstens alla underbara projekt på gården. Bra med en lättläst och utförlig lista så att man inte glömmer något. Hur enkelt som helst, bara läsa, göra det som ska göras och så CHECK, kryssa för och så är det klart. Och så nästa projekt och nästa och nästa...det kommer att gå som en dans.

  • Laga logtaket
  • Rödfärga lagård, loge och lider. Här kommer ungdomarna att göra sitt yttersta. Vadå, frivilligt? Inte alls. Det kommer att förekomma både hot och utpressning. Bara så ni vet.
  • Snygga till på utedasset. Sopa, byta trasmatta, raka ner spindelväv och alla gamla getingbon, ta fram handfat och tvål. Vem anmäler sig frivilligt till att tömma utedasset? Tuppen jag! ropade Lilla gummann med sin gälla röst.
  • Laga garagetaket
  • Pigga upp den krackelerade rappningen. I och med att man måste komma nära väggarna kommer en viss uppröjning ske automatiskt. Bort med plogar, trasigt tegel och den gamla potatisfåremaskinen.
  • Gräva ur alla dikena. Ett mastigt arbete som räcker hela sommaren. Plus några år framåt. Alla utrustas med minst en dikspade var. Och ett glatt humör.
  • Forsla bort bäverhydda plus bävrar. (obs! stort projekt). Tips! En dynamitgubbe eller en härlig brasa kanske. Medtag benskydd och stor, kraftig pinne till självförsvar
  • Slå gräset på ALLA åkrarna. Svågern och Valdemar har anmält sig frivilligt och har avsatt tre av sommarens fyra semesterveckor till detta projekt.
  • Till hösten plöja upp långåkern. Denna syssla är vikt åt Lilla gummann som har ett förflutet som professionell plöjare. Raka fina fåror vill vi se (tillåt mig småle).
  • Ta ett nappatag med slybekämpning. Slipa upp gårdens alla sekatörer och busksaxar och dela upp alla verktyg broderligt mellan oss alla. Ingen får bli utan.
  • Utsmycka gården och trädgården med vackra blommor och planteringar. Kulturtanten blir såklart ansvarig då hon faktiskt är kassör i trädgårdsföreningen (dock på annan ort men ändå) och är nästan överkvalificerad för uppgiften
Pust! När man läser detta känns det lite tungt faktiskt. Hur ska vi orka? Så får man också ha i åtanke att det här är bara en tredjedel av listan...VA?!

Fortsättning följer...

söndag 10 februari 2013

Fladdermus - gos

I veckan stod det i tidningen:

"Ta inte upp döda fladdermöss.".  

Men oj, vad tråkigt, jag som alltid brukar ta upp just döda fladdermöss och gosa med dom. Precis som vilket husdjur som helst. Ja, men man är väl inte helt tappad bakom en vagn heller. Eller...

Jag kan inte påstå att mitt liv har kantats av fladdermöss direkt. Inte mycket mer än den gången i barndomens tid och vi hälsade på några i Boråstrakten. I skymningen tog vi ett bad i deras sjö och på väg hem började mamman i huset ducka och liksom kasta sig åt sidan. Och vi fattade ingenting förrän hon berättade att fladdermössen drogs till våra ljusa sommarkläder. Gulp! Gissa vilka som krälade fram den sista biten fram till huset?

Kommer ni ihåg fågelinfluensan för ett antal år sen? Då folk blev så uppskrämda att man till slut inte tordes titta på fåglar. Inte ens genom fönstret en gång. Kom det en fågel flygande när man var ute började alla skrika hysteriskt och springa i sprinterfart för att sätta sig i säkerhet.

Kulturtanten är ju en kvinna som man skulle kunna beskriva som "mandom, mod och morske män" fast tvärtom om ni förstår. Som inte hetsar upp sig i onödan. Som inte räds mycket. I fågelinfluensans hysteriska period rådde hon bara alla kusinerna lugnt och sansat att "man behöver inte ta upp alla döda fåglar och pussa och gosa med dom.". Mer var det inte med det.

Jag har inte gosat med varken döda fladdermöss eller fåglar i helgen. Det finns ju annat att göra. Vi har ju varit hundvakter till Viggo. Då vilar inga ledsamheter.



Modigt av den hysteriskt hundrädda Lilla gummann. Tycker jag själv i alla fall. Igår kväll under rundan så skulle jag ta upp en liten hög efter Viggo då plötsligt hörde vi en hund skälla mycket argt. På mycket nära håll. Och han lät mycket stor. Jag struntade i högen, la benen på ryggen och sprang hela vägen tillbaka. Med en glad och förvånad Viggo skuttandes bredvid. Den högen tog vi upp i morse. Ordning och reda.

Hur kan man summera dessa tillintetsägande rader?  Bättre en hund i koppel än tio fladdermöss i famnen...

lördag 9 februari 2013

Loppisdag

Idag har varit en loppisarnas dag = en bra dag. Många "bra och ha saker" finns det hos Myrorna, Läkarmissionen, Stadsmissionen, Brödet och fiskarna, Lifecenter, Röda korset...

Här är några av mina fynd: skålar, vispar och melittafilterhållare.

En bryggtratt i porslin från Melitta som jag länge velat ha.

 Några skålar att ha blomkrukor i.

Skål från Nittsjö, som är för fin för att ha blommor i enligt Mannen!

Men jag vet inte det, varför kan man inte ha blommor i fina krus?

Nu är det bara att leta upp plats för dessa grejer. Kanske får jag kasta ut något annat. Visparna ger jag till min syster Lilla gummann som är galen i gamla vispar. Då blir jag enkelt av med dom.

Härligt med en rejäl loppisrunda det piggar alltid upp!



 

fredag 8 februari 2013

Rapport från ett dike...

Här kommer en rapport från urskogens smala vintervägar. Dessa smala vägar är aldrig så breda som nu vintertid. Detta låter konstigt men så är det. Positiva men verklighetsbefriade plogchaufförer swischar förbi på vägen i lite över 100km/tim med sina 5 meter breda plogblad. Stackars alla som möter plogen. Och nåde den som inte håller ut ordentligt. Den straffas med i bästa fall en avsliten sidospegel eller i värsta fall en duktigt bucklig sidoplåt.



Jag vet inte om det beror på farten eller bara ett dåligt seende men ofta, alltför ofta, plogas det över dikena och vägarna blir synnerligen breda. Men detta resulterar i åtskilliga dikeskörningar. Jag lider, nästan gråter, när jag kör förbi och ser hjulspår rakt ner i diket. Jag tänker då: Nästa gång är det min tur! Eller tur är ju dumt att säga. 

Efter sista snöfallet inbillar jag mig att minst en plogningstur drogs in. Vägen över dom långa besvärliga gärdena där hade det drivit igen totalt. Var var vägen? Kör jag på åkern? Är detta diket?  Det var alldeles vitt. Man kände att man rent akut drabbats av snöblindhet. Återigen blev jag räddad av den svarta stickmössan. Jag drog ner den över ögonen, kikade fram mellan maskorna och körde framåt på känsla liksom. Och kan ni tro jag klarade färden.


Snöblind
Men man ska inte ropa hej, i morgon ska jag förbi dom förbålda gärdena fyra gånger. Frågan är väl bara: Håller mina nerver för det?

torsdag 7 februari 2013

Igår - idag - imorgon

Igår hopp om vår 

idag är jag efter skottning svag


imorgon är en annan dag då får jag ta nya tag


...än får man gå med strumpor och skor.

onsdag 6 februari 2013

Handsken är kastad...

Jag vill här och nu ta upp en viktig sak till diskussion. Hur har ni det med arbetshandskar?

Här på vår lilla gård har det genom åren funnits handskar av olika slag. De flesta från slutet av 40-talet. Känns det som i alla fall. Ganska hårda och i det närmaste omöjliga att böja i fingrarna. Men eftersom man växt upp med sådana tingestar sedan barnsben så är det inga problem med dessa gipsliknande handskfingrar.  

Man lär sig ganska snabbt att arbeta med helt stela fingrar. Dessa mjuknar dock lite grann efterhand. Handskarna alltså, inte fingrarna. Möjligen av handsvett eller kanske av det fuktiga vädret. Men man fick jobba på duktigt och länge för att märka av någon förändring. Sex, sju timmars oavbrutet stenhårt arbete. Och det kanske man inte orkade med alla gånger.


Lägg då till att oftast har det bara funnits vänsterhandskar. Jo, det är sant. På något sätt har alla högerhandskar försvunnit. Slitits ut förmodligen, men nog borde det välan blivit kvar en och annan liten tumme, tycker man, och borde man inte tagit dom till vara kanske, jag bara undrar?  Nåväl, särskilt noga har man ju aldrig varit, så det har bara varit att greppa två vänsterhandskar och med lite (ganska mycket) besvär har man fått på dom.


Arbetshandskar från 1949
Styva som en masonitskiva
Den stackars högerhanden, som ganska obekvämt omslutits av en stel, fullkomligt oböjbar vänsterhandske, blev också redo för arbete. För man vänjer sig. Man kan lära gamla hundar sitta. Ingenting är omöjligt. Och det finns alltid dom som har det värre.


Moderna handskar, mjuka och härliga
Sedan butikschefen Valdemar hittat hem till gården har det helt plötsligt funnits ett välsorterat lager med tunna, fina, moderna arbetshandskar. I alla tänkbara storlekar, i olika färger. Men nu för tiden känner man ju inte så ofta för att jobba, faktiskt. Inte heller slita på så fina handskar. Livet är ju ganska märkligt…

tisdag 5 februari 2013

Gubbkörningssyndromet


Med dessa rader vill jag belysa och informera rent formellt om beteendet gubbkörning. Det som förr lätt kunde symboliseras med "gubbe i hatt". Nu för tiden finns ju inte många i hatt. Men desto fler gubbar.

Redan då Pappa Anders nådde fram till gubbkörningens härliga tid uppmärksammade jag hans egendomliga framförande av den gamla Volvon. Han startade bilen, la i fyran och så körde han på den växeln konstant hela dagen. Den stackars motorn fick slita hårt på alldeles för låga varv och fick ta i ända nere från navkapslarna för att uppbåda kraft och orka framåt. 



Nu finns en annan gubbe i min närhet. Jojomensan, det är ingen mindre än butikschefen Valdemar. Själva gubbkörningssymtomen kom smygande från början. Först trodde jag bara att det var en engångsföreteelse, lite då och då. Men så småningom kom de så ofta att beteendet blev permanent och man kunde lätt ställa en diagnos – gubbkörningssyndrom. 


Samma sak som med Pappa Anders, det är höga växlar som gäller. Farten varierar mellan 40 km/tim på raksträckor och 110 i alla hårnålskurvor. Valdemar bryr sig inte särskilt mycket om vem som ska åka först i en korsning. Ordet högerregel förekommer inte i hans vokabulär. Oftast stannar han inte ens vid stopptecken utan låter bilen rulla lite grann. Svårt för mötande, svängande fordon att veta: står bilskrället stilla eller åker den inte lite framåt?



Likaså vid övergångsställen. Varför sakta ner farten i god tid och visa fotgängarna att man tänker stanna? Varför vinka lite lätt med handen för att förtydliga avsikten? Varför spricka upp i ett stort leende för att förgylla dagen för en stackars trött fotgängare? Nej, inte Valdemar heller. Han väljer att gasa på ända till trettio centimeter före övergångsstället där han tvärnitar. Och ler i mjugg när fotgängarna tvekar in i det sista. Tordas gå över eller säkrast stå kvar?

Valdemar kan gnälla högt över folk som parkerar där det inte är parkeringsrutor för att sedan, utan skrupler, själv köra in på en icke-parkeringsplats? Han fickparkerar gärna och ofta. Knör in sig mellan bilar som står väldigt tätt. Valdemar struntar i om svängnings- eller backningsmöjligheterna för de andra bilarna blir obefintlig. Själv har han någon slags ofattbar, overklig, förmåga att få bilen att nästan hoppa ut ur en alldeles för liten parkeringsficka. 



Trots allt jag nu har skrivit så åker jag gärna med Valdemar i hans stora, röda bil. Men då bör ni veta att jag alltid sväljer minst fyra albyl före start och har en dubbelstickad svart dammössa långt neddragen över ögonen. Och att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag lärde mig psykoprofylaxandning på BB en gång i tiden…


måndag 4 februari 2013

Sticka en trasmatta


  
Garderobsröj! Kassvis med gamla t-tröjor. De flesta är inte slitna utan mera fel eller kanske bara för små! Ska man slänga dom eller skicka dom till återvinning eller...
                                         ...så kan man sticka trasmattor av dom.

Klipp remsor av tröjorna.


 
Sticka rutor i önskade storlekar och färger.









 
Kombinera rutorna till en matta. Bara att montera ihop och slänga ut på golvet. Här fattas ännu några rutor!






Eller gör grytlappar av rutorna. Kraftiga och rejäla lappar när man ska ha "många järngrytor i luften" samtidigt...

Lycka till med veckans hantverk!!