Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

onsdag 13 februari 2013

Stekgrytslocks - kuren

När vi var små var vi inte så ofta sjuka. Men blev man sjuk så var det inget särskilt med det. Man skulle helt enkelt inte känna efter så förskräckligt mycket.

Det användes salvor, medikamenter och metoder som funnits i århundraden men som fortfarande var tillförlitliga. Till exempel Mamma Gertruds liniment från 30-talet som fick onda ben att nästan brinna. Tacka sjutton för att man blev bra när salvan slutat verka. Eller äggskalshinnor mot skavsår. Hade man många eller stora skavsår blev det mycket pannkakor den veckan. Men Vademecum, Salubrin och Vicksalva det hade man alltid i köksskåpet.

Att bli förkyld var inte så himla dumt ändå. Då blev man lite extra ompysslad trots allt. Var man krasslig i halsen då värmdes pilsner på spisen. Så fick man lägga i några sockerbitar och dricka. Det var lenande för halsen. Hade man extra tur fanns en ask med Emsertabletter hemma. Då värmde man mjölk på spisen och så fick några rosa Emsertabletter smälta ner. Detta var himmelskt gott.

Vicksalvan smordes på bröstet när man var rosslig i luftrören, i näsan i rensande syfte och i öronen vid örsprång.

Salubrin var ju dundermedicin av stora mått och den strök man på insektsbett, snokhugg och andra småbesvär. Några droppar Vademecum på en sockerbit botade det mesta. Kanske till och med malaria, vem vet. Det var bara vid nära-döden-upplevelser som det grova artilleriet togs fram - Albylasken.


Ibland var man hostig och febrig. Då tog Mamma Gertrud fram det stora stekgrytslocket och la uppe på vedspisen och värmde upp till smidestemperatur. Så lindades locket in i tidningspapper och så runt med ett par hemvävda linnehanddukar och så bara knyta om med ett rejält bindgarnssnöre.

Det sjuka barnet fick lägga sig på kammarsoffan och mamma lade locket på bröstet. Jisses, vad varmt det blev. Och fruktansvärt tungt. Den unge som över huvudtaget orkade hosta en enda gång med detta lock på bröstet borde ha fått medalj. Man fick vara glad om man hade kraft att ta ett  litet andetag då och då.

Alltså kroppsvärmen steg till, ja, jag skulle inte förvåna mig, cirka 54 grader. Svetten rann längs kroppen. Och så klart, när sedan locket väl lyftes av fram på eftermiddagen, då sjönk ju temperaturen snabbt. Inte konstigt att man kände sig bättre efter en stekgrytslockbehandling. 

Något som också var bra var väl att den ömma, trötta Modern åtminstone visste var den ena ungen fanns. Ja, alltså nedtyngd på kammarsoffan utan någon som helst möjlighet att ta sig därifrån.

Penicillin var inget som användes i vårt hem i barndomens dagar. Och kanske dagens barn skulle bli piggare om de blev ordinerade en stycken stekgrytslocks-kur vår och höst i stället för penicillinbehandlingar var och varannan månad.

Sa hon som själv sitter ordentligt fast i nässpraysträsket...




4 kommentarer:

  1. Haha, har genomgått alla kurerna plus Spjutasalva,som var bra mot allt, kamferolja som smordes på bröstet vid snuva, fetvadd som man satte på öronen och lindade om med elastabinda så man såg ut som en mumie vid örsprång, eucalyptustabletter i het mjölk, och frisk blev man !!!

    SvaraRadera
  2. Men gud, va roligt! Eucalyptustabletterna var dom gröna? Jag minns några bruna tabletter som man också smälte i varm mjölk, minns dock inte vad dom hette. Men gott var det. Vilka möjligheter det fanns förr...

    SvaraRadera
  3. Ja, det ligger nog något i de gamla huskurerna också!

    Fin idé att hålla den krassliga ungen i styr!

    Kram på Alla Hjärtans Dag till både Kulturtanten och Lilla gummann från

    Märit

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kram tillbaka!! Och ha en bra Alla Hjärtans Dag! Från oss båda.

      Radera