Gubbkörningssyndromet

Med dessa rader vill jag belysa och informera rent formellt om beteendet gubbkörning. Det som förr lätt kunde symboliseras med "gubbe i hatt". Nu för tiden finns ju inte många i hatt. Men desto fler gubbar.

Redan då Pappa Anders nådde fram till gubbkörningens härliga tid uppmärksammade jag hans egendomliga framförande av den gamla Volvon. Han startade bilen, la i fyran och så körde han på den växeln konstant hela dagen. Den stackars motorn fick slita hårt på alldeles för låga varv och fick ta i ända nere från navkapslarna för att uppbåda kraft och orka framåt. 

Nu finns en annan gubbe i min närhet. Jojomensan, det är ingen mindre än butikschefen Valdemar. Själva gubbkörningssymtomen kom smygande från början. Först trodde jag bara att det var en engångsföreteelse, lite då och då. Men så småningom kom de så ofta att beteendet blev permanent och man kunde lätt ställa en diagnos – gubbkörningssyndrom. 

Samma sak som med Pappa Anders, det är höga växlar som gäller. Farten varierar mellan 40 km/tim på raksträckor och 110 i alla hårnålskurvor. Valdemar bryr sig inte särskilt mycket om vem som ska åka först i en korsning. Ordet högerregel förekommer inte i hans vokabulär. Oftast stannar han inte ens vid stopptecken utan låter bilen rulla lite grann. Svårt för mötande, svängande fordon att veta: står bilskrället stilla eller åker den inte lite framåt?

Likaså vid övergångsställen. Varför sakta ner farten i god tid och visa fotgängarna att man tänker stanna? Varför vinka lite lätt med handen för att förtydliga avsikten? Varför spricka upp i ett stort leende för att förgylla dagen för en stackars trött fotgängare? Nej, inte Valdemar heller. Han väljer att gasa på ända till trettio centimeter före övergångsstället där han tvärnitar. Och ler i mjugg när fotgängarna tvekar in i det sista. Tordas gå över eller säkrast stå kvar?

Valdemar kan gnälla högt över folk som parkerar där det inte är parkeringsrutor för att sedan, utan skrupler, själv köra in på en icke-parkeringsplats? Han fickparkerar gärna och ofta. Knör in sig mellan bilar som står väldigt tätt. Valdemar struntar i om svängnings- eller backningsmöjligheterna för de andra bilarna blir obefintlig. Själv har han någon slags ofattbar, overklig, förmåga att få bilen att nästan hoppa ut ur en alldeles för liten parkeringsficka. 

Trots allt jag nu har skrivit så åker jag gärna med Valdemar i hans stora, röda bil. Men då bör ni veta att jag alltid sväljer minst fyra albyl före start och har en dubbelstickad svart dammössa långt neddragen över ögonen. Och att jag tackar min lyckliga stjärna för att jag lärde mig psykoprofylaxandning på BB en gång i tiden…