Lärklunden

Dahliaknölar? Skulle det vara något att orda om, kanske? Nej, tacka vet jag lärkträd.

Jag har alltid varit svag för lärkträd. Även om vi haft hela skogen full med träd har vi ju aldrig ägt ett sådant.

Mina kära, gamla arbetskamrater skänkte mig ett lärkträd. Jag var så glad över detta träd att jag inte kunde lämna det, så jag körde omkring med det i bilen. Tills jag insåg att jag skulle bli tvungen att skiljas från det och plantera det ordentligt.

Nu har det bott på gården sedan i somras och ser ut att må alldeles utmärkt. Eller hur kan man se det vintertid, kan man ju undra. Då ser det ju ut som trädet helt gett upp. 

Sent i höstas kom Valdemar springandes genom trädgården, störtade in i köket och kastade sig ner på närmsta stol. Pustade och frustade en lång stund innan han återfick talförmågan:

"Din idegran ser inte ut att må bra. Den har tappat alla sina barr!".

"Idegran?!" fnyste jag åt honom. "Det är ingen idegran. Det är ett lärkträd och det SKA tappa alla barren!". Jag blev oerhört upprörd. Det kändes nästan som en ren och skär förolämpning.

Efter den händelsen så blev Valdemar väldigt ödmjuk vad det gäller lärkträdet. Man kan se honom stå och titta på det. Klappa lite över grenarna. Tror nästan att han pratar lite med det.

Lärkträdet - vilket praktexemplar

Utmärkt! Med den behandlingen kommer det nog att växa snabbt och bli kraftigt och fint. Det får gärna växa några meter redan till våren. Faktiskt. Väntar ivrigt på lärkkottar och fina grenar. Och på fler träd, då platsen redan fått namnet Lärklunden.

Men just nu ser det nästan kört ut med den barrlösa risbusken...men man får inte ge upp så lätt...det finns hopp...