Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 31 januari 2015

En riktig jamare...

...eller egentligen två. Är det helg så är det...


Får jag lov att presentera Alva...en kurvig liten kattfröken...


...och herr Jack, en riktigt gentleman även om han och Alva ofta hamnar i ett rejält slagsmål lite då och då, men bara för att rensa luften lite grann.


När Kulturtanten och jag var små så var kattleksaker  lika med en papperstuss med ett knutet snöre om som man skojade och lekte med katten, timme efter timme. Men nu är det verkligen andra tider...mysiga leopardmönstrade små kojor med gosiga fleecefiltar och fullsmockat med leksaker......


Bara det allra bästa till dom finaste katterna av alla...en kronformad, plyschklädd kattdyna...


En spännande tunnel att smyga i...mitt på tunneln finns små hål och går man förbi kan plötsligt en liten tass sticka upp...som typ: "Här är jag, ser ni mig?"...


Man kan snabbt räkna in tre olika slags klätterställningar till katterna...ja, minsann, Matilda och Jonte Måg ser till att det är fart på sina s(katter). Krukväxterna blir tuktade eller helt uppätna, rent av. Band, fransar och liknande attiraljer avsmakas ordentligt. Jag duttar med missarna, klappar, stryker och önskar att jag själv hade en katt, men jag får hålla till godo med Valdemar, jag, vilket inte är helt fel, det heller, faktiskt. Det konstiga är att Valdemar, som inte är särskilt förtjust i katter över huvud taget, får alltid en, ofta två, katter runt halsen, har dom dålig smak möjligen eller gillar dom kanske bara att sova med fienden...

fredag 30 januari 2015

Vårlökar mitt i vintern...

Fortfarande vinter men i affärer och på gator och torg kan man köpa vårbuketter och vårlökskrukor av många handa slag.



Varför inte dekorera middagsbordet med en redig, välväxt och kraftig bukett med tulipaner.



Eller kanske en kruka med ljuvliga blå krokusar. Etiketter säger i alla fall att blommorna kommer att bli blå...



Och här vad är nu detta för slags vårlök? Jajemen detta är tävlingshyacinten som jag planterade i november. Ja, ja, jag minns mycket väl att Lilla gummann vann med en "lågblommande" rosa skapelse... Men vänta ni bara, i påsk, till pingst eller kanske rent av i midsommar kommer nog min lök att blomma...


Nu väntar våren runt hörnet men innan dess måste Vasaloppet köras...
Kulturtanten

onsdag 28 januari 2015

Högfärdshosta möjligen...

Nej, verkligen inte! Här hostas det på ordentligt, ja, riktigt så att fönsterrutorna skallrar, faktiskt. Det var länge sedan jag var sjuk. Ja, på det viset alltså. Rent mentalt så är ju alltid tillståndet kritiskt.

Valdemar, min ständiga följeslagare, begav sig genast till apoteket i stan, på snömoddiga, oplogade vägar, för att inhandla diverse medikamenter till mig, den hostskrällande varelsen. Han kom hem med en hostmedicin som konstigt nog skulle vara bra både mot torrhosta och slemhosta. Hurra, ropade jag glatt och hällde genast upp en liten slurk och hivade i mig det. Och höll på att sätta hela medicindosen i halsen (men det var välan också meningen, eller?) för fy sjutton, vad det smakade illa. Det var länge sedan som jag inmundigat någon hostmedicin över huvud taget men minnet av att hostmediciner ska smaka lakrits satt som berg i huvudet. Men definitivt inte den här...

Lite socker i botten...
Jag läste på flaskan och fick reda på att medicinen innehöll timjan och, ja, det var minsann inget som någon kunnat missa. Kan lova att det var ett rejält knippe med timjan som dom pressat ner i den flaskan. Men dagarna gick och jag tog lydigt min hostmedicin och trots att jag nattetid hostade ikapp med Valdemars snarkande så avtog hostandet markant.

Konstigt med sådana här all-round- mediciner som kan bota både det ena och det andra, egentligen, hur kan dom vara bra för nästan allt? Fast det är ju ganska smart och möjligen ekonomiskt försvarbart. Finns det ett miljötänk eller är medicinerna så starka så vissa substanser följer med, på ett eller annat sätt, ut i naturen.

...så går medicinen ner...
Men det där var ju Pippi Långstrumps redan inne på för många år sedan. När hon gick in på apoteket och ville ha en "meducin som är bra för sjukdom". Hon tänkte sig något för kikhosta, skoskav, ont i magen, skit mellan tårna och liksom lite av varje.

Jag tycker mig höra att Valdemar nu startat upp en likartad hosta. Men det är inga som helst problem, det blir bara att dra in till den stora staden och köpa på oss några fler flaskor hostmedicin. Och skulle det bli en slurk över så häller vi den bara i köttgrytan till helgen. En liten touch av timjan sitter väl aldrig fel...

måndag 26 januari 2015

Hemlagat...

Hur gott är det inte med hemlagat? Får i kål, inlagd strömming eller varför inte kokt falukorv med pepparrotssås...
 

Eller också så ringer man närmaste pizzeria och beställer en kebabrulle. Ett minimum av disk, inget stekos och minsta möjliga ansträngning...



Riktigt gott och närande... bara att skära upp och glufsa i sej...
 

Det är man värd så här dagen efter en helg i curlingens tecken. Nu kan man lägga sej ner på soffan och vila sin gamla, trötta och ömmande kropp... hade ingen aning om att jag hade så många vilande muskler...
Kulturtanten

söndag 25 januari 2015

Kulturtant på hal is...

Då var det äntligen dags. Det var ju faktiskt ett tag sedan som jag tackade ja till den här tävlingen, tror att det var i november 2014. Tyckte då att det inte var så farligt för denna tävling skulle ju inte gå av stapeln förrän i januari 2015, alltså nästa år. Och hur mycket skulle man inte hinna träna före det, tänkte jag i mitt stilla sinne. Trodde jag, ja...
 

 
Helt plötsligt var dagen inne och inte en enda vända hade jag tagit i curlinghallen. Inga problem, tänkte väl jag...man får lita på gamla meriter, deltagande lagkamrater och ett positivt och glatt humör.


Bara att dra in magen, ta på curlingstassen och greppa kvasten. Tur att det är ganska kylslaget på isen så att alla hysteriska frossbrytningar och nervösa svettningar inte skulle märkas så tydligt och skulle dom göra det ändå så kunde man bara skylla på kärringproblem...


Tur i oturen att man i alla fall tränat på att halka fram på glashala vägar dom sista veckorna och se bara så omtänksam curlinghallens vaktmästare varit och ställt fram hela fredagsstädningskitet så man kunde luta sig mot kvastarna för att förhindra vurpor på isen...

Men nästa gång så tar jag nog med en hink med sand så jag kan grusa på isen ordentligt. Hur det gick, kanske någon undrar? Alla kan inte vinna men huvudsaken är att man gör sitt bästa...vilket jag faktiskt gjorde...

                                            Kulturtanten

lördag 24 januari 2015

Kors och kryss...

Vardag som helg som kliver jag upp i ottan. Likaså denna lördag. Tänder i spisen och sätter på kaffehurran. Skruvar på radioapparaten och slår mig ner på kökssoffan. Nu väntar Lördag med Lisa, ja, Syrén alltså och lite senare Ring så spelar vi. Försöker verkligen svara på frågorna, sliter mitt hår och hoppar och skriker, men måste väl i sanningens namn säga att om jag, mot förmodan, löser någon fråga så är det endast tack vare ledtrådarna.


Mellan Lisa Syrén och Melodikrysset kan man softa en stund då det är något jobbigt barnprogram som man helst vill slippa. Man kan surfa runt bland bloggarna, skvätta i ännu en kopp kaffe och ha det riktigt bra trots att man hör hur Valdemar drar timmerstockar, allt vad han kan, uppe på vinden.

Samtidigt med kämpandet med Melodikrysset så försökte jag också lösa senaste numret av Lands ena korsord. Och så klart så kom googlandet i gång.



Musikfråga, snabbgoogling, korsordsbesvär, snabbgoogling. Ska sanningen fram så rycker Valdemar in och ger pigga tips på både det ena och det andra, ja, om han vaknat förstås.



Den här lördagen tror jag mig ha fixat Melodikrysset och har bara några futtiga ord kvar på korsordet. Hittar man inget ord som passar måste man vara smart och konstruera lämpliga ord som lätt passar in bland rutor och bokstäver. Man är väl inte tappad bakom en vagn heller...

Vill bara säga några ord om tidningen Land, denna spännande avisa som frestar med hur man nosar upp en vit hare, beskriver hur man får liv i en K-märkt pissoar, hur man bakar sötsaker på stenåldersvis och hur man gör en "Swedish torch". Saker som man bara måste ha vetskap om...

Måste väl bara tillägga att vi tillverkat och njutit av åtskilliga Swedisha torchos hela vintern. Visserligen bor vi ute i skogen och är hopplösa lantisar men en och annan nyhet snappar vi ändock upp...tro´t eller ej...

fredag 23 januari 2015

Brottsförebyggande åtgärder...

Vi har under en längre tid drabbats av inbrott och vandalisering i vårt nya fina kök. Inbrotten sker under dagtid då Mannen och jag befinner oss på arbetet. Vi har nu försökt att säkra skåp och lådor...


Säkring av brödskåpet sker med hjälp av ett knippe blompinnar. 



En bambukäpp försvårar för soptjuven att rumstera om bland sopkassar, juicetetror, majsburkar och urklämda kaviartuber...



För att hindra tjuven från att länsa våra skafferilådor har vi använt oss av ett långt skohorn. En mycket effektiv anordning för tillfället.


Men hur länge till kan vi känna oss säkra? Vi vet att mästertjuven likt gäddan står i vassen och lurar och håller på som bäst med att räkna ut hur man tar sig förbi dessa hinder...

torsdag 22 januari 2015

Ett lappkast mer eller mindre...

Så vaknade man upp efter ett helt dygns intensivt snöande. Valdemar kastade sig ut direkt i pyjamasen för att rycka igång apparaten. Fast det där är inte alls sant, för först i halv niotaget behagade karln vakna upp och masa sig ner för vindstrappan. Det var i stället jag som var uppe med tuppen och i det svarta vintermörkret skottade jag av gårdsplanen och sopade av trappen.

 
Det finns inget som Valdemar hellre vill göra än att gå där och slunga snö.

 
Nu när han blivit pensionär så tar han snällt på sig ordentligt med kläder. Termobyxor med långkalsonger med flossad insida under(eller om det var utsidan som var flossad). Yllehalsduk och reklam mössa.

 

Jag skottade vägen till boden och vedboden och passade på att baxa ut skidorna. Man hade ju hört att snön skulle fortsätta falla fram till kvällen och tänkte som så att ett litet skidspår skulle man välan kunna köra upp.


Inga nya skapelser alls. Nej, dessa stabila skidor har stått i boden i åratal. Kanske dom till och med fanns här för hundra år sedan när vår familj kom till gården. Det kanske inte direkt är Gustav Vasas skidor men jag kan slå mig i backen på att han hade samma skidleverantör. Rejäla skidor som definitivt inte bryts itu ens under intensiv lappkastträning.


Skidbindslen av äkta järn och trugorna på stavarna med rejäla läderremmar skulle kunna användas som snöskor i det snörika Sibirien. Inget plast eller slit och släng här heller. Det känns som om jag hänger på den trenden för mina "nya" skidor har redan 29 år på nacken, fast inte särskilt slitna faktiskt. Ja, tänk vad åren går...

                                  Lilla gummann

måndag 19 januari 2015

Sådan mor sådan dotter...

Vi i familjen har ju konstaterat att Kulturtanten har en otrolig likhet med vår kära Mamma Gertrud. Ja, likheten är så makalös att man riktigt hoppar till. När Kulturttanten slänger på sig Mammas gamla hemstickade, blå väst, med fastsydd ficka så att ett par välstrukna tygnäsdukar kunde finna sin rätta plats, tror man nästan att det är Mamma Gertrud trots att hon nu varit borta i snart fem år. Vi har också uppmärksammat släktskapet, så till den milda grad, att Kulturtanten också är en nästan exakt kopia av Mormor Karin och Moster Britt. Ja, minsann, olika falla ödets lotter...



Kulturtanten har ju också begåvats med alla Mammas talanger vad det gäller hantverk, hemslöjd, växtodling och matlagning vilket i åratal har glatt alla oss andra. Men nu på senare år har jag liksom spurtat ifatt. Inte i fråga om matlagning, absolut inte, men jag har ju fått lite mer kött på benen vad det gäller virkning och stickning.

Ja, för vem är det inte nu som sitter och klirrar med strumpstickorna eller virkar estniska flätor (fast dom kanske man stickar?) eller sysslar med picotvirkning så det står härliga till, om inte jag, i alldeles egen hög person. Korgar och skåp fullkomligt översvämmas av raggsockor, virkade stjärnor och hjärtan och så då nu nytillskotten, ljusvärmarna, som blivit så otroligt uppskattade även i finare kretsar.



Häromdagen så började jag till och med  försöka med Mamma Gertruds paradnummer - dom virkade grytlapparna. Rejäla med dubbelt bomullsgarn. Mycket smakfulla och mycket användbara. Mamma virkade grytlappar så virkkroken riktigt glödde och alla i släkten tilldelades varsina två lappar, allt från brorsbarns svärföräldrar, bryllingskusinernas grannar och till och med hemtjänstens gamla barndomskamrater.

Anledning till att jag startade upp detta projekt var att jag råkade/lyckades bränna upp en på spisplattan och jag är välan inte sämre än att jag kunde nytillverka en. Fast inte så lätt som jag trodde. Utan beskrivning blev kaffelapparna väldans volangaktiga och ganska lika dom lappar som jag skapade redan i syslöjden i slutet på sextiotalet. Hade jag verkligen inte kommit längre i utvecklingen, va?



Jorå, denna gången repade jag helt lugnt upp den vågiga grytlappen och började om från början. Här var det inte fråga om några hysteriska anfall eller ens den minsta tillstymmelse till kökssaxattacker heller. "Jösses" tänkte jag för mig själv, "vad jag har blivit lik min Mor" så tog jag en slurk kaffe, la in en vedklabb i spisen och startade upp kaffelappsvirkningen ännu en gång...

                                  Lilla gummann

söndag 18 januari 2015

Skinntröja...

Här har vi en skinntröja av äkta get. Härstammar från 1940-talet och som klädde vår Mamma Gertrud när hon svidade om från lagårdskläderna till lite hippare klädsel.


En fattigmansko när den är som bäst...


Här visas äktheten upp, storlek 42 med fint sidenfoder och ficka med fin kantdekoration.


Även Pappa Anders var stolt ägare till en skinntröja. Värsta gröna färgen och så pass kraftig att den aldrig behövde hängas upp då det bara var att ställa av sig den i farstun. Konstigt nog så föll den offer vid en höststädning som hette duga. Den enda riktiga röjningen vi minns under åren annars sparar vi ju på varenda liten pinal...
Lilla gummann och Kulturtanten

lördag 17 januari 2015

Vad har du under blusen Rut...

Mina damer och herrar, idag har vi den stora glädjen att presentera Alma, en provdocka, sömmerskans bästa vän.


Denna provdocka kom till världen under Mamma Gertruds tid på folkhögskolan i unga år.



Halspartiet är idag lite slitet och håller inte för mer än en liten negligé, tråkigt nog så hade vi ingen sådan lätt och luftig nylonskapelse då vi bara nyttjar kraftig flanell och vadmalskläder. Så vi fick nöja oss med att inspektera torson ända in på kroppen.



Denna kropp är troligtvis tillverkad av en undertröja, pålimmade pappersremsor och kanske en balja gips. Vad vet vi egentligen? I våra vilda fantasier inbillar vi oss nämligen en förstenad slöjdklass klädda som värsta mumierna i väntan på att kropparna skulle torka.


Smärt och smidig eller hur?

fredag 16 januari 2015

Hönsägg...fjädrar anamma...

Ojsan, alldeles knöktomt med ägg i kylen. Då blir det till att skriva upp det på handlingsnotan. För det som inte skrivs upp det glöms obönhörligen bort. Även det som skrivs upp kan liksom råka strykas trots att man definitivt inte plockat ner den varan i korgen.


Väl framme i affären och framför äggavdelningen så blir man varse om att dom nu kommit ut med en ny matvara. Jajemensan, nu finns det "svenska tvättade utehöns" fast så små och lätthanterade så dom faktiskt ryms i vanliga äggkartonger.


Tänk vad utvecklingen går framåt...man hinner knappt med i ruschen...


Man lyfter lite nyfiket på locket och kikar in för att kunna se hur dom yttepyttesmå hönsen verkligen ser ut och få vetskap om hur sjutton dom får plats men då finner man bara dom gamla, vanliga äggen.  


Åhå, klisterlappen hade av misstag råkat hamna över vissa ganska viktiga ord och det att man inte hade haft glasögonen på näsan gjorde att man helt enkelt missuppfattat det hela.


Ja, kanske tur i oturen, för hur hade det sett ut om man hade öppnat på hönskartongen och hönorna tittat ut vältvättade, välkammade och fräscha...jösses, vilket kacklande det skulle ha blivit...

Ja, så är det nu för tiden, allt är liksom redan tvättat och sköljt. Potatisen, den är ju nästan alltid ren och len som en barnrumpa och inte jordig och lite halvskitig som den borde vara. Och så alla salladspåsar som bara är att klippa upp och servera och nu då, dom här tvättade äggen...annat var det förr när man fick den stora äran att tvätta äggen man nyss hade plockat i hönsgården...lätt och fin på handen, inget ägg fick förfaras. Det positiva är ju att nu måste det ju ha uppkommit ett nytt yrke på Arbetsförmedlingens listor - första äggtvättare...vilken utbildning måste man ha för att söka det jobbet och vilka egenskaper bör man ha? Man kanske borde ha gått i äggakademien och vara något tveäggad...

onsdag 14 januari 2015

Dagens motion - skidskytte...

Ja, fast på tv alltså. Jag tycker inte att man ska vara dumdristig och flänga runt och försöka motionera på dessa blankhala vägar. För trots halkskydd som kan man på en tiondels sekund hamna i värsta diket eller drutta rakt ner i backen. Så det blev en vilodag...

Vi satt där framför tv-n och kollade på skidskytte, Valdemar och jag. Fast egentligen så låg jag inrullad i en gammal, noppig filt på kammarsoffan, viftade på tårna och myste. "Konstigt att dom inte kör på varandra när dom är så många:" kommenterade Valdemar. "Fast det gör dom ju ibland" svarade jag och fortsatte "men på min tid kunde man ju ropa "UR SPÅR!" om man ville om, fast på den tiden så åkte man ju skidor på riktigt sätt också."


"Jaha" svarade Valdemar "fast det gjorde väl inte du särskilt ofta, va, ja, ropade ur spår alltså?" och så tittade han på mig med skälmsk blick. Nej, det var ju precis så det var under min skidkarriär, det var alla andra som ropade just UR SPÅR! och jag snabbt som sjutton hoppade ur spåret som om jag hade eld i baken. Eftersom det var väldans många som körde om mig så blev jag ju mest stående vid sidan av skidspåret, inte konstigt att man alltid blev sist.

Annat var det under Kulturtantens skidtävlande. Hon körde om både till höger och vänster och högt och lågt. En helg så körde hon och hennes bästa kamrat Axel-Karls-Svens doter Marianne en skidtävling. Den ena, tror att det var Kulturtanten, råkade trassla in sig i en annan tävlandes stavar så pass att vederbörande ramlade omkull och swish så kom den andra, som då måste vara Marianne, och råkade nästan köra över den stackars människan. Jag minns den flickan, hon var från Kungsör och hade en sådan fin grön träningsoverall. Redan nästa helg tog hon revansch och slog både Kulturtanten och Marianne med god marginal. Men så var det på det ljuva sextiotalet.

Näe, skidskytte är inget för mig. Köra omkring med en bössa på ryggen, kasta sig ner på en snöblöt och kall plastmatta, ladda geväret och försöka träffa en liten, liten prick, och sen till på köpet snabbt ta sig upp utan att hamna på rygg och förtvivlat sprattla med skidorna som en panikslagen skalbagge.



Nej, då är det mycket bättre med en eftermiddag framför tv-n. Man kan insupa skidteknik, bygga upp sig rent mentalt och ladda med massor av kolhydrater. Men jag lovar, kommer det mer snö till helgen då plockar jag fram dom gamla racerskidorna...

måndag 12 januari 2015

Skål på en måndag...

Trevligt loppisfynd så här i mitten av det fattiga januari.


Fast det finns väl ingen anledning att ligga och sura för det.
 

Det är bara att bryta ihop och komma igen...

söndag 11 januari 2015

Nötknäpparsviten...

Dag efter dag sitter vi här vid köksbordet, Valdemar och jag, med ett korsord och en kopp kaffe medans radion skrålar glatt (?) från P1. Då och då kikar vi ut mot fågelbordet och rapporterar senaste nytt. Eller rättare sagt så är det Valdemar som rapporterar för jag sitter ju liksom med ryggen åt fågelskocken och man blir något så vansinnigt stel i nacken om man ideligen ska vända sig om för att beskåda livet och levernet i fågelholken.


Alltså lyssnar jag på hans ivriga kommentarer: "Nu sitter det fyra talgoxar och äter!" eller kanske "Nä, men jisses, nu är det tre domherrar i syrenbusken!" Och jag hummar lite så där lagom intresserat: "Jaha, säger du det!" eller "Åhå, det hade man aldrig kunnat tro!"

 
Så i förmiddags hoppade han högt och tjoade och flaxade med armarna: "Milda makter, nu försöker ekorren trassla sig in i fågelmataren!" och jag svarade lite lätt uttråkad: "Ja, där ser man!" Men försökte sedan dock visa lite intresse och gav förslag på att lägga ut hasselnötterna som vi inte orkade knäcka till jul. Fast sedan tänkte jag efter: "Fast en ekorre kanske inte kan ta sig igenom dom hårda skalen!" men då gapskrattade Valdemar: "Har du någonsin sett en ekorre med nötknäppare?"

Jag svarade inte på denna illmariga kommentar men sedan helt plötsligt undrade Valdemar var nötknäpparen var men hur vi än letade så hittade vi ingen. Lite försiktigt föreslog jag en vitlökspress i stället men då slog Valdemar bakut: "Vitlökspress, det var det dummaste jag har hört..." fast några minuter senare satt han där ändå vid köksbordet och knäckte hasselnötter så det stod härliga till...med vitlökspressen och skrattade så gott...

Aldrig någonsin skulle jag ha kunnat tro att jag skulle kunna orda så mycket om några sketna vinterfåglar...men dag efter dag efter dag så bara fortsätter det...kan det ha något med åldern att göra månntro...