Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 31 mars 2013

Påskdagen i Lilla stugan

Hårdkokta ägg...
...och inlagda
påskliljor...


Påskmust...

Fynd från ett trädgårdsloppis här strax intill förra sommaren.


                                           "Gubbaglas" Erik Höglund


"Skålementum fesum, sa dom gamla grekerna när dom tog sig en stänkare." allt enligt Pappa Anders utsagor...

lördag 30 mars 2013

Ett iskallt dopp...

Det var vårvinter på sextiotalet. Morgonen hade blivit till förmiddag och vi systrar skulle gå ut och leka. Vi behövde rasta av oss och de stackars föräldrarna behövde vila öronen ett tag.

Precis som om Mamma Gertrud och Pappa Anders anade oråd för de gav oss klara besked om att vi absolut inte skulle gå på isen på diket vid pumpen. Den var alldeles för svag och opålitlig fick vi veta. Och vattnet var så djupt och kallt.  Och vi lovade på heder och samvete att vi så klart inte skulle skulle gå ut på isen.


Som små röda tomtar satt vi i blötsnön och lekte
Vi höll oss länge på gården. Kanske det var blötsnö och vi gjorde snöbollar eller kanske byggde någon koja. Med tiden drog vi oss dock längre ner från gårdsplanen och som av en händelse så stod vi helt plötsligt vid pumpen. Just vid det diket där vi absolut inte skulle vara.

Systern tyckte att vi skulle ge oss ut på isen. Jo, det var precis så det var. Jag försökte förtvivlat få henne att tänka på Mammas och Pappas stränga order. Men hon tyckte att det var nog inget farligt bara vi provade lite grann. Och vad gör man när man är en liten och mesig lillasyster?

Jag som var lättast borde gå först, tyckte systern och jag gick så klart på det utan att fråga varför. Så blev det och allt hände mycket fort. Jag tog bara ett och ett halvt kliv, och så bara på en tiondels sekund så låg jag i dikesvattnet.

Jisses, det var inga varmgrader i det vattnet heller. Snabbt drog jag mig upp på fast mark i dikeskanten. Vinterkläder och gamla präktiga skidpjäxor väger en hel del blöta, det lärde jag mig denna förargliga lördag.
Nåväl, jag hasade mig fram på gården med vattnet droppande efter mig. Med de torra vantarna i min hand för dessa hade ju legat tryggt på pumpen under mitt kalla vinterbad. Modern tog emot mig med en bister min. Men jag kan ge mig den på att Pappa stod där ute och skrattade gott.

Vid den lördagsmiddagen så var det ganska tyst vid bordet. Jag ångrade mig djupt över det jag hade gjort och ville inte reta upp föräldrarna i onödan med opassande konversation så jag koncentrerade mig på att skrapa potatisen fram och tillbaka i såsen på tallriken. Vid slutet av måltiden så sa Pappa Anders bara så där i förbifarten – ”Ja, det är ju inte alla som har vinterbadat idag.”. Förbittrad av min penibla situation så svarade jag lika snabbt som en höna blinkar – ”Det ska vara tyst vid matbordet.”. Och så var det hela över. 

Fast egentligen inte. Dessa ord ”Det ska vara tyst vid matbordet!” maldes i tid och otid genom åren och vinterbadet var alltid ett populärt samtalsämne. Ja, om det nu kunde glädja någon så var det väl bra med den saken. Men jag gick aldrig mer ut på den svaga dikesisen. Aldrig mer...

fredag 29 mars 2013

Lite äggstra påskläsning...

När vi var små hade vi grisar och höns i lagården. Dom kom att bli som våra kamrater. Vi hade ju inga grannar så man fick vara tacksam för det som fanns. Mamma Gertrud skötte djuren som sina skötebarn. Mockade så det blev lika fint som i kyrkan och matade med lite extra gottis till helgen.

Vi flickor sprang ju ofta barfota i barndomens glada dagar och vi drog oss inte ens att gå barfota in till hönsen. Visst hände det sig att man då och då trampade på en alldeles nygjord hönslort och man kunde riktigt känna bajset strila fram mellan tårna. Men vi bara skrattade och skuttade vidare. Känsliga? Inte ett dugg...

Systern och jag hjälpte till med lite av varje. Till exempel med att plocka äggen. Låter som en enkel match men vi hade en svart höna som inte var av den snälla sorten. Henne tordes vi inte känna inunder där hon låg i redet. Hon hackades så det stod härliga till. Gissar att hon var släkt med någon elak gam, på långt håll. Nej, det vara bara Mamma som kunde handskas med den surhönan.

Vi ryckte gräs och kastade in i hönsgården och vi fyllde på med snäckskal så äggen skulle få bra och kraftigt skal. Vi var med när Mamma nackade hönsen. Alltid fanns det något att göra.


Mamma Gertrud, systern och den döda räven
Mamma Gertrud var som sagt väldigt mån om sina höns. En dag hördes det ett fruktansvärt oväsen ifrån hönsgården. Hönsen kacklade högt och flaxade omkring som vettvillingar. Mamma galopperade dit snabbare än värsta travhästen och, kan ni tro, där sprang det en räv omkring med en höna i munnen och försökte få tag på fler. Mamma blev så fruktansvärt arg så hon greppade närmsta kraftiga pinne och jagade ifatt räven och knockade honom med pinnen. Ajöss med den räven. Flera hönor hade räven tagit och den kvällen var inte Mamma glad. Men vi var tacksamma för dom vi hade kvar.



Mamma Gertrud sålde ägg till storstadsborna som bodde på sommarstugsområdet som byggdes på sextiotalet. Dom tyckte att det var så fantastiskt att gå till "bondgården" och köpa ägg. Vi systrar tyckte att barnen verkade vara lite tafatta. Dom kunde till exempel inte se tjusningen i att köra dynga eller tömma utedasset. Dom visste heller inte hur man högg ved eller grävde ur slaskdiket. Vi tänkte nog aldrig på att dom kunde saker som vi inte kunde.

Dom där barfota hönsskitsfötterna då, hur blev det med dom då? Dessa fötter som alltid var lortiga och alltid gröna. Även om man satt i fotbad varje kväll och skurade med både såpa och rotborste var det svårt att få bort allt. Kanske man borde använt en kraftig stålborste för bättre resultat. Varför tänkte vi inte på det? Folk pratar om hur bra det är att ha gröna fingrar. Vad får man för ett par gräsgröna fötter med en liten doft av hönslort då, månntro?

torsdag 28 mars 2013

Påskpyssel



Mitt påskpyssel för några år sedan. Höna gjord av hönsnät och på den stommen klistrade jag tidningspapper med hjälp av tapetklister. Målade den omsorgsfullt. Tyckte att resultatet blev tillfredställande, ända till min vän Etha såg skapelsen och utbrast "har du gjort en dinosaurie". Så här goa läsare ser ni er första påskdinosaurie.

onsdag 27 mars 2013

En sån där morgon

Redan halv fem på morgonen känner man att nåt är fel. Det är svårt att förstå vad som är på gång, när man fortfarande befinner sig i drömmens värld där man likt Jeanne d´Arc kämpar tappert med sin cape och sitt svärd. Man är bevakad! Två stora mörka ögon stirrar på en liksom fixerar en med blicken. Bara att pallra sig upp och gå ut med hunden. 

Pappret på toarullen tar bara slut, bara att byta.

Efter duschen upptäcker man att deon bara räcker till ena armhålan! Vad gör man i denna nödsituation? Ja man får ta mannens Van Gils i den andra armhålan. Hälften man hälften kvinna! 


Nåväl dags för morgonkaffet, kaffefiltren är givetvis slut! Hittar, tack och lov, ett skrynkligt filter som fallit ner på golvet. Behöver bara borsta bort lite hundhår sen funkar det. Kaffeburken är tom bara att fylla på. Tur att vi köpte kaffe senast vi handlade! 

Nu är det bara resten kvar av dagen hur ska den sluta? Kommer himlen att falla ner i mitt huvud eller...

tisdag 26 mars 2013

Tillhörande arten allätare

Butikschefen Valdemar har kämpat i många år. Med mig, mina barn, Mamma Gertrud så länge hon levde, min bil och vattenfiltret. Och hans nerver har varit mycket starka. Heder åt den mannen!

Valdemar har med åren hört historier om oss i familjen. Sådant han aldrig någonsin trodde att han skulle få höra i sitt liv. Till exempel allt vi har ätit. Först och främst alla saker från skafferiet som ingen annan äter liksom rätt av, bara siså där. 

Det har berättats om hur Kulturtanten och jag alltid åt morötterna direkt från landet. Utan att skölja av dom. Jorden smakade gott och det knastrade så härligt av småstenar och rötter när man tuggade. Som väldigt små blev vi ju satta ute på åkern då föräldrarna jobbade med annat. Dikade eller rensade potatislandet. Vad kunde man göra då? Annat än att äta jord. Plus tillhörande maskar och andra intressanta och välsmakande småinsekter. Järnrikt var det väl i alla fall. Och det skulle inte förvåna mig om maskar innehåller en hel del nyttigt protein.

Valdemar har hört hur vi halsade Salubrin direkt ur flaskan, åt Björnklister, glufsade i oss det vita på apelsinskalen, och hur vi älskade att äta den råa fläskfärsen när vi hade slaktat och skulle göra köttbullar .




Här i helgen hälsade jag på Valdemar. Vi stod där i hans badrum på kvällen och borstade tänderna. Badrummet sken kritvitt av de kaklade, blanka väggarna. Golvvärmen löste upp både kallbrand och frusen axel. Uppvärmda handdukstorkare vart man än tittade.  Det låg höga travar med mjuka, fluffiga badlakan i alla färger. Det luktade gott av schampon och hudlotioner. Som en fullständig kontrast till mitt enkla leverne i min dragiga, lilla mulltoa. Med luggslitna handdukar och lågbudgettandkräm.

Jag skulle prova hans nya tandkräm. Som man sett på tv-reklamen den senaste tiden. Tog en rejäl klick och satte fart på tandborsten. Borst, borst. Så var jag klar och Valdemar frågade: "Vad tyckte du om smaken?".  Jag smackade lite på eftersmaken av krämen, funderade och sa sedan: "Jo, den var god. Smakade lite av sånt där som man tjärade skidorna med förr i tiden.".

Valdemar var tyst en lång stund, ruskade på huvudet, och sa sen: "Säg inte att du åt det också?".

Vi åt nog det mesta när vi var små men vi hörde ju också ofta att "Lite skit rensar magen.". Till skillnad från dagens ungdomar som inte törs dricka ur ett mjölkpaket samma dag som datumet går ut. Eller knappt värma på gårdagens mat som dagens rätt. Näe, det var bättre förr...

måndag 25 mars 2013

En lustiger frisyr

När vi var små så brukade Mamma Gertrud klippa oss. Det blev absolut inga pottklippningar utan fina, gulliga pagefrisyrer  Så hade vi en speciell frisyr som förmodligen Mamma hittat på.

Mamma redde ut alla knutar och tovor i håret. Så kammade hon ihop luggen och lite av hjässhåret och höll i som en tofs. Vi skulle då snurra runt några varv tills Mamma ropade stopp. Det blev en stor, vågig och fin kroves på huvudet som fästes med ett spänne.

Vi hade ju en märklig förmåga att alltid snurra på håret och göra knutar som satt kvar, så kallade rulor. Vi snurrade ofta med håret när vi satt och läste. Förmodligen något som gått i släkten då Faster Vera alltid satt och läste och snurrade med håret.

Denna ovana har följt oss genom åren. En gång i ungdomens underbara tid skulle systern åka in till stan för att handla något. Hon gick där vacker som en dag och bara strålade ut sin härliga ungdom. Men tyckte att folk tittade onormalt mycket på henne. Och undrade så klart varför.

När hon kom hem och tittade sig i spegeln fick hon svaret. Hon hade gått omkring med ungefär 10-12 stycker ihop snurrade knutar i håret. Inte konstigt att folk tittade.

Mamma Gertrud ville alltid vara fin i håret. En gång i veckan skulle håret rullas upp på dom gamla papiljotterna. Det gällde att inte rulla åt fel håll. Och att inte sticka pinnarna alltför långt in i huvudet på henne. Mamma   permanentade håret hos damfrisörskan med jämna mellanrum. Kommer aldrig att glömma hur vacker hon var, också som gammal, där hon satt på köksstolen med sitt nya hårdsprayade lockhår. Rak i ryggen som en fura. Med ett belåtet leende på läpparna. En dryg tusenlapp fattigare. Men det var det värt.

Pappa Anders brydde sig inte om frisyrer över huvudtaget. Vi brukade klippa honom bara för att han skulle få på sig jobbarkepsen. En gång råkade jag klippa honom i örat så att blodet sprutade men det gjorde ingenting. Han tog bara en trasa och torkade upp det värsta och konstaterade bara att det fanns andra som hade det mycket värre. Ju äldre han blev ju mer växte håret. Till slut hade han som en stor svintoaktig pälsmössa på huvudet.

Vi döttrar har inte brytt oss särskilt mycket om hårsvallet. Kulturtanten har inte ägt en kam i hela sitt liv. Lilla gummann har aldrig någonsin använt en hårfön. Fast å andra sidan så är stålullshår svårt att bemästra. Kanske en fårullssax vore att föredra...eller en kraftig busksax...


söndag 24 mars 2013

Sakta vi går genom stan...

En iskall söndagspromenad från Djurgården till Centralstationen. Gissa om Lilla gummanns raggsockor och långkalsonger kom väl till pass. Det var till och med slagsmål om reflexvästen. Disponenten Valdemar vann och västen satt som en smäck utanpå överrocken. Vi stannade till på Hötorget och spanade in alla loppisstånden. Där kunde man köpa allt från använda skor till överblivna böcker. Tråkigt nog hittade vi inget som passade oss.











Ett fynd gjorde vi, en nyckelring med passande text. Borta bra men skönt att vara hemma igen.

En kväll på Cirkus

Uppladdning på puben. Svågern stormtrivs med popcorn och öl...och hockey så klart...




Hela salongen gungar. Ingen kunde sitta still när Jerry gav järnet. Kulturtanten rockade till ordentligt. Henne fick vi stopp på först när solen gick upp...



I pausen hängde vi i 
                                  Champagnebaren...

Lilla gummann tog sig en power nap och vaknade till lagom när ridån gick ner. Detta betydde dock inte att Jerry på något sätt var dålig det var bara det att klockan hade slagit nio för länge sen... Tiden går fort när man har roligt...

lördag 23 mars 2013

Stockholm i mitt hjärta...

Först gick vi på Kafferep. Som taget ur en 50-talsfilm. Här lyckades vi sänka medelåldern med cirka 15 år. Vad gott det va! Tack för kaffet!

Det irländska säckpipebandet fick Kulturtanten att vänta i snålblåst och iskyla på uppvindar...men tji fick hon...

Utrymningsplan på Djurgårdfärjan. Nu gick Lilla gummann i totalt spinn på säkerheten ombord. Letade rätt på flytvästar. Blåste upp livbåtarna. Föste alla passagerare överbord. Så kan det gå...

Träd på Hasselbacken. Lika skröpligt som dom där hemma.
Ofrodiga blomkrukor. Även här. Det känns som om vi vore hemma. Jerry here we come...




När lantisarna kom till storstan...

Det är inte ofta jag åker ifrån gården. Förutom en tur ner till byn eller ännu bättre en liten sväng in till stan. Men idag for vi faktiskt till Svea rikes huvudstad.

Det var inte bara jag och butikschefen Valdemar. Näe, bättre upp, både Kulturtanten och Svågern hängde på. Aha, en liten familjeutflykt.

När vi åker till finare ställen så förvandlas Valdemar från att vara Butikchefen till att bli Disponenten. Jo, det är sant. När han kastar reklamjackan och drar på sig överrocken så blir han automatiskt en mycket fin och förnäm man med pondus. Sjalen knyts runt halsen, efter konstens alla regler, ögonbrynen är nyansade och dom nyputsade finskorna blänker så man tvingas ta på sig solglasögonen. "Och jag ska ge allt det jag haaar till denna underbara kaaarl..." jag kan riktigt höra Lill Lindfors sjunga för den fantastiska Disponenten.

Kulturtanten svidar om till bästa kulturtantströjan, kulturtants-halsbandet och knäppkängorna medan Svågern envisas med att ha curlingtävlingsdräkten på sig. Okej då! Jag kan slå vad om att både curlingstenen och borsten är nedpackad i resväskan fast han lovade att skippa (haha!) dom grejerna den här helgen.
Den gamla VM-tröjan
flitigt använd. Både pyjamas 

och finjumper.

Själv så har jag svårt att skiljas från HellyHansen-tröjan. Men jag försöker skärpa till mig och packar ner både spetsblusen och de välpressade gabardinbyxorna. För säkerhets skull lägger jag ner både långkalsongerna, reflexvästen och ett par raggsockor. Man vet ju aldrig...Knappt jag känner igen mig själv när jag har vattenkammat håret och sprejat på värsta tantparfymen. Mmmm, både luktar gott och ser bra ut. Vilken överraskning!

Valdemar och jag tar tåget av förklarliga skäl (ja, ni minns väl gubbkörningssyndromet?). Jag vill ju inte gärna förstöra det nylagda håret med bilmössan heller. Kulturtanten och Svågern tar den gamla Citroängen. Om den nu startar.

Vi ska bo på hotell. Jajemen! Och så ska vi gå på Circus och lyssna på Jerry Williams. Sedan drar vi väl runt på Stockholms alla innekrogar...fast jag måste ju gå och lägga mig senast kvart över nio...skönhetssömnen ni vet, den vill jag ju inte missa, som ni kanske förstår...

fredag 22 mars 2013

Vår



Ibland får man hjälpa våren att komma igång. Varför tvekar våren så eller vad var det Karin Boye skrev??

torsdag 21 mars 2013

Barnen från Frostmofjället...

Denna vinter har jag tillbringat mycken tid nere på sjön. Det är så vackert och soligt där. Nu är det ju hård skare så man kan gå över hela isen utan att sjunka ner i snön. Jag försöker ta några vändor lite då och då för att motionera (= tvingar mig själv att rycka upp mig, det tar emot, men jag hotar med en arbetsvecka med Kulturtanten och då ska ni tro att det blir fart på mig).

Igår drog jag mig ner till sjön för att utöva sporten stavgång. Jag insåg nästan genast att där ute i det öppna landskapet så blåste det i princip full storm. Eller på ena sidan var det blåsigt men klart uthärdligt. Men när jag kom över på andra sidan så fick man dra sig fram. Det blåste så att man i det närmaste kunde luta sig framåt utan att ramla då vinden var så kraftig. Inget framfall där heller. Jag stakade på med Pappas skidstavar i högsta hugg.

Snön yrde. Det blåste genom märg och ben. Man fick blunda för att inte få de sylvassa snökornen i ögonen. Stora snötornadon blåste upp både framför och bakom mig. Så hamnade jag precis mitt i en snövirvel och höll faktiskt på att följa med upp i luften. Tro´t eller ej. Men min sinnesnärvaro gjorde att jag automatiskt hackade fast de sylvassa skidstavspetsarna djupt ner i isen och på så sätt räddade jag mitt liv. I sista stund.

Jag, som den galna människa jag är, fortsatte både ett och två varv till runt sjön. Slet som ett djur i snöstormen. Snön piskade i ansiktet. Jag var ordentligt  genomblåst när jag kom hem. Nu förstod jag precis hur dom stackars Barnen från Frostmofjället hade det. Ja, för slet dom inte hela tiden på ett blåsigt fjäll och frös nästan ihjäl. Eller hur var det? Kanske bäst jag uppdaterar mig på den boken.

För mig personligen så var det Pappas vassa skidstavar som räddade mitt liv denna marsdag därute på isen i den svåra snöstormen...tur att inte geten Gullspira var med...

onsdag 20 mars 2013

Så baxar man fram en vävstol på bästa sätt

Så här gick det till när Kulturtanten och jag skulle sätta upp vävstolen. Det var något vi pratat länge om men som jag faktiskt hoppats bara skulle rinna ut i sanden. Men ack vad jag bedrog mig. Vävstolar, och vävning över huvudtaget, är ju inte mitt bästa område om jag ska vara ärlig.


Annat är det med Kulturtanten. Redan som liten flicka var hon mottaglig för Mamma Gertruds all utlärning av sådant som en riktig hemmafru och en äkta lantbrukarhustru borde kunna. Allt från tvåändsstickning, strumpstoppning och skjortkragsvändningar till bondkakor, långkok och inläggning av rödbetor. Sedan bättrade Kulturtanten på det hela med allehanda kurser. Jag lärde mig inget som liten flicka och ingen kurs gick jag heller. Ja, om man bortser från kursen som Mulle-fröken. Men den kursen gick hon också. Alltså, summan av kardemumman är att Kulturtanten alltid kunnat mer än jag, i allt vad det nu kunde handla om.

Så startade vävstolsprojektet på allvar. Efter en rejäl röjning i rummet så kom frågan upp ”Var i hela friden finns alla vävstolsgrejerna?”. 

Vi undersökte logen.  Stundtals livsfarligt klängandes på rangliga stegar för att nå absolut högsta punkten uppe på skullen. Vi sökte med ljus och lykta på lidret bland rensmaskinen, sädesskyfflar och hinkar. Vi finkammade alla bodarna och kröp genom de knappt genomträngliga kattvindarna i stora stugan. Jag som inte ens kunde minnas vilka delar en vävstol faktiskt innehåller famlade liksom i blindo. Hela tiden. Men Kulturtanten for som en raket upp och ner för bodtrapporna så det stod härliga till och samlade ihop allt som över huvud taget kunna liknas vid en vävstolsdel.

Efter en hel förmiddags letande hade vi fått ihop en rejäl brädhög på gårdsplanen. Högtidligt hembaxad av en överlycklig Kulturtant med boss och sågspån i håret. Jag hade mest lullat på bakom den oförskämt effektiva människan, sugen på en lång och härlig kaffepaus. Men något sådant hade vi absolut inte tid med. Så var det alltid på semestrarna med henne. Ingen ro ingen vila, bara gno och bara ila.

Nu kom det upp ett problem till. Hur får man upp en vävstol på bästa sätt. Kulturtanten letade i minnet efter allt hon lärt sig på vävkursen för 25 år sen och plötsligt stod allt solklart. Slanten trillade helt enkelt ner. Inte ofta det händer, så dessa få tillfällen bör noteras inför eventuella kommande memoarer.

Personligen tillbringade jag en stor del av tiden med att bara hålla ihop själva ramarna medans Kulturtanten rusade runt och rev i alla korgar, kartonger och påsar och letade delar. Det var kilar, rullar, trampor och trådar i massor. Plus lite metallskrot. När vävstolen kunde stå någorlunda självmant, efter en si så där tre timmar, fick jag ett annat jobb. Ligga ihopkrupen under själva stolen för att försöka haka fast tramporna med metallskrotet. Det var varmt, trångt och stundtals hopplöst. Jag kände mig redigt så otymplig där under vävstolen. Magen kändes alltför stor och jag ångrade bittert att jag aldrig kom igång med den där stranddieten som jag funderat på många gånger under våren. Men nu fick jag alltså lida över min extrema slapphet. Och mitt stora chipsintagande.

Kulturtanten satt i godan ro, nynnande på någon gammal slagdänga i det svalkande draget från det öppna fönstret och knöt fast den lilla mattbit som Mamma Gertrud vävde sista gången vävstolen stod framme. Miljontals knutar. Jag kravlade mig upp från ”min” plats på golvet under själva vävstolen efter välförrättat värv. Utmattad, uthungrad, föråldrad, svettig och allmänt fet! Det enda som fick mig att orka vidare var tanken på en kopp ångande hett, starkt kaffe. Men först var jag ju tvungen att fråga Kulturtanten om lov. Kaffe nu????

tisdag 19 mars 2013

Sågbocken från anno dazumal

Årsveden framdragen bara att kapa och klyva. Men jag vet inte om sågbocken vår orkar med så många stockar. Den är ett minne från fornstora dar.


Ja, den sågbocken har absolut sett sina bästa dagar. Skulle nog inte palla för en rediger björkstock heller. Då skulle nog den rasa ihop på en tiondels sekund och förvandlas till en gammal, trött, plankhög.

Det vore nog inte heller någon ide att lägga upp några bangnar heller. Även om sågbocken kanske inte skulle bryta ihop direkt så skulle den vara så pass ranglig att man riskerade att såga av benen. På den eller på oss? Lika illa vilket som.

Lösningen blir nog att, hej och hå, kasta den på majbrasan helt enkelt. Fast neeej, den har ju varit trogen under så många år. Blivit som en riktig vän. Fram med några bräder och slå på. Nog orkar sågbocken ett år till? Vi får hålla tummarna!



måndag 18 mars 2013

Mellanår








 


Efter några mellanår är det äntligen dags att veva igång den gamla vävstolen. Den har stått länge nu och bara väntat på att alla vävsugna familjemedlemmar ska komma loss. Så när värmen återvänder till vårt avlånga land finns ingen återvändo.

Mattrasorna är redan klippta, skyttlarna vässade och varpen pådragen, bara att sätta igång. Ser framför mig alla färgglada alster vi kommer att åstadkomma. En ren fröjd för både öga och fot med alla trasmattorna på golvet.





söndag 17 mars 2013

En gammal hederlig stålfjädermadrass

När vi var små så sov vi alla i ett och samma rum. Det var det enda rummet på övervåningen som det fanns eldstad i. Det var en grön blank kamin som Mamma Gertrud eldade i på kvällarna. Pappas och Mammas säng stod i mitten och så våra små sängar på var sin sida. Ibland drömde vi ju mardrömmar. Så gott som varje kväll precis innan jag somnade så såg jag en liten liten gubbe på kanten av min säng. Han liknade kungen på de gamla enkronorna. Han gjorde inget särskilt. Bara stod där och sa "dejndejndejn".

Jag var livrädd för den gubben. Dessutom drömde jag ofta om farliga otäcka ormar. Och när jag var sjuk och yrade i feber då drömde jag alltid att jag stod nere i stora vägskälet och försökte veva upp vägen på en stor rulle. Det uslades och vägen blev veckad hela tiden. Och det kändes synnerligen otäckt.

Ja, jag förstår att ni nu tänker: "Ja, det är inte konstigt att den ungen blev som hon blev.". Och ni kanske har rätt. Men då var det ännu värre med systern. Hon såg en gubbe gå rakt igenom väggen. Nästan varje kväll. Ingen liten enkronasgubbe här heller, nej, en riktig stor gubbe. Låter kanske otroligt men vi funderade väl inte så mycket på det. Mycket underligt hände i vårt hus. Ska absolut inte ta upp det här och nu. Jag är ju så fruktansvärt mörkrädd.

När vi drömde mardrömmar fick vi naturligtvis komma upp och sova i Mammas och Pappas säng. Vi ville alltid bara ligga på Mammas sida. Mycket beroende på att Pappa levde ett mer eller mindre fakirliv. Hans madrass var kanske en centimeter hög på hårda träplankor. Förmodligen någon gammal logdörr han tagit vara på och sågat av en passande bit. Mammas säng var mycket mjukare och skönare. Hennes madrass kanske var tre centimeter.

Pappa hade åsikten att "Man ska ligga hårt annars får man ont i ryggen.". Själv är jag av den åsikten att ligger man hårt så får man ont i ryggen.

Hur minns man de stenhårt uppblåsta luftmadrasserna på semesterresorna egentligen? Med ett stort leende? Knappast. Och de centimeterhöga liggunderläggen på modernare tid (!) då? Hur kul var dom. Efter varje tältsemester hade man åldrats minst tio år. Fysiskt alltså. Sen butikschefen kom in i mitt liv så kom också underbart mjuka, sköna men ändå spänstiga resårsängar in i mitt liv. Vilken kontrast, en gammal stålfjädermadrass mot en, rostig skruv, nej, mot en härlig resårmadrass...

Som man bäddar får man ligga...

Pappas präktiga principer

Pappa Anders var en principfast man. Som gärna ville få oss döttrar att följa hans råd och infall. Det första vi fick lära oss angående principer det var att man skulle läsa böcker, spela något instrument och idrotta.



Jaha, då var det bara att sätta fart. Läsa böcker var väl inget större besvär. Vi satt ofta med näsan i böckerna. Plöjde igenom alla Fem på nya äventyr-böckerna och Kitty-böckerna. Ni vet, va? Så fortsatte vi med Bernard Nord, Sigge Stark, Vilhelm Moberg och serien om Kulla-Gulla. Läsandet har fortsatt med åren.


Spela något instrument då. Okej, vi hoppade på blockflöjtsträningen direkt. År efter år tutade och blåste vi troget i lurarna så pass att den stackars katten August blev tvungen att söka asyl inne på logen (och Mamma tog skydd i lagårn).

När pianot kom hem till gården blev det klinkande dagarna igenom. Britta i Bäckbro lärde oss låten Försvunnen lycka. Jag skulle kunna spela den med förbundna ögonen, i spöregn och med arbetshandskar på händerna utan att missa en enda ton. Pappa, han hade fastnat för låten La Paloma Blanca. Han trodde att han kunde spela den. Men så var inte fallet, tråkigt nog...


Idrotten då? Ja, inte kunde vi bli några fotbollsspelare heller då vi båda hade fötts helt utan bollsinne. Det tyckte kanske Pappa Anders var tråkigt då han både var gammal fotbolls- och bandyspelare men han gav inte upp för det. Den mannen var onormalt positiv. När magister Benkt i tre-fyran startade upp en orienteringskurs så satt vi på första bänk. Och det blev en resa som hette duga. Det blev träningar och tävlingar i åratal. Konstigt nog så hade vi vissa perioder när det gick riktigt bra. Man kom på det där med att läsa kartan, kompassriktningar och stegning. Till slut.

Pappa tyckte också att vi flickor skulle klara våra bilar på egen hand. Byta tändstift, fylla på oljor och skifta däck. Skulle inte förvåna mig om vi klarat av att byta motor och slipa alla ventilerna på Amazonen på en knapp halvtimme. Alltid redo med en skiftnyckel i bakfickan. Vi fick ligga under, den av grankubbar uppallade, bilen för att byta avgassystem. Även om man led av synnerligen svår klaustrofobi så skulle man klara det. Så det var bara att åla in under bilskrället. Det fanns minsann dom som hade det mycket värre. 

Och sen det där som Pappa alltid sa "Det finns inget som är omöjligt bara man försöker tillräckligt länge". Det är något man borde tänka på jämt. Och bara hoppas på att det är sant...

fredag 15 mars 2013

Husförhör

På den tiden när vi var små så var det ju husförhör i stugorna. Ja, det var inga kristendomsfrågor eller så, tack och lov, utan mer någon slags andakt med prästen och så drack man kaffe. När prästen kom till oss då ska ni veta att det var välstädat och pyntat i finrummet, eller rummet som vi kallade det. Det utrymmet var ju i vanliga fall låst, kallt och direkt folktomt. Den dörren öppnades bara vid speciella tillfällen. Husförhöret var just ett sådant tillfälle. 

Mamma hade städat och fejat i veckor. Eldat i kakelugnen en hel vecka i förväg för att få till en härlig värme. Och bakat bullar och kakor så det förmodligen räckt till ett helt kompani och ändå blivit över. Så kom kvällen. Prästen och prästfrun kom fullastade med psalmböckerna i högsta hugg. Grannarna droppade in och tog plats. Tror att alla våra stolar gick åt. Prästen pratade lite och så sjöng man några psalmer. 

Sedan hade vi, Pappa, systern och jag alltså, tränat in några låtar på blockflöjterna som vi spelade upp och det blev faktiskt riktigt uppskattat. Pappa Anders sken som en sol, stolt över sina duktiga döttrar. Prästen nickade och log och torkade bort en tår med en flik av den nymanglade, hemvävda linneduken. Rörd av stundens allvar. Prästfrun snöt sig försiktigt i sin broderade finnäsduk. Kakelugnen spred sin goda värme. Stämningen var lugn och fin. Vi, systern och jag, gladdes över att vi inte drabbats av något hysteriskt skrattanfall. Något som annars gärna dök upp i pressade situationer. 

Mamma Gertrud for som en skottspole med kaffepannan  mellan vedspisen och finrummet och trugade med kakfaten runt borden. Tanterna doppade finska pinnar och jitterbuggare och gubbarna drack kaffet på fat som brukligt var.

Det var ett husförhör i vår barndom.

torsdag 14 mars 2013

Lilla gummann med STIHL

Jag är en ganska fräck, framfusig och fullständigt egoistisk person. Precis när skogshuggarsäsongen skulle starta så kastade jag mig fram och lade beslag på den allra största, den allra starkaste och den allra bästa motorsågen. Nej, jag skojar bara. Egentligen är jag ju livrädd för motorsågar men när jag fick syn på den här gulliga sågen så kunde jag bara inte motstå den. Hela mitt liv förändrades.

Den är lagom stor, lagom lätt och lagom lättstartad. Bara med ett litet ryck och så är den igång. Jag sågar både högt och lågt. Stammar, stubbar och ris viner genom luften. Och folk runt omkring mig förvånas över hur jag kan hantera motorsågen med sådan bravur.

Den är så liten och fin och den känns som en handväska i handen. Passar lika bra till skogskläder och huggarstövlar som till den fina guldlaméklänningen och värsta klackskorna. En allround-motorsåg kan man säga.


Som pricken över i-et så har jag fått en matchande ryggsäck. Av butikschefen Valdemar så klart. Det är samma färger, samma fabrikat. Gissa om jag är överlycklig?

Om ni möter en äldre kvinna på stan med sådan ryggsäck och med tillhörande motorsåg i handen då är det förmodligen jag. Kom gärna fram och hälsa!

Kom inte och säg annat än att jag är en kvinna med STIHL...