Barnen från Frostmofjället...

Denna vinter har jag tillbringat mycken tid nere på sjön. Det är så vackert och soligt där. Nu är det ju hård skare så man kan gå över hela isen utan att sjunka ner i snön. Jag försöker ta några vändor lite då och då för att motionera (= tvingar mig själv att rycka upp mig, det tar emot, men jag hotar med en arbetsvecka med Kulturtanten och då ska ni tro att det blir fart på mig).

Igår drog jag mig ner till sjön för att utöva sporten stavgång. Jag insåg nästan genast att där ute i det öppna landskapet så blåste det i princip full storm. Eller på ena sidan var det blåsigt men klart uthärdligt. Men när jag kom över på andra sidan så fick man dra sig fram. Det blåste så att man i det närmaste kunde luta sig framåt utan att ramla då vinden var så kraftig. Inget framfall där heller. Jag stakade på med Pappas skidstavar i högsta hugg.

Snön yrde. Det blåste genom märg och ben. Man fick blunda för att inte få de sylvassa snökornen i ögonen. Stora snötornadon blåste upp både framför och bakom mig. Så hamnade jag precis mitt i en snövirvel och höll faktiskt på att följa med upp i luften. Tro´t eller ej. Men min sinnesnärvaro gjorde att jag automatiskt hackade fast de sylvassa skidstavspetsarna djupt ner i isen och på så sätt räddade jag mitt liv. I sista stund.

Jag, som den galna människa jag är, fortsatte både ett och två varv till runt sjön. Slet som ett djur i snöstormen. Snön piskade i ansiktet. Jag var ordentligt  genomblåst när jag kom hem. Nu förstod jag precis hur dom stackars Barnen från Frostmofjället hade det. Ja, för slet dom inte hela tiden på ett blåsigt fjäll och frös nästan ihjäl. Eller hur var det? Kanske bäst jag uppdaterar mig på den boken.

För mig personligen så var det Pappas vassa skidstavar som räddade mitt liv denna marsdag därute på isen i den svåra snöstormen...tur att inte geten Gullspira var med...