Nu haver vi haspat, nu haver vi haspat...

Här hemma på gården finns ju flera uthus. Alla i olika rucklighetsgrad. En massa dörrar finns ju på uthusen. Även dessa i olika slags skick. Också låsen lämnar ett och annat att önska.

Låset på smedjan är säkerligen från den senare delen av sextonhundratalet. Stort och rejält. Men måste absolut stängas på ett visst sätt annars kommer man aldrig  någonsin in där mer. Bara nyckeln väger sitt modiga halvkilo. Tur att man inte behöver ha den nyckeln om halsen. Skulle kunna jämföras med en kvarnsten. Möjligen...

Dörren till snickarboden ska man låsa upp baklänges liksom. Vedbolåset, där måste man lyfta dörren samtidigt som man kastar sig mot den allt vad man kan och också hinna med att vrida runt nyckeln.

Lilla stug-boden ska man bara låsa ett halvt varv. Logdörren får inte låsas alls. Där får man ta till ett hänglås.

Men man behöver ändå inte drabbas av panik. På gården har vi nämligen mellansveriges största nyckelsamling. Dammig, rostig och osorterad ligger den i åtskilliga gamla spiklådor uppe på boden. Bara blunda och greppa en nyckel på måfå och prova i ett eventuellt krånglande lås.

Ett lås som man alltid kan lita på är det på dassdörren. Kan ej gå i baklås. Behöver inte oljas. Fryser aldrig ihop. Ingen nyckel behövs. Näe, där haver man haspat...