Arbetsläger genom Europa

En sommar tillbringade Kulturtanten och jag en vecka på gården tillsammans. Bara hon och jag. Och hundskrället. "Skööönt med semester", tänkte jag, och gjorde mig beredd att lägga min trötta kropp på soffan, efter första dagens lunch, för välbehövlig middagsvila. Men ack, vad jag bedrog mig. Jag hörde Kulturtanten ropa högt och gällt och argt på mig. Hon stod vid bilen och lastade ur kitt, skrapor och fönsterfärg. Åh, nej, inte fönsterarbete. Jag slet mitt ståullshår likt en frustrerad picador.

Jag släpade mig motvilligt upp på den ranglig stegen med kittburken i högsta hugg och kom ner en vecka senare. Kändes det som i alla fall. Vi jobbade med fönstren timme efter timme, dag efter dag, och gick bara in för att äta. Och så fick vi faktiskt sova några timmar per natt. Fast som på nåder. Liksom.

Kulturtanten stod med stoppuret i hand klockan 06.00 varje morgon och klockade mig när jag äntrade stegen för att se till att jag jobbade mina arbetstimmar ordentligt varje dag. Det kändes som ett riktigt arbetsläger. Och det kändes tungt.

En dag efter maten försökte jag stjäla till mig en stunds vila genom att gå på toaletten med en nyutgiven tidning i handen. Men då stötte jag på patrull. STOPP! Kulturtanten godkände absolut inte några tidningar på toan. Hon insåg väl att jag skulle bli sittandes och läsa i godan ro och dyrbar arbetstid skulle gå förlorad. Nej, tidningar var totalförbjudet. Jag lyckades förhandla mig till, hör och häpna, en gammal skolatlas från 1968 in på toan. Med löftet om att bara läsa Europakartorna.

En dag blev jag beskylld för att ha pluggat in hela Asien för hon tyckte att jag varit på toan alldeles för länge. Men jag lovar och svär, jag gjorde det inte (kanske bara sneglade helt snabbt på norra Afrikas öknar).

Dagarna gick. Fönstren blev målade. Vi åt gott och drack gott. Vi hade faktiskt väldans trevligt arbetet till trots. Och jag som varit fullständigt urusel på geografi, skoltiden igenom, blev en riktig hejare på Europas städer och floder. Inget ont som inte har något gott med sig...