Jaha, då var det bara att sätta fart. Läsa böcker var väl inget större besvär. Vi satt ofta med näsan i böckerna. Plöjde igenom alla Fem på nya äventyr-böckerna och Kitty-böckerna. Ni vet, va? Så fortsatte vi med Bernard Nord, Sigge Stark, Vilhelm Moberg och serien om Kulla-Gulla. Läsandet har fortsatt med åren.
Spela något instrument då. Okej, vi hoppade på blockflöjtsträningen direkt. År efter år tutade och blåste vi troget i lurarna så pass att den stackars katten August blev tvungen att söka asyl inne på logen (och Mamma tog skydd i lagårn).
När pianot kom hem till gården blev det klinkande dagarna igenom. Britta i Bäckbro lärde oss låten Försvunnen lycka. Jag skulle kunna spela den med förbundna ögonen, i spöregn och med arbetshandskar på händerna utan att missa en enda ton. Pappa, han hade fastnat för låten La Paloma Blanca. Han trodde att han kunde spela den. Men så var inte fallet, tråkigt nog...
Idrotten då? Ja, inte kunde vi bli några fotbollsspelare
heller då vi båda hade fötts helt utan bollsinne. Det tyckte kanske Pappa
Anders var tråkigt då han både var gammal fotbolls- och bandyspelare men han gav inte upp för det. Den mannen var onormalt positiv. När
magister Benkt i tre-fyran startade upp en orienteringskurs så satt vi på första bänk. Och
det blev en resa som hette duga. Det blev träningar och tävlingar i åratal.
Konstigt nog så hade vi vissa perioder när det gick riktigt bra. Man kom på det
där med att läsa kartan, kompassriktningar och stegning. Till slut.
Pappa tyckte också att vi flickor skulle klara våra bilar på egen hand. Byta tändstift, fylla på oljor och skifta däck. Skulle inte förvåna mig om vi klarat av att byta motor och slipa alla ventilerna på Amazonen på en knapp halvtimme. Alltid redo med en skiftnyckel i bakfickan. Vi fick ligga under, den av grankubbar uppallade, bilen för att byta avgassystem. Även om man led av synnerligen svår klaustrofobi så skulle man klara det. Så det var bara att åla in under bilskrället. Det fanns minsann dom som hade det mycket värre. Och sen det där som Pappa alltid sa "Det finns inget som är omöjligt bara man försöker tillräckligt länge". Det är något man borde tänka på jämt. Och bara hoppas på att det är sant...
oh pappa Anders- gillar honom! Min pappa var också bra, kanske inte så ivrig på vad vi skulle lära oss. Kan inte minnas pappa läsandes bok, men dagstidning o radio följdes noga. Böcker läste man ändå, särskilt som det blev bibliotek i nybyggda skolan. Några Femböcker har jag aldrig läst, troligen för jag nog är bra mycket äldre än ni är, kanske 12 -15 år. Behöver ju inte hymla om min ålder fyllde 68 år nyss- syster min 6 år äldre.
SvaraRaderaJo, vad pappa ville var att visa oss lite utanför vår lilla gård. Först lånades farbror Josefs bil en ny Morris Oxford. Den luktade läder och i den mådde jag alltid illa och smet gärna undan dessa upplysande utflykter. Senare inköptes på min systers "tjat" en Hillman. Oj, då blev det många resor till samhällen runt omkring med syster som körde. Givetvis utan körkort hon var väl bara 16 år. Ja. vi var ju vana traktorkörare sen små. Först blev det epatraktorn man fick styra. En spak att stanna med hade pappa fixat till bakpå, så han kunde stoppa ekipaget om det styrdes mot ett dike. Varför han gick bakom traktorn och inte körde själv? Detta var tiden innan gården blev rördikad. Då med massor av smågärden. Det var runt dessa som pappa plöjde de sista fårorna med en enskärig plog som han måste hålla i. Utnyttja jorden så mycket som möjligt.
Nej, nej nu blir det så där långt igen. Kommentar ska man ju bara göra.
Fotandet till ev blogg går så där- än saknas kameran, men jag såg fina bildtillfällen vid gårdagens cykeltur.
Kerstin
Vi googlade på Hillman och insåg att Kulturtantan varit spekulant på liknade åk i vår ungdom. Men det blev en "bubbla" istället. Roligt att läsa det du skriver. Uppskattas verkligen. På återseende.
Radera