Nya rön från hundcoachen...

Nu ser man ljuset i tunneln. Ja, tiden är snart ute. Hunden ska inom kort förpassas till sitt hem. Stackars Matte och Husse, vad dom måste ha längtat...

Själv har jag ju lärt mig att se livet från hundägarsidan. Hur kul är det att ge sig ut tidigt varje morgon? I ur och skur. I mörker och kyla. Känns det tillfredsställande att ge sig ut på kvällen, när man i vanliga fall brukar ligga inrullad i mjukaste fleecefilten och halvsova i soffan och ha det riktigt skönt?

Det positiva med veckorna som hundförare är faktiskt att magen känns något mindre. Och detta bara av regelbundna promenader varje dag. Fast ska sanningen fram så beror det på något annat också.

Första veckan släppte Pärlan inte mig med blicken. Så fort jag reste mig eller rörde mig i huset så for hon upp och ställde sig och tittade på mig. Prasslade jag med papper eller drog i någon kökslåda kom hon galopperande omedelbart. Hon tiggde hela tiden. Var hungrig jämt. Jag var ju livrädd att hon skulle bli tjock som en gris under mina veckor.

Alltså blev det så att jag fick röra mig försiktig i huset. Nästan smyga. Och ABSOLUT inte försöka äta nåt för då var hon där. Möjligen något som man kunde få i sig utan att knapra eller tugga ljudligt. Men hur går det då med en påse chips? Eller en smaskig kvällsmacka? Nej, det blev slut med småätandet på kvällarna...suck...pust...

Man blev dock något av eremit då man inte gärna åkte hemifrån. Skulle man lämna hundskrället ensam några timmar så gällde det att ta bort allt ätbart upp till 2,5 meters höjd. Bortforsla kompost- och sophinkar. Låsa till och barrikadera alla, absolut alla, skåp för att inte få allt utrivet.

Jag var ju en klar novis inom det området. Så en gång missade jag ett stort pastapaket vilket resulterade i makaronspiraler i hela Lilla stugan. Eller då jag inte lagt över bäddsoffan ordentligt så den lilla rara jycken hade bäddat ner sig ordentligt mellan lakanen och trampat på och besudlat alla kuddarna. Jag som avskyr när hundar ligger i sängarna.

Jag minns: Hur rädda vi blev för vampyrugglan. Hur Pärlan nästan skrämde livet ur en liten stackars pudel. Hur vi sprungit som idioter för att följa tranor, svanar och gäss som flugit förbi i skyn. Hur vi undersökt varje millimeter av åkrarna då vi haft "fri lek" och då Pärlan uppfattat denna lek som spårning. Hur Pärlan tittat på mig med huvudet på sned och en tass på mitt ben. Eller hur glad hon blivit när jag kommit hem från en tur till stan. Ja, och så det där med att hon lade beslag på "min" fåtölj och "min" favvofilt...men det är väl bagateller i sammanhanget?

Nej, jag skaffar mig ingen hund, tror jag. Ingen katt heller för den delen. Det får räcka med butikschefen Valdemar. Jag rastar av honom lite då och då. Lockar med lite godis för att han ska göra det jag vill. Behöver inte ens ropa, gång efter annan,: "Gå och lägg dig!!". För Valdemar somnar alldeles självmant i soffan strax efter åtta varje kväll. Det är då jag kan smyga fram chipspåsarna i lugn och ro...

Men jag får väl stå vid mitt ord och smaska i mig den möra, fina reklammössan från andelsslakteriföreningen...det blev inga elva minuskilon...trots allt...men friskt vågat, hälften vunnet...