Lite av ett vågspel...

Jag vet en våg som mycket snart kommer att hamna i soptunnan. Jajemen, det finns absolut ingen återvändo för den odugliga, värdelösa, opålitliga, elaka mackapären.

Jag har ju kollat vikten lite då och då på butikschefen Valdemars våg. Ganska uppmuntrande siffror faktiskt. Har ropat glatt till Valdemar: "Du milde tid, snart är jag lika smal som i ungdomens dagar!". Jag gick till och med runt och sa till folk att jag vägde lika mycket som vanligt. Visst kände jag mig något fetare men det var nog bara fettet som liksom omfördelats och liksom har börjat hänga ut lite mera. Inbillade jag mig. Bara liksom så där...

Men i morse klev jag upp på vågen och då helt plötsligt så stannar vågskrället på nästan åtta kilo mer än vad den brukar göra. "OOUUIII!" skriker jag rätt ut. Nästan likadant som han på tv-reklamen vars fru packar upp ett par nya skor, ni vet, va? Valdemar kommer rusande i tron att jag fallit omkull i duschen eller trasslat in mig i den stora handdukstorken. Men nej, jag satt bara nedhasad på golvet och stöttade mitt trötta huvud i händerna och snyftade lite torrt. Mycket nära ett mindre sammanbrott. Men Valdemar klappade mig uppmuntrande på huvudet och fick mig att resa mig i den svåra stunden.

Det visade sig att jag vid de tidigare invägningstillfällena inte alls hanterat vågen på ett korrekt sätt. Jag har ställt mig på vågen innan den var digitalt rätt inställd och då fått den låga vikten registrerad. Men just idag klev jag upp på vågen vid exakt rätt tillfälle därav den betydligt högre vikten. Och den rätta vikten. Typiskt! Det finns ingen som helst kvalité på saker och ting nu för tiden. Man kan inte lita på något. Hur jobbigt kan livet vara egentligen?


Men nu ska han ut! Och det med basta. Nej, nej, nej, inte Valdemar. VÅGEN SÅ KLART. Upp med soptunnelocket bara. Och vräk ner vågen helt utan nåd. Igen med locket med en ljudlig smäll. Nu börjar det nya livet.

Nej, detta är inget försenat aprilskämt...nu är det blodigt allvar...