Skivor till kaffet...

När vi var små var det väldans vanligt att barnen drack kaffe. Vad kan vi ha varit när vi började dricka kaffe? Fyra, fem år. Rätta mig om jag har fel, kära syster, men den åldern känns inte helt främmande för mig.

Mamma Gertrud kokade väl första koppen kaffe strax före fem på morgonen. Sen hällde hon en "vattskvätt" på kaffesumpen med jämna mellanrum under dagen. Kaffet var hennes livselixir.

Pappa Anders tog sig alltid en kopp kaffe när han kom hem från jobbet och vi gjorde honom så klart sällskap. Syster och jag hade ett speciellt sätt att dricka eftermiddagskaffet. Vi hällde upp en kopp kokhett kokkaffe. Inte ända upp till kanten. Stopp!! Vi hade ju lite annat som också skulle få plats i koppen. Det var det som var det finurliga och det som kanske gjorde att kaffet blev så himla gott.

Man mosade helt enkelt ner bullskivor och kakor i kaffet så att det blev mer som en kaffesmet eller nästan kräm faktiskt. Låter kanske osmakligt, rent av snuskigt, men åh, nej, så var absolut inte fallet. Godast av allt var det när man grötade ner pepparkakor i kaffet. Detta är inget som jag sett någon annan göra men vi var nog ganska onormala, faktiskt. I det fallet också...


Så fortsatte kaffedrickandet med att skippa kaksmulorna men då gick jag över till att ha tre sockerbitar i kaffekoppen. Ja, jag vet att det verkar alldeles på tok för sött och  fruktansvärt onyttigt. Men jag säger bara som det var. Med tiden minskade jag dock ner sockret så antalet bitar gick från tre till noll. Men då började jag att alltid hälla i en skvätt kallt vatten i kaffekoppen. För att det inte skulle bli för varmt.


Ja, det var min personliga kaffeutveckling under 50 år, kort och gott. Inte mycket har hänt dom sista årtiondena kan man lugnt säga. Trots att mycket sker på kaffemarknaden just nu. Men det är inget som berört mig särskilt mycket. Är jag ute på kondis så beställer jag "en kopp riktigt kaffe, tack!" och caféägaren hoppar högt av förvåning. Så pass att konditorhatten hamnar helt på sniskan. Av förvåning. Alla andra önskar ju caffe latte, espresso, capuccino, café au lait och vad nu alla kaffedrycker heter. Alla utom jag...

När jag nu skrivit detta inser jag ju att jag naturligtvis borde lansera "kaffekrämen" på den internationella marknaden. Vilka möjligheter. Jag skulle kunna bli berömd. Få en massa pengar. Flytta till Amerika och köpa bling-blinga handväskor. Och bli riktigt, riktigt lycklig.

Näe, förresten, det är nog ingenting för mig. Jag passar bäst här hemma på gården. Sitta på huggkubben i solen, hälla upp en kopp riktigt kaffe ur den rostiga, gamla kaffetermosen, knapra på en torr skorpa och lyssna på fåglarna, det är jag det...på gott och ont...