Kräkväskan

Vår Pappa Anders hade ju många principer och en var att han bara skulle ha bilar av Volvomodell. Och så skulle man betala bilarna kontant. Alltså inte hålla på med några avbetalningar. Han ansåg att hade man inte sparat ihop pengar så hade man definitivt inte råd med någon bil.

När vi var små så hade vi en svart Amazon. Vi tog ofta långa turer med den. På den tiden satt man ju inte fast i några bilbälten. Tok, heller, man kunde röra sig fritt i bilen under åkturen. Mamma Gertrud satt fram och hade ständiga kommentarer om hur bilen skulle framföras. Pappa slog dock dövörat till, gasade på och tände en cigarett. Han rökte alltid i bilen. Host, host...

Systern och jag hade särskilda platser i bilen. Jag stod till vänster bakom Pappas säte och tittade fram så gott jag kunde. Systern hade den bästa platsen. Hon stod på kardantunneln, eller vad det nu heter, ni vet den där upphöjningen mitt i bilen. Det kanske var strategiskt bra platser vad det gäller föräldrarnas åsikter. Vi stod en bra bit ifrån varandra så chanserna till slagsmål minimerades.

Har nu på äldre dagar faktiskt vågat fråga systern hur det kunde komma sig att just hon fick den bästa platsen i bilen. Hon svarade helt snabbt: "Jag föddes ju först och hade första tjing, liksom!". Ok, så var den diskussionen avslutad.

Jag hade dock en viss benägenhet att alltid bli åksjuk. Vi hade väl egentligen bara hunnit en kilometer när jag kände av illamåendet. Vid två kilometer hängde i princip spyan i mungipan. Många gånger kräktes jag i bilen. Inget som direkt uppskattades. Men vad kunde jag göra?

Pappa Anders visste precis vad han skulle göra. Han insåg förmodligen att dessa åksjukeproblem var av den mentala sorten. Han tog min lilla handväska. Den var i någon slags plast som tråkigt nog hade krackelerats så jag ville inte ha den väskan mer. Utmärkt, denna beige, krackelerade väska förvandlades till en bilväska.

Mamma Gertrud stoppade ner några brödbitar av äkta knäckebrödsvariant i väskan som placerades i bakfönstret på bilen. Och så hade kräkningsanfallen eliminerats. Ja, om nu Pappa hade tänkt helt rätt, ja.

Så tog vi en tur i bilen för att se hur åksjukeväskan fungerade. Som vanligt, 1100 meter från garaget började jag må illa. Rev genast fram väskan och tog mig en brödbit som jag koncentrerat knaprade i mig. Jo, minsann, kräkningskänningarna avtog så gott som omedelbart. Under bilturen blev jag tvungen att ta några fler brödbitar och nästan direkt trollades kräkkänslan bort. Efter en dryg timme körde vi in på lagårdsbacken.

Kräkväska av bästa sort

Yes, vi hade klarat det! En biltur utan kräkningar. Hade det på den här tiden funnits den här populära gesten "Give me five!" så hade det varit ett ypperligt tillfälle att begagna sig av den. Nu fick vi nöja oss med att skutta runt av glädje, vilket inte var dumt det heller.

Nästa biltur tog jag bara en brödbit. Likaså nästa. Gången efter räckte det med att jag höll i väskan. Så småningom behövde jag bara kasta en snabb blick i bakfönstret för att se om kräkväskan låg där. Ja, jag blev faktiskt botad från åksjukan. Den krackelerade väskan låg kvar i fönstret i åratal och blev bara mer och mer solblekt. Jag tror till och med den åkte med till bilhandeln när vi bytte bil.

Jag kan riktigt se bilannonsen framför mig:

Bättre, begagnad, svart Volvo Amazon med tillhörande kräkväska.

Pappa borde ha blivit psykolog. Eller åtminstone ha tagit patent på kräkväskan. Fast, egentligen inte, han var nog bäst som han var ändå...