Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 6 februari 2014

Det är en vas utsprungen...

Under veckan tillbringade jag ett par dagar inne på Valdemars kattvind. Både intressant, dammigt och synnerligen obekvämt. Men kattvinden skulle röjas ur och då jag är onormalt nyfiken men också ruskigt effektiv så blev jag handplockad enkom för det arbetet. 
Dessa juveler, vaserna från Nittsjö, blev mina favoriter...

Det var som sagt redigt så dammigt därinne. Och fruktansvärt mörkt. Jag ropade till Valdemar att jag verkligen behövde en stor, stark. Ja, ficklampa alltså. Han kom omedelbart farande med en. Men vilken ficklampa då? Jo, en typ blyertspennstor lampa. Va?! Jodå, den var så himla bra, envisades Valdemar, jag skulle aldrig någonsin vilja ha någon annan efter den, när jag väl vant mig. Påstod han.
Ett gäng kristallvaser...vem tackar nej till det?

Ja, visst vande jag mig med att treva fram i skumrasket, i det lilla, svaga ljusskenet, och att då och då brutalt krocka med oidentifierade föremål. Typ, en spjälsäng, ett massa hyllplan, symaskinsdelar, åtskilliga pappkassar med skolböcker, kartonger med gamla kläder. Ett gäng med plastgalgar låg lite fint utslängda här och där, kanske ett fyrtiotal, svårt att få grepp om antalet där i dunklet, men sköna att få under knäskålarna (hm!). Men så där, längst inne i mörkret, bland dom största spindelnäten - stod en stor kartong, ordentligt igentejpad - vilken jag raskt baxade ut till ljuset.
En sån där vas med liksom ett lock med hål i att sätta
blommorna i för att få till ett riktigt bra 

blomsterarrangemang...

Jag rev upp kartongen och där hittade jag en mycket intressant vassamling. Jag packade upp den ena skojsiga vasen efter andra.
Jag kunde inte motstå dessa färgglada vaser... 

Jag föll direkt för Nittsjövaserna. Särskilt den blå med blommönstret. Man kan faktiskt säga att jag fick lön för mödan. Ett par fjuttiga, dammiga dagar, med kroppen totalt ihopvikt som en cirkusakrobat, på en kattvind gav ett alldeles strålande resultat i och med öppnandet av vaslådan.
Observera strålkastarljuset...
Jag måste ju erkänna att Valdemar hade rätt, som så många gånger förr - även ett litet ljus lyser i mörkret...

12 kommentarer:

  1. Det var ju tur du rotade runt där i skummet, så mycket fint som du hittade :) En fin kväll / Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag är riktig nöjd själv, måste jag säga. Jag fick blodad tand. Nästa vecka väntar en kattvind till. Men jag kan väl säga som det är, sopsäckarna som hamnade på tippen blev rätt många...

      Radera
  2. Undrar om inte den orangaomörka vasen är en Ekeby från -30-talet. Roligt att hitta skatter på vinden och skönt när skräpet försvinner !!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har helt rätt. Det blev fel med min beskrivning. Den är en Uppsala Ekeby medans den andra, den blåa, var Nittsjö. Vilken expert Du är!

      Radera
  3. Nu är jag helt grön av avund! Att få rota omkring på en dammig vind är det bästa som finns! Man kan ju aldrig veta vilka skatter som kan komma emot!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, nästa vecka invaderar jag nästa kattvind. Och hoppas så klart på massor av fynd. Och en bättre ficklampa...

      Radera
  4. Hejsan! Vad kul att ni hitta till mej o att ni vill vara med o pröva lyckan♡...Då lägger jag en till er♥ Gunilla

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tack, gärna. Det är kul att surfa runt och kolla in på lite bloggar...

      Radera
  5. Fegljus, hade min pappa kallat det där. Men tänk så mycket man kan hitta i undanskymda vrår.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med Din Pappa, fegljus. Men man kan inte kalla mig feg som helt utan skrupler ålade in bland spindlar, dammråttor och mörker. Men som sagt, en del godbitar också...

      Radera
  6. Vilka fynd! Gamla vindar, garderober, källarförråd, bodar... visst är det underbart att gå (krypa, åla...) sig fram och hitta igenklistrade kartonger som inte varit framme i dagsljus på många år - speciellt om man hittar så här fina saker!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är skitkul! Minns när Svågern flyttade sin Mamma Märta från släktgården. Jag fick den stora äran att vara med och rota. Så satt jag också en hel helg på en kattvind bland fullkomligt underbara gamla saker och, faktiskt, en och annan död råtta...men vad gjorde det?

      Radera