Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

tisdag 18 februari 2014

Hugget som stucket...

Jag är ju känd för att vara en riktig tråkmåns. Som bara går hemma och drar runt i storstövlarna. Står ute på vedbacken och späntar stickor eller sitter i köket, sörplar kaffe och eldar i vedspisen. Valdemar försöker få med mig ut i världen. Eller kanske inte direkt ut i världen men i alla fall ner till byn, någon gång in till stan eller till och med kliva över länsgränsen. Något motvilligt från min sida. Jag är ju så himla trög.

En gång, för några år sedan, så var vi på en byggmässa i Stockholmstrakten. Jag vet att det var första april för yngsta dotra ringde mitt i alltihopa och berättade den värsta historien jag någonsin hört. Innan jag fullständigt desperat ringde till hennes pappa så hann jag både utse henne som familjens svarta får och i tanken stryka henne ur testamentet. Pappan insåg dock direkt att det var ett aprilskämt och gapskrattade roat. Jag fick lugna mina hårt beprövade nerver med fyra koppar extra starkt kaffe.

 Nyslipade yxor så vassa att dom skulle kunna klyva ett hårstrå..
ni har väl hört talas om hårklyveri....


På denna mässa kunde man råka på allt och inget. Minns inte allt men det var mycket bräder, panel, friggebodar, verktyg och så Martin Timell och hans snickare, vars namn helt fallit från mitt minne. En alldeles utmärkt trevlig mässa. Jag plockade som vanligt på mig mässprover. Godis, pennor, nyckelringar och lite smått och gott. Man måste ju passa på.

 Finfin gammal klyv
som fortfarande gör rätt för sig...

På ett ställe stod ett par karlar bredvid en hydraulisk klyv. Ja, faktiskt precis en sådan som vi själva har här hemma på gården som komplement till den gamla, stora, vägvinnande yxvedklyven. Jag stannade till för att kommentera den urgamla, halvmögliga björkveden som dom demonstrationsklöv. Genast kom den ena mannen fram, slöt upp vid min sida och utropade halvskrattande: "Ja, du, med den här klyven skulle till och med du kunna klyva ved!"


Nykluven ved det är livet det
Jag överraskades så akut av den nedslående kommentaren att jag satte mässbjudgodiset i vrångstrupen och fick värsta hostanfallet. Valdemar fick dunka mig i ryggen en lång stund innan hostningarna upphörde. Nu övergick överraskningsfasen till ett mindre irritationsutbrott. Jag svarade vedgubben, faktiskt lite hånskrattande: "Jaså, du tror att till och med jag skulle kunna klyva med den här klyven, du?"

"Ja, så lätt är den att hantera, kan du tänka dig!" skrockade han fram överlägset. Nu tog Valdemar till orda: "Sorry, men nu har du gett dig på värsta klyvmästaren. Hon är i princip född på vedbacken och klyver ved bättre än vad du någonsin kommer att göra."

Klyvförsäljaren bara stod och gapade och vitnade sakta men säkert i ansiktet. "Ja, vars" tog jag över, "fast den här klyven är inte mycket att ha. Går långsamt och tar inte så stora vedkubbar. Näe, tacka vet jag en gammal hederlig vedklyv med yxa som klyver veden. Går snabbt, tar grov ved men då gäller det också att ha den rätta tekniken och hålla undan fingrarna, kan du tänka dig det."

Vedklyvsmannen torkade svetten ur pannan med en rutig näsduk och försökte en sista gång: "Ja, det är ju barnsligt lätt att få ihop lite öppenspisved." stammade han fram. "Öppenspisved?" fnös jag, "vi måste få fram 30 kubik om det ska räcka. Vi har två kakelugnar, två kaminer, två vedspisar och en pannmur på gården" När vi gick därifrån ropade jag: "Kom ihåg att veden ska vara kapad till påsk och kluven till midsommar! Och om du inte har nåt särskilt för dig kan du ju klyva årsveden med klyvyxa och kil direkt på huggkubben!"
Man riktigt längtar efter att få sätta tänderna
 i den gamla björken...

Jösses, vad jag tog i. Jag kände knappt igen mig själv, faktiskt. Direkt när vi kom hem tog jag en tur på vedbacken och såg över alla vedklyvarna och yxorna...passade så klart på att klyva en bunt späntstickor och gick in och tände i vedspisen och malde på en panna kaffe. Vad kul det är att vara bra på något här i världen...i alla fall...

15 kommentarer:

  1. Tror inte ett dugg på att du är någon tråkmåns :) Ved det kan vi inte vara utan här...mannen sliter för att jag inte ska frysa ;) Ha en fin kväll. / Anna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Näe, jag kanske inte är så himla tråkig ändå...bara kanske lite bonnaktig...men det är helt okej för mig...trevlig kväll på Dig...

      Radera
  2. Tack! Du räddade just en fullständigt skit dag med ditt inlägg. Satt i min sköna stol och fnissade....nästan gapskrattade medan jag läste! Stackars försäljare....

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, han fick så han teg, den fördomsfulla typen. Men vedhantering i kvinnosammanhang är kanske inte så väl utbrett nu för tiden. Det borde vi ändra på, eller hur?

      Radera
  3. Svar
    1. Jajemen, det är klart att jag har sladdriga armar. Har ju försökt arbeta bort dom men har insett att dom får nog vara kvar. Ändå. Huvudsaken är ju att armarna fungerar skapligt. Så känns det just nu men kanske jag ångrar mig i sommar då jag ståtar med små, härliga toppar som verkligen ger fri insyn på sladdret...men den dagen den sorgen...

      Radera
  4. Fy sjutton så himla bra du är ! Där fick han! :o) Vi har en sån där typ av vedklyv. Bara skräp! Och går så långsamt så man skulle hinna med en promenad om det inte vore för den nedrans knappen man måste hålla in.

    "Hugg din egen ved så värmer den dej två gånger", sägs det ju.

    Tack för underhållningen! Nu "traskar jag hemåt" med ett stort leende på läpparna :o)

    Kram
    Monika

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag går nog ett steg längre och säger att egenhuggen ved värmer ännu fler gånger. Hugga i skogen, baxa upp på kärran, baxa av veden, kapa, klyva, kasta in, bära in vedkorgarna och så då äntligen - elda med veden...

      Radera
    2. Ja, det har du helt rätt i! :o)

      Radera
  5. Tänk att du gav svar på tal! Det är sådant jag alltid kommer på i efterskott vad jag skulle svarat. Ja och de där männen finns fortfarande kvar med sina förutfattade meningar... Kramar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var första och enda gången i mitt liv som jag hittade dom exakt rätta orden vid exakt rätt tillfälle. Annars brukar jag behöva ett par dagar för att komma på saker och ting...

      Radera
  6. Hahaha... där fick han så han teg!
    Och jag fick mig ett gott skratt - tack för det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, där fick jag till det. Inte ofta man hittar dom rätta orden när dom verkligen behövs...

      Radera
  7. Härlig historia detta, haha svårt att tänka mig att du skulle ha svårt att hitta ord... Så bra som du skrivit dina inlägg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag skriver hellre än pratar...har ofta en släng av social fobi...inbillar jag mig...

      Radera