Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

söndag 23 februari 2014

Värre än ogräs...

Såg häromdagen, som hastigast, en tidningsartikel med förklaringen om varför det växer hårstrån på hakan. Ja, alltså, fast man är kvinna då. Men jag bläddrade snabbt förbi då det absolut inte rörde mig. Tur för dig, kanske Ni tänker, men så väl är det inte alls. Även om jag önskar det av hela mitt hjärta.

Så klart att jag har hårstrån på hakan som jag ideligen måste rycka bort. Men det stannar inte därvid, näe, det är faktiskt än värre. Ända sedan ungdomens härliga dagar så har jag, och faktiskt också syster Kulturtanten, kämpat med/mot hårväxten. Ja, den oönskade alltså.

En rakhyvel är ingen...

Man har rakat benen i parti och minut. Dag efter dag. Vecka efter vecka. Månad efter månad. År efter år.  En gång hade jag så bråttom, kanske till någon dejt eller så, så jag skar snabbt av håret på benen, förmodligen med en slö rakhyvel, för jag råkade slita av hela huden i en remsa längst fram på underbenet. Det såg inte särskilt snyggt ut, det gjorde vansinnigt ont och jag blev helt fullkomligt desperat. Det var sommar och jag skulle ha min absolut underbara, röda viskosklänning som böljade så fint runt mina vältränade, bruna ben i den ljumma vinden. Men hur snyggt skulle det vara nu med en remsa avslitet skinn mitt på smalbenen?

Plåster? Nä, hur skulle det se ut...Knästrumpor? Skulle nog bli alltför uppseendeväckande och dessutom alldeles för varmt...Brunkräm då? Jag gjorde ett försök. Fick vänta tills såret torkat upp en smula och sedan stryka på en tjockt lager med krämen. Resultatet blev väl inte det helt optimala, och det sved som sjutton, men det var det bästa som det kunde bli i en sådan fruktanvärd krissituation. Så klart att den dejten inte blev särskilt lyckad...typiskt alltså...

I en svår ungdomsperiod skickade Kulturtanten och jag efter en slags apparat som lätt skulle få bort håret helt permanent. Det lät som en dröm. Minns inte riktigt hur apparaten såg ut, ej heller vad den hette men vi var så himla glada och vi satte genast fart. Den var som en penna med en lång nål längst fram. Man skulle sticka ner nålen i själva hårroten och så skulle hårstråt förintas. Men hur sjutton gick det till? Kanske den var elektrisk?

...så där ja, nu klarar jag nog mig några dagar...
Vi kämpade och kämpade. Tänk bara hur rackar´ns många hårrötter vi hade. Det skulle ha tagit månader att pricka alla. I vilket fall som helst var den hårborttagningsapparaten helt värdelös. Inte ett hårstrå försvann. Ja, det var bara att plocka fram hyvlarna igen. Lite då och då provade vi dock på vaxning men inte ens den hembehandlingen tog särskilt bra på hårväxten. Så var det då hårborttagningskrämen vilken inte heller gjorde någon succé trots att den kostade en rejäl slant.

Vissa av mina bekanta har aldrig någonsin behövt raka sina ben och kanske bara behövt rafsa över armhålorna två gånger per år. Det känns lite orättvist. Vi som kämpat i åratal. Kanske man kunde dra av rakningen i självdeklarationen för att få lite balans i livet.

Man får dock inte deppa ihop inför detta faktum att man är en synnerligen hårig kvinna, utan man måste se positivt på tillvaron. Tänk bara på alla kalla vintrar då benbehåringen värmer gott på ett helt naturligt sätt och att man skulle ju faktiskt nästan kunna uppträda som skäggiga damen...ja, vad har man egentligen att klaga på...

4 kommentarer:

  1. Det där med varma lurviga vinterben har tröstat mig mången gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Just det, det finns fördelar om man tänker efter...och man kan trösta sig med att andra också förmodligen har lurviga ben...

      Radera
  2. Nog finns det dom som anser att även jag borde raka benen, men si det gör jag inte ändå.. Jag har alltid sagt att när mina ben blir bruna är det riktigt snyggt med de guldiga stråna mot huden :) Barnbarnen tycker jag är ofräsch men jag bara ler :)

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad klok och cool Du är! Skillnaden är bara att mina hårstrån är definitivt inte guldiga, om jag säger så...men man får vara glad för det man har...

      Radera