Jag har lite tjall med kistan...

Nu kanske vissa tror att jag har diverse magproblem men inte alls, så oroa Er, för allt i världen, inte för det. Dom enda magproblem som jag drass med är att den är för stor, ja, magen alltså, men det är väl en världslig sak...

Nej, det handlar om den stora, gamla kistan som jag släpade fram i helgen. Egentligen var det meningen att den skulle baxas upp för den smala, smala trappen och stå på Lilla stugvinden i form av klädförvaringsmöbel. Men någon i hushållet satte käppar i hjulet för det makalöst finurliga påhittet. Jag säger inte vem, kan bara förtälja att någon kista kom inte upp på vinden den höstlika helgen.

Men inte bröt jag ihop för det heller. Eftersom vi, med mycken möda och stort besvär, lyckats få ner kistan till Lilla stugan så tänkte jag, smart som jag alltid är, att denna kista ska ha sitt hem hos oss och det med basta. Jag hade tömt ut kistans hela innehåll, vilket nu låg utkastat på vävkammarens golv i Stora stugan, det rörde sig om ett mycket stort antal kassar med garnnystan som Mamma Gertrud ordningsamt delat upp i färgskalor.

Kulturtanten hade lyckan med sig och återfann den gamla grå - rosa tröjan hon stickade i ungdomens härliga dagar (jag stickade också en men den fick aldrig visas upp för folk då dessa kunde få mardrömsliknande problem och det ville inte jag riskera, den tröjan förvandlades förmodligen till åtråvärda raggsockor rätt snart). Jag gladdes verkligen då jag hittade Marocko-kaftanen som Kulturtanten köpte till mig på en semester. Tråkigt att man lagt ut en hel del sedan man fyllde nitton. Kaftanen kan jag aldrig någonsin pressa på mig men den är rätt trevlig att se på.

Med lite lirkande (mutande och hotande) så enades vi, Valdemar och jag, om att kistan kunde få bli soffbord i Lilla stugkammaren. Det kändes oerhört bra måste jag erkänna. I två års tid har jag verkligen saknat ett soffbord. Fast å andra sidan har jag ju inte haft någon soffa att tala om heller då den soffan, lite åbäk-ligt men ändå mycket smakfullt, tjänat som bäddsoffa.

Den bruna kistan skurades av ganska ytligt för här var det ju bara frågan om att vänja sig vid tanken att ha den på plats. Här skulle senare extra-täcken och kuddar få plats och saker man inte använder så ofta få ligga, typ träningskläder och sådant.

Igår hade jag en konstig lukt i näsborrarna. Äsch, tänkte jag, det var väl lite mullig, rå höstlukt bara. Doften/odören följde mig hela dagen men det var först i morse jag insåg att det var kistan som osade. Mycket riktigt det var precis vad Kulturtanten sagt i telefonen redan på söndagskvällen: "Har ni märkt om kistan luktar något?" "Tok heller" replikerade jag snabbt, "man kan på sin höjd ana lite malmedelslukt om man verkligen nosar riktigt nära kistan, men annars är den helt okej." Kulturtanten har verklig erfarenhet av illaluktande kistor då hon har nästan hela huset fullt. Skönt att omges av idel experter

Så nu är det bara att krypa till korset och meddela Kulturtanten att kistan var något anfrätt i sin fräschhet och att plocka fram städartiklar och torka, skura och sanera hela dagen. Men jag är bara glad och tacksam, för nu har vi inte bara en riktig säng i Lilla stugan, vi har också ett stadigt och dekorativt soffbord, om än bärande prägel av gamla textilier och ålderdom... Snacka om att ha tillgångar...