Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

måndag 4 augusti 2014

Lite trafik- och samhällsinformation...

Idag drog jag in till stan för att träffa en bekanting på en av stadens alldeles förträffliga caféer - Klingas. Visserligen har det nu bytt namn, men man ska aldrig ändra ett vinnande koncept, så för mig är och förblir det Klingas. Vi brukar träffas med jämna mellanrum, bekantingen och jag, och byta några ord. Delge varandra information om glädjeämnen och bekymmer. Och om oroväckande nära, annalkande depressioner. Jo, visst, för sådana poppar upp, också med jämna mellanrum...


Eftersom det var tidig förmiddag så var parkeringen inte ens halvfylld vilket gladde mig oerhört då jag som fullkomligt avskyr små, trånga parkeringsplatser som typ man måste fickparkera in i. Jag som till och med anser att fickparkering tillhör överklassen och där passar ju definitivt inte jag in. Jag minns med fasa när den Runda Matilda - bullen skulle övningsköra och hela tiden ville träna fickparkering. Jag blundade krampaktigt mig igenom hela proceduren, gång efter annan, och det gick ju ganska bra men visst borde jag intagit något lugnande. Nåja, denna simpla måndag blev jag dock varse om att dom vita linjerna inte längre har någon betydelse i parkeringssammanhang. Du milde tid, till och med jag kan ju parkera bättre...



Trodde jag, ja, men nu lyckades ju någon (jubelidiot) fånga min gulliga, fina, rara bil på bild stående på ett, enligt Trafikinstitutets, eller vad det nu kan heta, regler, "icke trafiksäkert sätt" nu i helgen. På trottoaren och dessutom i en kurva. Som förmildrande omständigheter vill jag föra fram att bara 78 meter efter min, synnerligen unika, parkering ligger kyrkogården och då åker väl alla garanterat sakta (det fick man ju lära sig i småskolan att man varken fick cykla eller springa över kyrkogården och dessutom måste man tala i ett viskande tonläge) och dessutom bor Kulturtanten med familj på andra sidan gatan.




På väg hem så körde jag in till kyrkogården för att vattna på familjegravarna. Där lärde jag mig en helt ny varningsskylt. Kanske det bara gäller nere i vår by men jag vill ändå informera allmänheten, för säkerhets skull - en dubbelvikt snöpinne nedstucken mitt i vägen innebär Varning för stort hål! Det är ju glädjande att folk i stort bidrar med viktig information men det var nog ingen som tänkte på att stora bilar inte har en chans att tränga sig förbi pinnen utan måste rått köra över hela skapelsen, vilket jag observerade med egna ögon.

Men inte min bil heller, den smög förbi så försiktigt utan några som helst problem, den är ju så lättmanövrerad och smidig. En riktig pärla faktiskt, men ändå inte. Maken till otvättad, matt och ofräsch lack får man leta efter och när den står parkerad ute på åkern bredvid Valdemars alldeles splitternya, röda, fullkomligt underbara bil så ser den inte mycket ut för världen heller. Men jag tycker så mycket om den ändå. Varför måste allt vara så himla perfekt och underbart egentligen? Jag säger som Herman Humlestör: "Man får vara precis som man är bara man är snäll!"...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar