Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 13 juni 2013

Potatislandet...

När vi var små åkte många familjer till utlandet. Men inte vi, vi tillbringade sommaren i potatislandet. Man åt ju potatis absolut alla dagar under året på den tiden. Därför måste jordkällaren  obönhörligen fyllas så det räckte och blev över.

Vid potatissättningen skulle alla, absolut alla, i familjen hjälpa till. Även om det gick värsta långfilmen på tv. Mamma Gertrud plockade i sättpotatisen i olika hinkar. Olika sorter. Tidig potatis, Magnum bonum, Bintjé och andra sorter. Tråkigt nog tog jag inte in all den kunskapen. Sådant var inte alls prio ett för mig på den tiden.

Först hade vi ett årder som drogs fram av traktorn, den gamla, trogna Terriern. Det att hålla årdret och få ner själva skäret lagom långt ner i jorden var rent ut sagt ett hästarbete kombinerat med en hel vetenskap. Höll man ner det för långt så var man snabbt halvvägs ner till Kina. Höll man för nära marknivå så sladdade bara potatisårdet runt på backen. Inget av dessa resultat godkändes av den barske fadern. Misslyckades man riskerade man några framtida straffarbetspass i någon slybacke med busksaxen i högsta hugg.

Så småningom köptes det hem en riktig potatisfåremaskin som satt på traktorn och gjorde detta slavgöra till rena, rama barnleken. Pappa Anders körde upp fårorna (men vi kallade dom för forrarna) och Mamma Gertrud, systern och jag gick tyngda av potatishinkarna fåra fram och fåra tillbaka och satte potatisen. Noga var det. En fot emellan potatisarna. Piggarna uppåt och nåde den som försökte fuska. Mamma och Pappa kontrollerade arbetet med jämna mellanrum. Så körde pappa igen fårorna.

Några veckor senare så startade den förtvivlade ogräsrensningen. Mamma Gertrud stod på huvudet i potatislandet från tidig morgon till sen kväll. Ideligen tjatande på oss lata ungar om att få hjälp med rensandet. Tills slut kunde vi inte hålla oss undan längre utan vi kom motvilligt krypandes fram ur våra gömställen.

På med hucklet, fram med ogräshinken och så galopperade vi ut på stäppen. Vilken tortyr, jag säger bara det. Man blev stel i ryggen. Knäna ömmade. Fårorna var så långa att man inte ens kunde skönja slutet när man startade på morgonen. Risken att drabbas av solsting var stor. Alltid gassade solen på den stackare som slet bland kvickrot, nässlor och tistlar. Bromsar, bärfisar och andra otrevliga insekter for runt i stora svärmar runt huvudet och än mer pinade oss trötta, lata, gnälliga ungar.

Potatishacka årsmodell 1954
Men vem glömmer den goda, färska nypotatisen? Med salt och vitpeppar på. Eller en klick smör. När jag var liten fick jag dock för mig att potatisskal var giftigt. Kunde man verkligen äta skal? Pappa Anders gapskrattade och tyckte jag skulle prova. Jag tog två små skalbitar och svalde. Hur kändes det? Var jag illamående? Fick jag hjärtklappning? Jag låg matt på kammarsoffan och inväntade slutet. När klockan blev fram emot nio på kvällen och jag fortfarande var i livet så tog jag för givet att jag överlevt det livsfarliga experimentet. Ja, jösses Amalia, hur spännande var ändå inte livet på landet...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar