Kulturspättan och Lilla knuttann

Ville bara berätta att ibland förvandlas Lilla gummann till Lilla knuttann. Fattar ni? Precis, jag brukar åka motorcykel. Nänä, jag kör inte själv. Jag har så klart privatchaufför. Och hans namn voro Valdemar. Om han möjligen är bekant.

Från början var jag nog ganska motvillig när Valdemar rullade fram motorcykeln. Den såg extremt osäker ut, rent trafikmässigt alltså. Nästan vinglig. Lät inte motorn lite ansträngd? Kunde verkligen Valdemar köra en motorcykel? Han som knappt kan köra bil.

Nåväl, jag lovade att ge motorcykelåkningen en chans. Valdemar skaffade skinnkläder till mig. Och en hjälm som gjorde att jag såg ut som något som ramlat ner från yttre rymden. Har Ni hört talas om utomjordingar så var det precis så jag såg ut. Skrämde både barn och åldringar. Tråkigt nog...

En utomjording av den allra värsta sorten

Valdemar lovade att köra sakta och försiktigt och absolut inte dra på fortare än 70 km/tim. Jag hoppade upp bakom honom och kopplade ett stensäkert grepp runt hans mage. Kröp ihop bakom hans rygg. Blundade hårt. Sände en telepatisk sista hälsning till mina barn. Jag var redo.

Dom första kilometrarna skrek jag nog oavbrutet. Trodde hela tiden att jag skulle falla av bakåt när han gasade på. När vi skulle svänga, och då man egentligen bara liksom skulle följa med, så höll jag emot åt andra hållet. Första turen blev bara en halv mil lång. Sen var mina nerver slut. Fick ligga länge på kökssoffan med kalla, våta handdukar över pannan för att försöka lugna ner mig..

Nästa gång tog vi en längre tur. Nu skrek jag inte längre men blundade för säkerhetsskull. När jag tyckte att Valdemar gasade på för mycket då slog jag honom i ryggen. Om jag vetat att han hade kört mycket, mycket fortare än den hastighet som vi kommit överens om, så hade jag nog pucklat på honom så kraftigt att han hade ramlat av motorcykeln. Man kan säga att han hade tur. Och jag med.

Så småningom tordes jag hålla ögonen öppna under turerna. Det krampaktiga taget behövdes inte längre. I kurvorna var jag som värsta burkslaven även när man i stort sett låg slickad mot vägbanan. Nu kunde man se allt man körde förbi och allt det som motorcyklister hela tiden tjatar om, att man kan känna dofter från skog, sjö och hö, det stämde faktiskt.

Kanske vi kan ta några turer med Svågern och Kulturtanten i sommar. Det besvärliga med deras mc är att den inte orkar så långt. Kulturtanten får hoppa av och gå i alla uppförsbackarna. Sen blir det så jobbigt att gå hela vägen hem i mc-stövlar och storhjälmen när motorn både kokat och skurit. Men det skulle vara underbart att se Kulturtanten att förvandlas till Kulturspättan. Vilken färg skulle hon då ha på kultursjalen? Jag lovar att återkomma med intressanta bilder...