Nä, nu ger jag upp...

I natt var det kallt. Fick dra upp raggsockorna ordentligt över pyjamasbyxorna och lägga på en extra filt. När butikschefen Valdemar åkte i ottan började jag vifta lite försiktigt på tårna för att kontrollera att frostskadorna inte satt några spår. Men, nej, än var det fart på gummann.

Frukosten åts med varma fleecetröjan på. Och filten hade jag rullat runt benen. Ändå kändes det lite ruggigt. Nu måste jag ge upp tron att jag skulle klara mig längre utan att börja elda i vedspisen och kakelugnen. Men det är så svårt att ta farväl av den mysiga sommarbänken.

Alltså vedspisen som döljs av ett gammalt bakbord dekorerat med ett trevligt tygskynke. Här har man fått plats med lite av varje. Men som sagt, ska spisen fram, då minskar avställningsytan radikalt. Men strunt i det, att få börja elda i spisen är ju en härlig känsla det med.

Välkommen vedkorgssläpande och tennisarmbåge!

Första vedkorgen för säsongen förevigad med denna hopplösa kamera
som inte alls vill det jag vill...