Nattvakten...

Jag jobbar nattskiftet. Kan man lugnt säga. Först jobbar jag ju med min egen sömn som är så rackarn´s svår att få i ordning på. Sedan sköter jag ju Butikschefen Valdemar på nätterna. Han är ju i behov av vändningsschema för att klara nätterna. Eller det är väl kanske för att jag ska orka med nätterna.

Jag ska säga som det är - Valdemar snarkar som, som... som jag vet inte vad. Råkar han hamna på rygg så snarkar han så att taket nästan lyfter. Då finns det ingen chans i världen att kunna sova strax bredvid. Jag puttar på honom och säger åt honom, vänligt men bestämt, att lägga sig på sidan. Och han brukar oftast lyda. Så är allt lugnt ett tag.

Så börjar han snarka fast han ligger på sidan. Först lite då och då, nästan lite hemtrevligt, faktiskt. Man ligger där bredvid och väntar på nästa snarkning. Man småskrattar lite åt honom och gläds i hjärtat över vilken goding man faktiskt fick på kroken då för snart tio år sedan. Men så ökar intensiteten och ljudvolymen. Till slut tappar man tålamodet. Man blir  helt enkelt rasande...

Gosiga kuddar är ett absolut måste för en god natts sömn...

Jag petar på honom. Knackar honom i ryggen. Ruskar honom. För att till slut skaka honom helt ursinnigt. "Vad är det?" yrar han fram precis mellan sömn och vakenhet. "Du ligger och snarkar!" ropar jag ilsket. "Nej, jag är vaken!" svarar Valdemar lägger sig tillrätta och fortsätter snarkandet.

Jag försöker se det hela positivt fast det verkligen gäller på. Jag får chansen att ligga och läsa böcker. Jag hör ju att han lever. Jag inbillar mig att man bränner en hel del fett genom att baxa runt med honom, hela nätterna, allt för att minimera snarkandet.

Ska sanningen fram så har jag själv tendenser att snarka, lite då och då. Detta har Valdemar klart och tydligt informerat mig om, gång efter annan. Men jag har inte velat lyssna på det örat. Men en gång när jag var hos akupunktören så slumrade jag till när jag låg där som en stor, fet nåldyna. Plötsligt vaknade jag, helt abrupt, av att någon snarkade, något så vansinnigt.

Rejäla pyjamasbyxor som alla gubbar
borde ikläda sig......

Jag satte mig upp och såg mig omkring. Ingen där. Bara jag. Jag kunde lätt konstatera att snarkaren, helt enkelt, var jag. Detta är absolut inget som jag yppat för Valdemar utan fortsätter propagera för mitt frikännande. Jag snarkar inte och har aldrig någonsin gjort det, möjligen bara snörvlat till lite grann. Punkt slut...

Nåja, livet går vidare i vilket fall som helst. Jag kliver upp ur sängen varje morgon, tröttare än vad jag var när jag la mig. Valdemar skuttar glatt ur sängen. "I natt har jag väl inte snarkat något i alla fall?"...trodde han, ja...