Fyra ensamma stövlar på plöjningen...

Det var höst. Fallande löv. Regntunga skyar. Lerigt och geggigt. Pappa Anders hade precis plöjt klart på åkrarna. Systern och jag skulle ut och leka. Vi fick mycket tydliga förmaningar av Mamma Gertrud att vi absolut inte skulle ge oss ut på åkrarna. Varför i hela friden trodde hon att vi skulle gå dit?

Vi gick runt på gården och försökte hitta på något intressant att göra och hur det än var så stod vi där vid åkerkanten och tittade ut över den nyplöjda, mörka jorden. Det såg lockande ut, tyckte vi båda. Jag vet inte hur det gick till men plötsligt befann vi oss mitt ute på åkern.

Mycket riktigt, det var lerigt, geggigt och fruktansvärt slipprigt. Och vad som var värre än det, var att man nästan inte kunde ta sig fram. Nej, det var som om jordens dragningskraft gjorde allt för att dra ner stövlarna så långt ner som möjligt i underjorden. Och så hände det - det som absolut inte fick hända - vi fastnade. Vi kunde inte rubba stövlarna. Vi ryckte och drog i stövlarna men dom var som fastgjutna i geggan. Systern och jag insåg vad vi hade gjort. Vi hade gått ut på åkern fast vi absolut inte fick. Och värre ändå, vi kunde inte ens försöka neka till att vi hade varit där. För vi kom ingenstans.

Systern och jag fick helt enkelt svälja stoltheten. Kliva ur stövlarna och vackert stega ut över åkern i Mammas hemstickade raggsockor. Vi grät och vi skrek. Mamma hade hört oss ända in i köket, där hon stod och bakade kanelbullar, och mötte oss på farstutrappen. Arg som ett bi. Tittade ilsket på våra leriga strumpor. Och sa med barsk röst åt oss att gå ut på åkern och hämta stövlarna.

Och så blev det. Fortfarande gråtande och skrikande klev vi åter ut på åkern och nådde dom två övergivna stövelparen. Vi fick med alla krafter, som över huvudtaget gick att uppbringa, slita bort stövlarna ur leran och klafsade så hem med stövlarna under armen. Hem till den arga Modern.

Vad lärde vi oss denna dagen? Möjligen att lyssna på vad Mamma sa till oss. Och att aldrig någonsin gå ut på en nyplöjd, lerig åker.

Vad det gäller mitt löfte om att plöja upp långåkern nu i höst, så har jag begärt uppskov...väntar fortfarande på svar från ledningen...jag håller tummarna...