Examen i orienteringskursen...

Solig höstmorgon. Hög, frisk luft. Iskallt. Jag fick hysteriskt skrapa bilrutorna. Så gasade jag ner till byn för den sista orienteringsturen, för säsongen. Både långkalsongerna, mössan och gummistövlarna var på. Så klart...

Systrarna Yster stod beredda, med både karta och kompass i högsta hugg, och vinkade glatt när jag kom sladdandes med min röda volvo. Kanske lite nervösa, då det faktiskt var dags för examen i kursen. Hade vi allt med oss? Karta - check. Kompass - check.  Svamppåse - check. Sittdynor- check. Pennor då, storasyster Yster? - check.

Terrängen var fullkomligt underbar med mossbelupna stenar i riktig gammelskog. Inte en pinne, inte en gren att snava på, Solen tittade fram mellan dom kraftiga granstammarna och gav oss en trollsk känsla. Vi gjorde lite arkeologiska undersökningar då vi råkade på en kringgärdad stenmur intill en stig och en källa. Kunde någon möjligen ha bott här då, en gång för länge, länge sedan? Vi fördes nästan 200 år tillbaka i tanken. Tråkigt nog så hann vi inte stanna så länge så vi drog iväg precis innan lillasyster Yster började löpa runt och leta efter eventuell källarruin. Klockan tickade nämligen ruskigt snabbt och vi ville verkligen klara maxtiden. Tänk om "repet" skulle dras just innan vi skulle stämpla vid sista kontrollen.

Systrarna klurade ut lämpliga vägar. Dom letade högt och lågt. Och så gav dom järnet uppför höjderna. Det var en ren fröjd att se, ska jag säga. Trodde faktiskt aldrig att systrarna skulle ha ett sådant markvinnande steg men det är mycket man inte vet...

"Jag tycker vi tar kompass rätt över kärret!"
"Tänk, det tycker inte jag. Det blir bäst att följa höjdkurvan och stanna strax före meridianen!"

Lite då och då tappade vi, tråkigt nog, bort storasyster Yster. Då fick vi, helt enkelt, sätta oss ner i mossan och vänta...

 Ujujuj, vad långt vi har kvar. Tror du att vi hinner hem till Lyxfällan?

och vänta...och vänta. Så småningom kom hon lunkande och hittade helt rätt. Ja, inte stupade hon på det stupet heller. Om nu någon hade trott det. Fast nog tog det lång tid...

"Heja på syrran, nu är vi snart uppe!" ropade lilla syster Yster
"Jag orkar inte längre. Har fått både mjölksyra och lårkaka!"
skrek storasyster

Rollen som orienteringsledare är ett riktigt drömjobb. Fin arbetsmiljö. Bra arbetstider. Ofta långa raster då man väntar in sina adepter. Man får motion och välbehövlig träning för huvudet. Tålamod måste man dock ha mycket utav. Tråkigt nog tjänar man inte särskilt mycket på den sortens jobb, måste jag säga. Men, å andra sidan, vem behöver pengar i dagens Sverige?

Här ligger en gammal orienterare. Lika mossig som den gamla stocken.
Vart tog systrarna vägen?
Typiskt, jag borde tagit med strumpstickningen...

Om vi snabbt ska summera höstens orienteringskurs så kan jag, med tårar i ögonen, ge betyget - med beröm godkänt. Grattis, säger jag! Nästa motionsprojekt blir gymträning nere i Idrottspaviljongen. Aha, ska vi bli kroppsbyggare? Det kan verkligen behövas...