Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

torsdag 12 september 2013

Lite avigt...

Här hemma produceras raggsockor i parti och minut. Jag stickar så garnludd och nystan yr runt i stugan. Det var ju Mamma Gertrud som ansvarade för familjens lager av raggsockor, men nu är ju hon borta sedan några år, så jag är glad över att jag tog till mig lite av allt det hon lärde ut till mig om stickning. Jag, personligen, kan aldrig någonsin få för många raggisar. Man bör ju ha minst två uppsättningar för alla användningsområden x antal personer i familjen.

Sov - raggisar. Jojomen, jag fullkomligt avskyr att frysa om fötterna om nätterna. Brrr - på med raggisarna. Kokheta fötter - av med raggisarna. På med raggisar - av med raggisar. Så fortgår det under hela natten. Låter kanske jobbigt och det är just precis vad det är också.

Jobb - raggisar att ha i gummistövlarna. Dom slits oerhört fort på hälarna. Eller också har jag onormalt vassa hälar. Man har ju hört det där med vassa armbågar, och eftersom min vasshet där är obefintlig, kanske det vassa helt enkelt hamnade på hälarna. Detta är en alldeles egen teori. Men är helt klart värt att fundera på...

Hemma - raggisar. I Lilla stugan är det kallt på golvet. Det går inte att komma ifrån. Ibland har jag till och med dubbla raggsockor för att bibehålla någorlunda normal fotvärme. Fördelen med att alltid ha tjocka strumpor gör att man absolut inte känner av vare sig damm eller skräp på golvet. Så man inbillar sig att man alltid har det välstädat. Det var Kulturtanten som upplyste mig om detta redan i unga år. Ett riktigt smart drag måste jag säga...

Och så måste man ju ha lite fin - raggisar. Kanske man ska hem till någon som också bor på landet och som också råkar har iskalla golv. Man riskerar inte gärna avdomnade fötter. Man går så illa då. Det känns som om man stapplar fram på smalbenen. Ingen skön känsla kan jag lova. Passa Er noga för det!
 Finstrumpor i fingarn...
Minns Ni barndomens härliga tid, då man alltid hade skidpjäxor på sig vintertid. Även om man inte planerade någon skidtur över huvud taget. Då brukade vi liksom vika ner strumpskaftet över själva snörningen. Var det brukligt i hela landet eller bara en lokal designdetalj, månne?

Och vad hade man inte mer på sig vintertid om inte rejäla elastabyxor. Eller skidbyxor som vi kallade det. Hur varma var dom på en skala från ett till tio? Kanske en svag trea jämfört med dagens fullkomligt underbara termobyxor som alltid, minst, ger en klar nia. Fast man hade ju alltid ett lager slitna kalasbyxor under elastabyxorna så klart. Lager på lager - man var inte dum på den tiden, nej, verkligen inte.

Oj, oj, oj, hur tänkte jag här...
Nu för tiden stickar jag raggsockor utan att bry mig om själva färgsättningen. Varför vara så himla noga med att ha exakt likadana sockor? Jag brukar ofta gå i helt olika strumpor i vanliga fall också. Detta brukar vara en källa till både glädje och skratt och ger oftast en avslappnad stämning. Och då behöver man ju inte leta efter dom där evinnerliga strumporna som obönhörligen försvinner i tvättmaskinens gap. Snabbt, smart och snyggt...kom ihåg att det var jag som kom på det först...

7 kommentarer:

  1. Så flitiga!!! Älskar raggsockor :)) Ha en trevlig kväll / Anna

    SvaraRadera
  2. Åh, dina inlägg väcker så ofta nostalgiska känslor. Vi har så många liknande minnen, men jag har glömt en massa av dem ända tills du väcker dem igen! Ändå har jag en bestämd känsla av att du föddes minst tio år efter mig. Levde allt detta kvar så länge? ;-)
    Nervikta sockar över pjäxorna...visst har jag haft det!
    Kalasbyxor inne i elastabyxorna, javisst hade man det! De där elastabyxorna som helst skulle ha pressveck också. Stackars mamma hade ett sjå, för när man lekte i snön så försvann pressvecken på några minuter.
    Mormor, som alltid hade en strumpstickning igång, försåg oss alltid med raggsockar. Men numera har jag sällan bruk för dem. Vi har golvvärme, som gör raggsockar överflödiga.
    Dessutom har åldern försett mig med mycket varmare fötter än de isklumpar jag kunde gå omkring på förr i världen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. 1959 var ett underbart år. Då föddes nämligen jag. Ja, så gammal är jag men brukar säga att jag känner mig minst tio år äldre. Beroende på livet, väder och vind. Golvvärme, nej, det har jag bara läst om. Fast nu ljuger jag, Valdemar har golvvärme i sitt badrum. Det är där jag brukar hänga mest...av förklarliga själ...

      Ju mer man skriver ju mer kommer man ihåg från barndomens dagar...

      Radera
  3. 1959...ja, då är du närmare min äldsta dotter i ålder, än mig.. Jag är alltså född 1944, som förvisso också var ett gott år! ;-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det att vi har ganska mycket gemensamt kan bero på att vi levde mer gammeldags än andra jämnåriga. Jag skrev att jag känner mig tio år äldre, det har mycket att göra med att två av mina tre barn är förståndshandikappade. Under nästan tio år var jag uppe både natt och dag. Något som är svårt att ta igen. Men vad hade jag varit utan mina barn? Kan man undra...

      Radera
    2. Ja du, jag förstår att det har ställt stora krav på dig som förälder! Vissa saker går ju aldrig att ta igen och det här hör säkert till det.
      Har sett problemet på nära håll i min systers familj, så jag har en liten aning om vad du lever med. Det kan säkert åtminstone mentalt göra att man känner sig åtskilligt äldre än man är.

      Min äldsta dotter är förresten född 1964. :-)

      Radera