Här kliver vi runt i storstövlarna bland hässjevirke, rostiga harvar och mjölktistlar på fädernegården

lördag 7 september 2013

Det okända...

Hösten är kommen. Detta är startsignal för råttor och möss att vilja komma inomhus. Helt enkelt skaffa sig ett mysigt och varmt vinterboende för en simpel penning. Och nu är det som sagt dags. Vilket redan märkts hemma hos mig i Lilla stugan.
Dags att gillra alla fällor man har...

Härom natten hände något riktigt läskigt. Så klart att Butikschefen Valdemar var hemma hos sig just då, nio bil bort, och jag var alldeles själv hemma. Ensam i kolmörkret. Ensam i hela världen...


Jag låg som vanligt och läste en bok. Då hörde jag plötsligt att något släpades uppe på vindsgolvet. Alldeles ovanför mig. Jag blev så fruktansvärt rädd. Hjärtat slog så det höll på att hoppa ur bröstet. Dragandet över golvet fortsatte för att sedan övergå i knaprande som kom att stanna vid skorstensstocken, typ. Knaprande kom närmare. Kraftigare och kraftigare. Lät nästan som om "det" kom ner i kakelugnspipan, eller vad det nu kan heta. Så plötsligt avstannade det hela.
Här någonstans huserar det okända...

Jag låg kvar som paralyserad i sängen flera timmar innan jag kunde somna om igen. I tretaget vaknade jag av ett fruktansvärt brak. Jag fullkomligt hoppade rätt upp i sängen och var bara en hårsmån från att slå huvudet i det spåntade taket. Det var rullgardinen som åkte upp av sig själv. Hujedamej, vilken chock. Jag försökte inte ens somna någon mer gång den natten. Bäst att vara på sin vakt man visste ju inte vad som mer skulle hända.

Undrar hur hösten och vintern kommer att vara. Mörker, vinande blåst, knäppande i timmerväggarna, knaprande i hörnen och eländes elände (som Mamma Gertrud brukade säga). Måtte mina klena nerver hålla...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar