...full med äpplen. Denna höst har gett mig skalknivsskavsår efter alla ton äpplen som jag skalat och skivat, brännmärken på armarna efter allt kokhett äppelmosstänk och blåmärken i pannan och rivsår på armarna då jag gick in i äppelträdet (att likna med att gå in i väggen, fast mycket värre).
Så stora och fina och saftiga och goda äpplen som våra halvdöda äppelträd gett oss i år är otroligt ofattbart. Vi har plockat och plockat. Kokat mos dag efter dag. Ätit äppelpaj så magarna stått i fyra hörn. Vi har förmodligen fyllt årets äppelkvot med råge.
En god efterrätt som vi fick när vi var små var stekta äppelbitar. Jättegott! Man bara skalar och skivar äppelbitar och så steker man dom i smör i en stekpanna. När dom har blivit varma och liksom gojsat ihop sig så är det klart. När vi var små fick vi mjölk till. Det såg onekligen intressant ur när det varma smöret gjorde mönster i den kalla mjölken. Nu, för tiden, så brukar jag servera grädde till. Ovispad, alltså. Bara hälla över och så smaska i sig.
Eller lite gottis som Faster Vera alltid bjöd på i Lilla stugan: man satte in hela äpplen i vedspisugnen och som sedan åts, varma och gojsiga, med en liten sked ända in till skrutten. Det var tider det...
Ska sanningen fram så har jag blivit rätt trött på att koka äppelmos men man ska ju ta vara på naturens gåvor. Man känner sig ändå rätt nöjd, trots allt. Jag är säker på att Mamma Gertrud sitter däruppe på ett vitt, fluffigt moln och kikar ner på oss, ruskar lite på huvudet, och säger: "Tänk så bra att äpplena på går´n tas till vara!" och Pappa Anders sitter bredvid och puffar på sin pipa och säger: "Det var på tiden att dom satte fart med rödfärgen. Tänk så fint det blev!"
Ja, man gör så gott man kan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar