Att ligga på rulle...

Butikschefen Valdemar och jag har bestämt att vi ska vara nyttiga under semestern. Eller, rättare sagt, jag har bestämt det och han bara lyder. Ja, det blir ju ofta så med tröga karlar.

Så varje morgon före frukost så tar vi en motionstur. Jag skuttar ju upp ur sängen redan i femsnåret så jag har ju faktiskt hunnit dricka sju koppar kaffe, kollat på datorn och läst 18 tidningar innan jag i sjutaget försiktigt väcker Valdemar. Han skuttar absolut inte ur sängen. Nej, han velar, klagar, ber om nåd. Ja, allt sånt som motvilliga personer håller på med. Men jag lyssnar inte alls på det örat...

Svågerns terrängcykel = ålderskris?

Jag vill ju gärna ta raska promenader men Valdemar har en trilskande fot, så ofta går jag och han cyklar bredvid. I början försökte jag springa en liten bit, då och då, men jag slutade snabbt med det då Valdemar kommenterade det hela med att det såg ut som "på stället marsch!". Tack för den, säger jag bara...

I morse skulle vi ta en cykeltur. Valdemar paxade direkt den bästa cykeln som egentligen är min. Nåja, jag hade ju två andra cyklar att välja på. Svågerns värsta mountainbike eller Svågerns Farmors gamla damtralla. Svårt val. Kunde jag ta mig upp på moutainbiken över huvud taget? Klarar jag växlar månntro? Och damtrallan då, som inte varit smord sedan 1940-talet. Och den såg tämligen rostig ut. Jag blundade och pekade. Det blev damtrallan.

Gammal damtralla - ser pigg ut på håll,
men skenet bedrar.

Ska sanningen fram så är cykling faktiskt sporten för Valdemar. Vill inte säga det så högt då han direkt skulle bli uppstudsig, märkvärdig och totalt oregerlig om han hörde det. Cykling är definitivt inte min sport. Tycker att det är jobbigt att trampa. Och med denna antika velociped, som var så låg att man fick ha knäna i 90 graders vinkel hela tiden, så tog det verkligen på krafterna.

I vanliga fall peppar jag Valdemar, när han knorrar under våra raska promenader, med att motion och träning ska minsann kännas ordentligt i kroppen. Och så tjatar jag ideligen om den orienteringsstafetten då jag kom i mål på startsträckan och hade tagit ut mig så pass att jag kräktes på mållinjen. Jag fick ligga och vila en hel kvart innan jag kunde ta mig därifrån. Men då vi cyklar håller jag enbart tyst, lider, kämpar, gråter inombords. Medan Valdemar visslar och sjunger och cyklar fram och tillbaka över vägbanan likt hon, Ni vet, Hedvig i barnprogrammet "Från A till Ö". Ibland släpper han styret och ropar glatt: "Kolla, jag kan cykla utan att hålla i!". Som en överlycklig åttaåring...

 Min gamla trehjuling.
Systern ville ha rallystyre
 och bröt ner styret på sin cykel.
 Den ligger i sophögen i gamla hönsgården..
Bara en tidsfråga innan vi fiskat upp den.

Efter denna motionstur på damtrallan kändes det som om jag lika bra hade kunnat tagit min gamla trehjuling...men i morgon är det jag som har första tjing...det blir ett lätt val, måste jag säga...