Tjurfäktning i världsklass...

Kulturtanten, hundskrället och jag tog en härlig och spänstig morgonpromenad. Hon pinnade på med sina korta ben. Kulturtanten alltså, inte hunden. Ganska irriterande, faktiskt, då en annan helst vill ta ut steget ordentligt för att få så bra effekt som möjligt. Både muskulärt och konditionsmässigt.

Muuuuuuu...

Vi gick förbi en hage med ett gäng kor i. Och inte bara kor. Några synnerligen ilskna tjurar stod och morrade i ett hörn. Men vi struntade fullkomligt i dom och plöjde vidare på grusvägen med åskans muller bortom skogen. När vi gått ett lagom antal minuter så vände vi. Helt enligt den uppgjorde motionsplanen.

Det var då det hände! Vi såg genast att en av dom största, argaste och farligaste tjurarna hade tagit sig ut genom stängslet och stod mitt på vägen och illglodde på oss. Man kunde riktigt se hur raggen reste sig. Om den nu brukar göra det på tjurar förstås.

Extremt stor och fruktansvärt farlig tjur...

Jag blev alldeles ifrån mig av rädsla. Jag lider ju i vanliga fall av allvarlig koskräck så hur känns det inte då när man står öga mot öga med en bestialisk tjur, den största i hela socknen faktiskt? Dessutom tio över sex på morgonen. Insåg direkt att min röda träningsjacka, som var knuten runt det kraftiga magpartiet, lyste som det värsta tjurfäktningsskynket. Jag viskade hysteriskt till Kulturtanten: "Jag går aaaaldrig förbi den där, det ska du ha klart för dig! Bara så du vet! Fattar du det?"

"Jaha," fick jag snabbt till svar, "då är det väl bara för dig att ta vägen runt sjön. Cirka 12 kilometer. Lycka till!" flinade Kulturtanten. Axlarna sjönk ner till knähöjd. Jag skulle bli tvungen att tränga mig förbi den folkilskna, mastodonta tjuren. Jag tänkte som så att om jag skulle börja springa så skulle han naturligtvis komma efter mig. Skulle jag gapskrika skulle han ju bli ännu argare. Så jag kröp ihop och smög förbi i diket. Och låtsades som att det regnade.

Den folkilskna tjuren (kalven) gömmer sig bakom
mamma...kanske lite blyg bara...

Kulturtanten skrattade helt rått. Fiskade upp mobilen och ringde till bonden. Han lugnade oss med att tjurkalven brukade gå under tråden lite då och då. Han brukade också ta sig in igen när det var dags för mat. Jaha, ja, tjurkalv? Kanske inte odjuret var så himla stort ändå. Det kanske var att ta i lite grann när man sa att han såg livsfarlig ut. Och rätt gullig var den ju också. Men så långt som att stå och klia honom bakom öronen, som Kulturtanten gjorde, näe, där gick gränsen. Jag hade däremot satt mig i total säkerhet. Stod högt uppe på en timmertrave och försökte lugna mina nerver och få ordning på andningen igen. Bästa att ta det säkra före det osäkra...