Vi har ju en liten egenhet Valdemar och jag. Egentligen skulle vi ju helst vilja bulla upp med stora fat av godsaker men det går ju inte tråkigt nog. Byxlinningarna stramar ju en hel del redan. Därför delar vi vårt kaffebröd i två bitar och tack vare den smarta metoden får man i alla fall smaka på två olika bullsorter.
Först trodde vi inte att det fanns sittplatser ute på Sköna Gertruds café, men tro det eller ej, man gick bara igenom lokalen och kom ut på en bakgård, med lite utomlandskänsla. Fina möbler och växter som klättrade på väggen. Litet och mysigt. Det var då, mellan dom glupska tuggorna av den delikata morotskakan, som jag började planera hur jag skulle stajla uteplatsen om det var mitt café. Fina, gamla krukor med rosa pelargoner och kanske nåt blått i. Gammeldags blomlådor på träräcket med frodiga växter. Några stenar. Lite rostigt. Ja, jag fick sådana fantastiskt bra idéer att Valdemar riktigt baxnade där vid fikabordet och han höll faktiskt på att sätta äppelkakan i halsen.
Ja, det är väl så här det går till när man utvecklas i livet. Jag borde kanske öppna stajlingsfirma tillsammans med Kulturtanten. Det är ju så populärt nu för tiden. Vi kanske kunde heta "Rost och skrot - stajling". Eller varför inte "Tant - ann - stajl". Kunderna skulle stå på kö. Vi skulle bli rika. Och berömda. Delta i morgon-TV och berätta vårt livs historia. Det inslaget skulle bli synnerligen kort, men ändå. Fast då skulle Kulturtanten få representera företaget. Jag blir ju alltid illröd om öronen när jag är nervös. Skulle inte se trevligt ut i tv och inte ge någon direkt bra reklam heller. För att inte tala om brandrisken om nu öronen skulle fatta eld, liksom. Ja, ja, ibland får man för sig en massa konstigt. Ska förresten höra med Kulturtanten vad hon tycker om stajlingsidéerna...
Men i vilket fall som helst säger jag: "Tack för kaffet Sköna Gertrud! Vi kommer tillbaka!"...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar