Vårdslöshet i trafiken

Bor man på landet och är en äkta ur-innevånare så känner man sin landsväg både utan och innan. Kan alla krokar. Alla gupp. Alla skogsvägarnas utfarter. Var rådjuren brukar gå över och vid vilket hus hunden brukar springa lös. För cirka sju - åtta år sen så lade dom om vår väg. Grundligt anläggningsarbete. Stark och fin asfalt. Nere i byn blev vägen bred och fin. Nästan så att man kunde mötas utan att alla sidospeglar förvandlas till skrot. Men ju längre vägen gick norrut så smalnade den av, mer och mer. Strax innan vår gamla ruckliga gård blev den inte mer än en ordinär kostig. Alla möten måste planeras minutiöst.

Sommartid då växer befolkningen i trakten helt radikalt i och med att sommarstugeområdet fylls inför ledigheter och semestrar. Dessa invånare kör bil som om vår lilla byväg voro en trefilig stadsväg. Farten är hög och många kör precis mitt i vägen. "Håll er undan för här kommer jag!". Den mentaliteten liksom...

 Kostig - här kan två kor mötas utan något som helst problem...

På den långa rakan ner mot byn kan man på långt håll uppfatta en stor sandstorm. Oj, är det en tromb? Nej, absolut inte, det är bara en storstadsbo som ska in till stan och köpa en flaska rosé innan bolaget stänger. Av farten på sandmolnet inser man att föraren, av bilen i fråga, inte alls tänker sakta ner, ännu mindre stanna till för att förenkla mötet. Man suckar tungt och kör ner bilen i det djupa krondiket för att försöka klara ekipaget från alltför stora och svåra plåtskador.

Vi andra, vanliga lantisar kör mjukt och fint. Stannar gärna till några minuter extra vid någon naturskön mötesplats, spanar efter eventuella vildsvin, passar på att bättra på pudret och kammar till den spretiga luggen, och väntar in mjölkbilen eller sopkörar´n. Man vinkar glatt och skrattar igenkännande. Man upplever att livet känns spännande och inspirerande, man tackar sin lyckliga stjärna för att man blev just den man blev, startar bilen, kör upp ur krondiket och far hem för att sätta pannan på spisen. Finns det över huvud taget någon anledning till panik, kanske?  Inte alls, i våra trakter tar vi dagen som den kommer...vare sig det regnar småspik eller manna från himlen...